29 maj

Så fort jag varvar ner när jag kommer hem från teatern så somnar jag i sängen eller på soffan. Det är ju skönt men det är jobbigt när man vaknar och inte kan somna om senare under natten. Nu repar vi för fullt på musikalen Dröm på östgötateatern. Det är både kul och krävande. Sångerna susar runt i huvudet när man försöker sova. Det är spännande att se hur en musikal växer fram men jag känner mer och mer att det inte är någonting för mig. När man var yngre var det de coolaste i världen att se musikaler och se artister och drömma lite i smyg att få vara huvudrollen en dag. Men jag har numera ingen dröm om sånt. Det är kul att få erfarenheten av att ingå i en musikalensemble så här men sen räcker det för min del. På söndag är det premiär. Spännande. Vi får hoppas att det gå vägen.

Kontrollbehov.

Ett kontrollbehov. 

Ett behov av att veta allting som händer.

Att kunna svara på frågor.

Har ett behov av att veta varför saker händer. 

Men är tyst om det. 

Kanske började det här 2009. 

Kontrollbehovet.

Kanske började det när jag inte hade kontroll. 

När cancern tog över. 

Kanske är det så. 

En kluvenhet sen födseln.

Det sägs att man inte får tala om vissa ämnen. Det är politik och religion som jag tänker på. Jag var varit kluven sedan min uppväxt med en mamma som varit aktiv i Svenska kyrkan och en pappa som tycker att religion är bluff och båg. Ändå hamnade jag på kyrkis när jag var liten eftersom dagiset var för stort på för få lärare. Men eftersom jag var pappas flicka som liten, eller ville vara det trodde jag inte på Gud. Men det var mysigt att följa med mamma på mässor. Detta skapade en kluvenhet. När jag var 12 döptes jag in i den kristna tron. Men ändå har jag svårt för att saker och ting ska handla om religion utanför kyrkan. Jag tänker ofta på vad pappa har lärt mig och att det är kränkande för vissa att vara för öppen med sin tro. 

Mitt val av blivande yrke visar ju dock att jag har en stadig tro och att jag är rätt aktiv inom kyrkan. Men det är svårt det där. Jag tycker att alla ska få utöva religion om dem vill. Jag dömer inte folk efter sånt. Alla är unika som dem är även om man har olika uppfattningar om saker. Men jag vet inte hur mycket jag vågar visa själv. Tro är så personligt. Andra pratar ständigt om Jesus osv medan jag tycker att det kan bli lite mycket ibland. Jag kan prata om det men jag brukar inte föra det på tal själv. 

Jag vet inte vart jag vill komma med detta. 

Men jag tycker att det är spännande med religioner och funderar på att läsa mer om kristendomens olika grenar. Det jag är glad över med denna kluvenhet är att jag är skeptisk och tänker igenom vad jag tycker innan jag uttalar mig om saker som har med religionen att göra. Kanske var det de pappa ville när han satte mig i en kluven sits. 

Utveckling.

Dagen började i sorg medan solen lyste på mina ben när jag gick till kyrkan. Jag orkade inte vara så social så jag gick in på toaletten i väntan på att sångövningen skulle börja. Drömmen jag drömde natten innan brände i tankarna likaså bakom ögonlocken.Övningen började och humöret lättade en aning. Hållningen och andningen rättades snabbt till och rösten blev starkare.
När vi sjungit upp började finslipningen och ett intensivt notläsande. Det var uppfriskande att sjunga någonting på latin som är lite svårare än de som jag brukar sjunga. Att få koncentrera sig för att det ska bli helt rätt. Kanske var det lite för svårt för mig men otroligt kul att sjunga och utvecklande.
Jag hade sånglektion med en sångpedagog från Stockholm som heter Mattias Danielsson. Det var helt otroligt. Det är otroligt vad peppad man kan bli av att träffa en ny lärare. Kanske ska jag satsa på klassisk sång trots allt? Nu vet jag vart jag ska börja. Vi hade konsert idag med musiker från SON. Det var otroligt roligt.
Tänk att en dag med så jobbig start kan sluta i någonting så spännande.

Han log.

Det var som om vi inte kände varandra.
Jag undrade hur han hade det.
Kunde bara inte förmå mig att fråga.
Lådsades som om ingenting har hänt.
Ingenting alls.
Lådsades som om all sorg och ilska försvunnit.
Jag har aldrig varit så arg på någon som på honom.
Som jag var när han försvann.
När han försvinner gång på gång från mig.
Jag började städa när jag satt där.
I soffan, soffbordet var fullt med saker.
Var rädd att känna av min allergi.
Jag hade nästan glömt bort hur det var då.
När jag var klar tittade jag runt i lägenheten och såg att allting var rent.
Han log.
Var stolt och bekräftade att vi inte kunnat träffas på ett tag.
För att han skulle hinna städa och göra fint innan jag kom tillbaka.
Så att jag inte skulle känna av min allergi.
Efter så lång tid berättar han det i en dröm.
Och jag trodde att det var sant.
Tills jag vaknade av väckarklockan.

Gymnasiet.

Det finns gånger som man bara vill gråta. Tårarna bränns bakom ögonlocken. Att då bita ihop och kämpa lite till är inte lätt men ofta nödvändigt. Detta hände igår. Jag kände mig som en usel sångerska. Kämpade med rytmer och ord som var allt för svåra för mig. Jag trodde att det syntes att jag inte skulle klara av det. Men kanske var det inte att jag tyckte att jag inte sjöng bra utan de ord jag på morgonen hörde som fastnat i tår kanalerna. Hur jag fick bekräftat för mig att jag inte utvecklats så mycket under gymnasiet. Att jag låtit min sorg ta över och därför inte kommit lika långt som mina klasskamrater. Det var inte illa menat det där orden. Det var ett faktum. Jag hade chansen att bli bra och duktig om jag inte hade gett upp den där julen för två år sedan. Det gör ont nu att tänka på dessa ord. Samtidigt som jag blir sur på allt som har med cancer att göra så blir jag så otroligt frustrerad på att någon vågar säga så till mig. Kanske har jag inte utvecklats så mycket som jag kunde ha gjort, men jag hoppade inte av någon kurs och struntade inte i skolan. Jag har tagit mig framåt. Så de där tårarna som bränns bakom mina ögonlock kom ut först hemma. Inte för att jag är en dålig körsångare utan för att jag är så trött på att bevisa mitt värde.
Idag fick jag bekräftat att jag inte alls gjorde fel på de svåra rytmerna och att jag uttalat språket bra. Det är skönt att ha en förstående lärare ibland.

Nu är denna 102 år gamla saken inramad.

Med nya kuddar.

Åskan störde inte min inte allt för djupa sömn.
Solen sken in genom fönstret när jag bestämde mig för att vakna.
Med tunga steg valde jag att kliva ut genom dörren.
Möta dagen som en bra dag.
Det är fantastiskt att man får möjlighet att träffa nya människor.
Idag träffade jag en frilansande kontrabasist som var hur trevlig som helst.
Efter de mötet träffade jag en man som ville förklara musik för mig.
Efter 30 minuter var jag klokare än innan.
Med bara ett par meningar och några uppmuntrande ord.
En man som jag läste som en öppen bok.
Detta gjorde min övning lite mer rolig.
Alla fina tankar.
Jag körde senare till IKEA och strosade runt där.
Med nya kuddar kommer jag somna med ett leende på läpparna.
För idag var det en lagom dag.
Möten med fina unika människor.
Det hjälper när vaktmästaren blir glad av att se mig.

Nyser ut besvären.

Kanske är det lugnet före stormen som jag upplever nu.
Innan musikalen och studenten.
Den där härliga stunden av tystnad.
Inte alltför höga krav.
Lite för mycket tid till funderingar.
Dålig sömn.
Men solen skiner.
Därför andas vi nu in den pollenfyllda luften.
Nyser ut besvären.
Ler åt tystnaden.
Man måste njuta av lugnet före stormen.

Någonstans blev jag den jag är nu.

Jag är starkare än dig. Det vet jag nu. Det är skönt att du håller med mig. 

Så känns det nu.

I filmer låter man det regna under läskiga eller ledsamma scener. 

Solen skiner oftast när allting är bra. 

Så känns det nu. 

Innan jag sökte till Oskarshamn regnade det i två veckor. 

Då gick jag i gummistövlar till kyrkan för att öva. 

Nu när jag faktiskt ska flytta dit skiner solen. 

Nu kan jag cykla i solskenet till kyrkan. 

Hur underbar är inte det?

Det ligger för nära.

En bekant till mig frågade mig hur det känns.
Han undrade hur jag har reagerat.
Hur jag kände inför minnesstunden.
Hela jag blev kall då.
Det han frågade var saker som jag trodde att jag inbillat mig.
Från den stunden i trapphuset då jag fick veta har det gått runt i huvudet.
Jag svarade någonting i stil med att jag inte klarar av att tänka på det nu.
Men varje dag har jag tänkt på det.
Fler frågor kom.
Vad hade ni för relation?
Just i den stunden såg jag solen flöda in genom fönstret.
Relation.
Vi gick i samma klass i 6 år.
Han var den första som jag åt lunch med i fyran.
Vi satt i samma bänkö i 9an.
Vi hälsade väl på varandra utanför Kristina.
Snackade lite skit och sa hej då.
Senast vi pratade var när han väntade på bussen vid söder tull.
Det gjorde jag också.
Alltså för mer än ett år sedan.
Efter de hälsade vi på varandra när jag gick på kryckor.
Jag vet inte om jag sa det till min bekanta.

Jag vet nu varför jag inte kunnat prata om det.
Inte velat.
Varför jag har försökt att förstå varför jag reagerar som jag gör.
Senast i onsdags konstaterade jag och en annan att det är sorgligt.
Varför det hände vet jag inte.
Kommer aldrig att veta.
Det går bara att spekulera.
Jag vill tro att han har det bra nu.
Därför tänder jag ljus.

Idag såg jag en människa som var jag för två år sedan.
Försöker hålla sig på ytan och lyckas precis.
Vill vara ensam men ändå inte.
Vill bara hålla om den som nu är ett minne.
När jag såg det började jag gråta.
Det ligger för nära. 

Därför vill kan jag prata om det på ytan utan att känna efter.
Men det är som ett slag i magen.
Ett liv är borta.
Han som var en så fin människa!

Njuter av min oas.

Från osäker etta till taggad trea.

Min spotifylista går på tomgång. Plötsligt hör jag låtar jag inte lyssnar på längre. De låtar man har en speciell relation till. En relation och en känsla. 

Jag sitter med tända ljus i rummet. En rökelse har fått glöda. Med en lugn känsla planerar jag saker. Planerar övning. Idag var min dag utan musik. Det lyckades inte så bra. Förutom de latinska orden som svävar runt i min hjärna har jag hittat sånger. Jag hittade även en fin bok som min far köpt någon gång. Improvisation med ackord. Kanske finns det en mening med att jag hittar den nu. Improvisation är inte min starka sida. 

Jag har varit med så mycket bra den här månaden. Känslan av att flytta hemifrån om 3 månader är obeskrivlig. Livet slutar inte efter gymnasiet, det börjar. Det är en månad kvar nu. Det är så otroligt skönt och sorgligt på samma gång. Under min sånglektion diskuterade vi mina tre år på gymnasiet. Jag var en blyg och ovetande etta, en omotiverad tvåa och en taggad trea. Kanske är det under gymnasiet som man hittar sig själv trots allt. I så fall hittade jag mig själv i slutet av januari i år. För det var då jag började spela orgel på allvar. Jag kan knappt vänta på att få lära mig mer. Men först är det studenten. 

Generation sms

I somras förundrades en vän till mig hur snabbt han fick svar på sina sms.
Han tyckte att det var konstigt att få svar inom bara några minuter.
Att det inte tog flera timmar innan han fick svar.
Jag tror att jag lever i generation sms.
Att gå till skolan utan mobil är omöjligt idag.
Att stänga av mobilen är även det omöjligt.
Ljudlös finns ju av en anledning.
Dem som är lite äldre kan kanske tycka att det är jobbigt.
Min vän är inte van helt enkelt.
Om det beror på att han är uppväxt på landet.
Eller att han han en tegelsten till mobil vet jag inte.

Jag tycker i alla fall att det är skönt att kunna smsa snabbt.
Dock är det lätt hänt att man läser meddelandet
stoppar ner mobilen i fickan för att svara sen
och sen inte minnas att man ska svara.
Så kan det gå.

Lycklig.

Snabbt cyklade jag genom staden.
Såg postens cykel utanför porten.
Blundade och hoppades.
När jag satte nyckel i nyckelhålet var pulsen mycket hög.
Där på mattan låg brevet.
De brev som bär på min framtid.
Sakta läste jag orden.
Tänk att ett till mål är uppnått.
Ett steg närmre.
Jag kommer ha det bra i Oskarshamn ett år.

Det var runt 12 år sedan nu.

När jag bodde i Stockholm sjöng jag i stallet.
Jag sa i en intervju med kyrkans tidning att jag inte tycker om orgel.
"Orgeln tycker Tuva inte om" stod det.
Men när jag blev ensam i stora stallet så sjöng jag.
Det var för att hingstarna inte skulle bråka så mycket.
Kanske var det även för att jag gillade att sjunga.
Jag minns så väl när jag fodrade hästarna och sjöng.

Jag kan bli ett stjärnskott.

Tidigt fick jag lära mig att ha respekt för musiken.

Lite för mycket respekt. 

Det kändes som en prövning att arbeta med den. 

Det var ett prov för att se om man klarade sig. 

Om man gjorde det kunde man fortsätta.

Jag var inget stjärnskott. 

Men jag kom genom prövningen med godkänt. 

Till andras förtret. 

Starkare och med lite mer kompiskänsla lärde jag känna musiken. 

Hur den kan vara vacker, rolig och spännande. 

En utmaning att kämpa för. 

Men det tog tid. 

Lång tid att komma hit. 

Respekten finns kvar fast på en annan nivå. 

Om jag bara hade vetat att prövningen inte var så viktig. 

Men jag var tvungen att bli godkänd. 

Tyvärr räcker inte godkänt lika långt som ett stjärnskott. 

Men kanske kommer även jag bli ett stjärnskott. 

Kanske i en annan stad.
I en annan tid. 

Jag längtar tills jag kan visa att jag är bättre än godkänd.

Biltjejen Tuva Utta Fredin

Här har vi en glad och lite nervös Biltjej!

Glöm inte de.

Klockan är natt.
Tankarna svävar hit och dit.
Fingrarna skriver sorgliga saker.
Så blir det ibland.
När man känner efter.
Men solen var framme idag.
Det finns en mening med det.
Det är snart dag igen.
Då ska livet leka och fåglarna kvittra.
Allting kommer bli bra tillslut.
Glöm inte de.

En av mina förvirrade drömmar.

Hur ska jag kunna tala om för alla att jag har ljugit hela tiden?
Hur ska någon någonsin kunna lita på mig igen?
Varför är det här så svårt?
Han har ju levt hela tiden.
Vad ska alla som tröstat mig säga när jag talar om sanningen?

Jag vaknar upp ur min dröm.
Sätter mig upp i sängen och ser mig förvirrat omkring.
Vad har precis hänt?
Jag ser skrivbordet och lägger huvudet på kudden igen.
Är förvirrad och somnar om.
Drömmer igen.

- Men pappa hur ska vi lösa det här?
Pappa vänder sig om och går ut.
Jag ser mig omkring i lägenheten utan att hitta något svar.
Jag går in i sovrummet och sätter mig i sängen.
Ser ut på gården genom fönstret.
"Betongpoolen" som vi kallar den.
Pappa är på väg mot Volvon.
Jag reser mig upp och springer ut i trapphuset.

Jag kastas in i en ny dröm.
Eller kanske är det samma.
Jag vet inte.

Jag känner doften av regn.
Asfalten är blöt och jag står på parkeringen.
Sakta vandrar jag upp mot lägenheten.
Halvägs framme upptäcker jag gardiner i det låsta rummet.
Någon annan bor här nu.

Jag kastas tillbaka igen.
- Pappa varför kan jag inte säga sanningen?
Han är inne i en förklaring på minst tio minuter om hästar.
Vi sitter i bilen och är på väg till ett stall.
Ett stall jag inte har varit i förut.
Eller kanske har jag det bara att jag inte minns.
Han lyssnar inte på mig.
Skogen syns genom bilrutan.
Vad är det som händer?

Jag vaknar igen tittar på klockan.
Klockan är tre.
Filten jag fått av pappa värmer mig.
Jag andas in doften.
Ingenting är som förr hinner jag tänka innan jag somnar än en gång.

Pappa pratar om min framtid.
Han är stolt över mig.
- Vi vet ingenting än pappa.
Han mockar i stallet och jag försöker hjälpa till.
Jag tänker på hur härligt livet är.
Att det är underbart att få ha det så här.
Att ha två föräldrar som lever.
Att kunna hälsa på pappa så här ofta.
Plötsligt slår mig tanken att ingen annan vet att jag har det så.
För alla andra är min pappa död.

Allting börjar snurra och pappa slutar prata.
- Vad händer nu pappa?
Han svarar inte.
Allting blir svart.

Jag sätter mig upp i sängen.
Klockan är sex på morgonen.
Förvirrad söker jag med blicken efter saker som är pappas.
Saker som bekräftar att jag inte är galen.
Jag finner många saker innan jag förstår att jag bara har drömt.

Att jag har drömt en av mina många förvirrade drömmar.
En av drömmarna som får mig att tvivla på att han är död.
En dröm som får mig att fundera på om allting bara har varit en lögn.

Städat

Nu är allting i sin ordning igen.

Nya noter på hyllorna.

Skrivbordet är rent. 

En ny stol med rosa sits. 

Nya ljusstakar i fönstret. 

Blommor som blommar.

Böcker på rätt ställe i bokhyllan. 

Livet blev lite lättare när jag städat.

Med en pirrande känsla i magen ska jag somna. 

Njuta av hur fint och stort jag har det. 

Hur härligt och spännande det är med nya noter. 

Hur häftigt det är att få hålla på med det man älskar. 

Japp, jag har varit grinig ett tag. 

Förlåt mig för det.

Då tänkte jag sluta.

En vän sa till mig att jag är bra på att skriva.
Då tänkte jag sluta.
När min vän sa att jag är bra på att sjunga
sjöng jag starkare.
När min vän sa att denne läser denna blogg
skrattade jag.
Det var som om jag ville bevisa att jag faktiskt är bättre på att skriva.
Bättre på att sjunga.
Bättre på att blogga.
Men jag behöver inte bevisa någonting.
För min vän finns ju kvar som min vän även när jag inte sjunger.
När jag inte skriver eller när jag inte bloggar.
Det är ju så vänner gör.
Eller hur?

En tusendel

Nu har jag kämpat mig genom två stycken.
Ingenting vidare svårt men det är ju självklart en del pill.
Musik är ju inte enkelt, det är därför det är så roligt.
I regnet cyklade jag genom staden idag.
Kom fram till en öde kyrka där jag spelade ett tag.
Det är så underbart för jag märker själv att det går framåt.
Jag har fått tillbaka självförtroendet när det gäller musik.
När jag stod och sjöng kunde jag skratta åt mina småfel.
Jag stämde av med flygeln om jag sjungit rätt och sjöng med spotify.
Det är roligt att lära sig nya saker.

Under vintern har jag lärt mig att klassisk musik faktiskt är rolig.
Det kan låta torrt men det är så sant.
Att sjunga klassiskt är någonting helt annat än visor.
Dock saknar jag visor ibland.
Att spela orgel gör mig lycklig.
Jag skiner upp så fort jag klarat en ny fras.
Efter varje lektion är jag taggad att lära mig någonting nytt.
Men svårt är det.

Jag förundras av den extrema värld som musiken erbjuder.
Kanske kan man bara en tusendel av allt?

Vårbalen

En pusselbit som jag inte vill veta av.

Kartonger fulla med saker.
Saker som legat där i över två år.
Två kartonger innehöll pianonoter.
Jag har aldrig ägt så mycket noter.
Allt från Bach till Taube.
Nu gör jag det.
Ännu en pusselbit som läggs på plats.
En pusselbit som jag inte vill ha där.
Som jag inte har lagt dit själv.
En bit som påminner mig om det som gör ont.
Nu är allting på plats.
Jag har kontroll på alla saker.
Varför kan man inte ha full kontroll över sina känslor?

En bild fanns bland alla noter.
Det är pappa som rider.
Det var när allting var bra.

Sakta blir det färre kartonger.
Sakerna sprids ut för att användas.
De två kartonger noter blev plötsligt en.
Jag har aldrig ägt så mycket noter.
Allt från sonater till julsånger.
Nu gör jag det.
Snart är alla bitar på plats.
Där dem inte borde vara.
För jag har inte bestämt det själv.
Bitar som påminner mig om allt som har hänt.
Nu är alla saker på plats.
Jag börjar få kontroll på mina känslor.
Varför har jag full kontroll på alla saker?

Fy vad det gör ont just nu.

När livet vänder ska jag ännu be.

Nu hörs bruset från ett vattenfall. 

Staden ligger tom. 

Gatorna vilar inför morgondagen. 

Blommorna väntar på en dag med solsken. 

Att vakna med av solen som skiner.

Kunna lugnt vakna och drömma. 

En sista dröm innan man riktigt vaknar. 

Känna hur skönt livet är dessa lediga dagar. 

Sätta sig i soffan med frukosten. 

Känna lycka. 

Det är inte varje dag det händer. 

Cykla genom staden i solen. 

Smidigt gå in i den röda tegelbyggnaden. 

Känna doften. 

Höra akustiken. 

Sätta sig och känna med fötterna. 

Leta efter toner. 

Läsa nya noter. 

Spela så rummet fylls med musik. 

Lugnt ta paus och lägga sig i en bänk. 

Läsa en bok och andas in atmosfären. 

Inte helt på hugget. 

Inte helt frisk. 

Men lycklig att få vara där. 

Just då. 

Att våga leva i stunden.

Det är stort.

Men nu sover staden Norrköping. 

Det är bara ett vattenfall som brusar. 

Annars väntar staden på solen. 

Solen som får alla att glänsa. 

Det är våren det. 

Denna någon måste ha varit du.

Det var någon som gick i lägenheten.
Med inte allt för tunga steg.
Stannade utanför mitt rum.
Tittade in och stod i dörren.
Stod och såg på mig när jag sov.
Ville att jag skulle vakna men vågade inte väcka mig.
Men jag visste att någon stod där.
Ville vakna och säga hej.
Ville prata och berätta.

Med inte allt för tunga steg gick samma någon ut.
Någonstans på vägen försvann stegen.
Det var ingen som tittade på mig längre.
När jag öppnade ögonen var någon borta.
Snabbt blundade jag för att denna någon skulle komma tillbaka.
Inga fler steg hördes.

Någon gick in i lägenheten för att titta till mig.
I min ensamhet.
Denna någon måste ha varit du.
Du går genom rummen för att se att jag har det bra.
Kanske vill du inte störa mig.
Därför försvinner du snabbt innan jag vaknar.
Nästa gång kanske du kan väcka mig i tid.

Säga som alltid att jag nog borde vakna nu.
Om jag vill följa med.
Så snälla du.
Väck mig och fråga om jag vill följa med.
Jag sover bättre när jag hör din röst.
Till dess du vågar så vill jag höra steg i lägenheten.
Inte allt för lätta steg.
Som när du skulle svara i telefonen.
När du kom på att teckningen bara fanns i köket.
Som när du gick genom rummet när jag sov för att komma till köket.

Jag vill höra stegen som är på väg förbi mig och in i köket.
Allt för att diska.
Sen vill jag höra micron plinga när gröten är klar.
Hur du öppnar kylen efter mjölk.
Hur vattenkokaren kokar upp vattnet och stänger av sig själv.
Jag vill höra när du häller de heta vattnet i kannan.
Stegen in i vardagsrummet för att hämta den redan använda temuggen.

Dina steg i två par strumpor.
Ett försök till lätta steg för att inte väcka mig.
Snälla låt mig höra dem igen.
Låt mig känna doften av trygghet.
Bara en gång till.
Snälla.

Ljuva 80-tal

Fynd.

Två muggar, 

en stol, 

två klänningar, 

en axelvadderad skjorta, 

en låda, 

två etydböcker för piano, 

en koralbok 

och ett par byxor. 

Loppis är bra ibland. 

På gatan där jag bor.

Det har varit tyst ett tag.
Prestationsångest.
Det var tyst.
Nu skriker allting.
Alla håll och kanter.
Att gå framåt och följa en dröm.
Vilja så mycket.
Se solen skina.
Känna doften av vår.
Det är som att vakna.
Vakna ur en dvala.
En dvala skapad av prestationsångest.
Prestationsångest skapad av mig.
Skapad av skolan.
Skapad av samhället.
Men nu är det inte tyst längre.
Det är vår.
Nu väntas det på svar.
På brev.
Under tiden skickar jag ut brev.
Ler åt våren.
Förundras av att ha lite egen tid.
Längtar till att få sitta vid en orgel.
På måndag börjar allting igen.
Men tystnaden är för evigt borta.
Här ska det skrikas.
På alla håll och kanter.
För har man en dröm ska man göra vad man kan.
Snart kommer brev.

Det vackra i naturen..

Det där man gör.

Den största kritikern är jag. 

Jag analyserar mig själv hela tiden. 

Den tonen kunde ha varit säkrare. 

Jag borde ha sagt så där istället.

Varför gjorde jag så?

Varför sa jag så där?

Varför kunde jag inte bara vara tyst?

Så kan det gå. 

Man kan analysera sig själv. 

Ge kritik. 

Få sämre självförtroende.

Känna sig dum. 

Eller så kan man bara förlåta sig själv. 

Känna att man har gjort sitt yttersta. 

Att grodor hoppar ur munnen ibland. 

Att man får ha en egen åsikt. 

Tycka annorlunda. 

Att man får stava fel och det är okej. 

Om man spelar fel ska man inte stanna. 

Man ska inte göra en stor grej av det. 

Man ska hitta på ny text. 

Nya toner. 

Fortsätta. 

Glömma för stunden att man gjorde fel. 

Sen analyserar man det efteråt. 

Suckar lite för sig själv och övar ett tag till. 

Nöjd kommer jag aldrig att bli.

Men man kan ju alltid le och ha kul. 

November 2011.

Min bloggtopp var i november förra året.
Jag läste ett inlägg jag skrivit då.
Det var inte rolig läsning.
Tänka sig att man kan vara så inne i någonting så dumt.
Mycket handlade inte om mig då.
Jag var så inne i att vara psykolog.
Att vara en bra vän.
Tänk vad mycket man släpper på bara några månader.
Tänk vad mycket som har förändrats sen dess.
Då var jag inte jag.

Vad skönt det är att vara sig själv igen.
Att vara självständig.
Tack.

Jag tror mitt hjärta blöder.

Idag tillät jag mig själv att ha en dålig dag.

Jag vet inte om det var någon som såg det. 

Men så var de.

Lyssnar gång på gång på Lalehs ord.

"På din stora dag 

ville jag va' med"

Det gör ont att lyssna på texten. 

Det finns så mycket sanning i den. 

Jag vill också att du ska vara här på min stora dag.

"Jag är inte beredd att dö än, inte än"

Det finns så mycket som kommer tillbaka på dessa dåliga dagar.

Självklart vet jag att du inte ville dö. 

Att du ville vara här. 

Se och uppleva allt som händer nu. 

Det blev inte så. 

Just nu sover jag dåligt. 

Kan bero på halsont och snörvel. 

Kan bero på saknad och övergivenhet. 

Saknaden av att kunna ringa och berätta. 

Tala om allt. 

Klaga på allt. 

Skratta åt folks dumhet. 

Prata om bilar och politik. 

Nu får jag ha två dåliga dagar sen är det över ett tag. 

"Jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs,"

Ensam är inte stark men jag är stark.

Känslan av att vara hemma.

Ju mer jag övar desto mer kär blir jag. 

Är det inte konstigt?

Att bli mer och mer säker på vad man vill göra i framtiden. 

Att mitt yrkesval är helt rätt för just mig. 

Om jag inte kommer in i Oskarshamn vet jag inte vad jag gör. 

För jag har hittat helt rätt. 

Kanske är jag inne i förälskelsen just nu. 

Den pirrande känslan av att vilja någonting. 

Att veta att här hör jag hemma. 

Jag kommer inte sakna gymnasiet. 

Jag kommer sakna våren i trean. 

Då jag insåg hur häftigt det är att spela orgel. 

Jag har bara tagit några steg på min långa väg men älskar det. 

Idag fick jag nya noter. 

Mitt första Bach stycke på orgel. 

Snart ska det bli grundligt studerat. 

Men innan dess lever jag i min förälskelse. 

För livet är underbart när man får göra det man älskar.

En ensam natt.

Glöden värmer fortfarande.
Klockan tickar.
En lampa lyser.
Utanför är det ett komplett mörker.
Molnen skymmer månen.

När lampan släcks somnar allting.
Då blir det tyst.
Då är det bara klockan som tickar.
Glöden kommer värma under natten.
Tankar kommer fylla rummet.

När allting vaknar igen kommer fåglarna kvittra.
Glöden kommer inte finnas kvar.
Klockan som tickar kommer inte läggas märke till.
Getingar kommer surra.
Tankar kommer fortfarande tänkas.

Men under natten kommer vissa saker redas ut.
Tankar som släpps totalt.
Tankarna under dagen kommer fullbordas under natten.
Det kommer bli skönt.
Att bli av med vissa tankar.