Inspirerad

Det är konstigt att under en vecka så kan hela ens tankegångar om framtiden ändra sig.
Jag har varit på kurs i Linköping under veckan som varit och där träffade jag en underbar sångpedagog. Första lektionen frågade hon mig vad jag ska göra i höst, när jag då berättade att jag ska gå förberedande kantorsutbildning i Oskarshamn nickade hon lite. När jag sjungit en stund så sa hon "Men Tuva, inte ska du bli kantor inte. Nej, du ska bli sångerska!"
Jag hade tre lektioner med denna kvinna och min röst känns och låter annorlunda nu. Jag har hittat den. Under sista lektionen sa hon att min röst liknar Birgit Nilssons röst och att den är som gjord för att sjunga Vagner.
Hon råder mig att gå kantor och sen söka vidare till operalinjer där jag kan utveckla min röst. Snacka om att sätta griller i huvudet på mig. Vi får se vart jag hamnar. Det är otroligt att jag kan utvecklas mer under tre lektioner än under tre år.

Så många idioter.

Som hastigast råkade jag få ögonkontakt med en kille på spårvagnen när jag klickade på stopknappen. När jag reste mig upp kunde jag se i ögonvrån att han stirrade på mig. Jag ställde mig vid dörren för att få stiga av inom några sekunder. Då reser han sig upp. Jag kliver av spårvagnen och går snabbt ner mot huset. Jag ser honom i ögonvrån när jag svänger. Tänker att jag borde nog gå in på framsidan i fall att och det var klokt. Snabbt stoppar jag in nyckeln i porten och känner att någon är bakom mig. Jag tar tag i porten och stänger den snabbt bakom mig, mitt framför näsan på killen från spårvagnen, han ler mot mig som att jag skulle släppa in honom om han  log fint. Snabbt springer jag till hissen som tur är på plats, även den dörren stänger jag snabbt. Väl inne i lägenheten förstår jag vad som har hänt. Nästa gång ska jag ha handsprit i ena handen och överfallslarm i den andra!

Amen

Ibland önskar jag att någon kände mig lika väl som du. 

Vi som har brottats oss fram genom åren. 

Du som hjälpt mig i vått och torrt. 

Du är den enda som jag varit riktigt förbannad på. 

Du är den enda som tålmodigt väntade på mig. 

Väntade på att vreden skulle lägga sig. 

Ibland önskar jag att jag skulle vara mer öppen. 

Men jag behöver inte vara det. 

Jag vet ju att du finns där för mig. 

Men bekräftelsen är viktig ibland. 

Jag tror på att du gråter med mig tills all gråt gått åt. 

Jag tror att du skrattar med mig.

Tack för det. 

Deltagare i en tävling.

Tävlingen var i full gång men mina klockor hade redan stannat. 

Hur kunde man tävla med så fåniga regler? 

Hur kunder alla vara med i tävlingen utan att faktiskt veta om de? 

Jag tittade ut genom fönstret. 

Längtade redan då efter en lugn plats. 

Ännu hade jag inte funnit de jag sökte. 

Det fanns ingen ro inom mig. 

Tävlingen fortsatte. 

Jag glömde liksom att anmäla mig till den. 

Glömdes bort. 

Sågs inte som något hot.

Jag hade ju ännu inte funnit mig själv. 

Den delen av mig själv i alla fall. 

Det var på sommaren då tävlingen egentligen var avgjord. 

Då förstod jag vad jag ville. 

Andra var under hösten osäkra. 

Inte jag. 

Jag tittar ut genom fönstret. 

Har en pirrande känsla i magen. 

Snart börjar ett annat liv. 

En period av mitt liv som är spännande. 

Då jag ska klara mig själv. 

För nu vet jag vad jag vill. 

Medan de andra deltagarna i tävlingen är osäkra. 

Övning ger färdighet.

Synen är helt klar. 

Rösten är lite matt. 

Planerna är stora. 

Inte oåtkomliga. 

På gräsmattan åts det jordgubbar. 

Lästes körteori. 

Molnen hopade sig. 

Regnet var på väg. 

Efter en gnutta myndig övning

kom cykeln fram. 

Övningen blev kort. 

Nu vet händerna vad dem ska göra. 

Vilka fingrar som ska vara vart. 

Sakta hinner hjärnan med. 

Utan att tänka spelar händerna. 

Ofta rätt. 

Även i basklav. 

Tänka sig att övning ger färdighet. 

För nu är synen klar. 

Rösten säger inte mycket. 

Planerna snart genomförda.

Åtkomliga. 

I solen åts det jordgubbar.

På en handduk. 

Regnet var nära. 

Molnen var mörka. 

Efter övning cyklades det hem. 

Övningen blev intensiv.

Nu vet hjärnan vad som måste övas. 

När fötterna ska vara på plats.

Sakta hinner dem med fingrarna. 

Utan att tänka spelar händerna. 

Ibland helt fel. 

Även i g-klav.

Tänka sig att man måste öva så mycket. 

Min kvart.

Som bror och syster är vi. 

Du och jag. 

Som en orolig lillebror tar du efter vad jag gör. 

Men vi delar inte samma tankar. 

Vi ser inte likadant på livet. 

Vi kommer från så olika håll. 

Det är inte klokt vad en kvart kan bli lång. 

När man sitter i Berlin och vill säga hur det är. 

Då man väntar på ett sms som kanske aldrig kommer. 

Om två månader är det allt vi har. 

Två mobiler 20 mil från varandra. 

Då blir min kvart lång. 

Lite mer information

Sakta men säkert lär jag mig mer om min stora idol.
Än har han inte gjort någonting dumt.
Men jag är bara på 1965 än så länge.
1965 då han fått två guldskivor
och åkt på folkparks turné med Siw Malmqvist.
Dock vet jag inte vad det är som gör honom så otrolig.

Läsning

Läser om Cornelis liv.
Lär mig nya saker.
Han hade fyra personer som kom att bli hans inspiration.
Alla personer i hans visor är riktiga människor.
De flesta händelser är på riktigt.
Jag vill också ha fyra inspirationskällor.
Kanske händer den en dag.

För jag har tagit studenten!

Det var en perfekt dag igår.
Min studentdag.
Fina människor firade mig.
En fin klass splittrades.
Men vi sa inte hej då.
Vi sa på återseende.
För även om vi är utspridda i Sverige så kommer vi ses.
Kanske någon gång till.
Men igår sa jag upp mig som klassmorsa.
För jag har tagit studenten.
Imorgon åker jag till Berlin!
Fy tusan vad jag är bra!

En full natt.

Det här skrevs klockan 3 på morgonen. 

Det skrevs med alkohol i blodet. 

Jag undrar fortfarande vem Du är. 

Ensam snurrar min värld!

Ensam känner jag abstinensen av att vara så där riktigt kär. 

Ikväll var hela världen min. 

Jag kunde göra allt och ingenting. 

Om du bara inte hade framkallat de där jobbiga i mig hade det inte varit några problem. 

Istället gick jag hem med ömma fötter, ond hals och besvikelse i bröstet. 

Aldrig, aldrig mer ska någonting som abstinens få hindra mitt lyckorus. 

Sista lördagen med Dröm!

Känner mig inte ett dugg manad att städa. Känner mig snarare trött efter en dag med två föreställningar, igår. Nu är mössan på och mindre än en vecka kvar på gymnasiet! Underbart! Allting är klart inför studenten förutom mitt rum just nu.
Idag spelar vi Dröm! för sista gången på Östgötateatern. Vi har fått jättefina recensioner så det känns kul att vara med i kören. Nu har jag några timmar på mig att få mitt rum att blänka och lukta gott. Dags att börja..

När jag försökte bevisa någonting.

Att känna sig som en förlorare.
Att sitta där bredvid sin tålmodiga lärare och spela fel.
Känna att man helt enkelt suger.
Så kan det gå när man är trött.
För inte är jag dålig.
Eller?
Det var nära ögat.
Tänkte ge upp.
Söka mig någon annanstans.
Sen kom jag fram till att jag är trött.
Inte dålig.
Att jag är värd ett MVG.
Även fast jag inte utvecklas lika snabbt som de andra.
Kanske borde jag göra det jag drömmer om.
Bli kyrkomusiker.
"Att våga är att förlora fotfästet en stund, 
att inte våga är att förlora sig själv." 
Jag förlorar gärna fotfästet tusen gånger om.
Men aldrig mer ska jag förlora mig själv.

Avundsjuka.

Under SON projektet sades det till mig att avundsjuka är den fulaste egenskapen.
Det som missuppfattades då har jag insett nu.
Jag var inte avundsjuk på den som fick sjunga i två minuter.
Jag var avundsjuk på den som har två levande föräldrar.
På den som kunnat öva.
Den som orkat med skolan.
Den som inte har haft större problem än att ens kärlek inte blivit sann.
På den som inte haft större hinder än upp till knäna.
Avundsjuk på den som kan sova utan drömmar som skämmer en.
På den som sett när jag gråtit i korridoren.
På den som aldrig kommer förstå.
Avundsjuka är en ful egenskap.
Men den är svår att bli av med.
Jag har dock aldrig varit avundsjuk på någon av andra skäl.
För avundsjuka är fult.
Någonting som du inte tar i.
Någonting som jag lever med varje dag.
Så fort jag hör ordet pappa.
Är jag en dålig människa för de?

Om du bara visste hur det är att vara jag.

Det känns som om jag är inne i en period då jag drömmer mer än vanligt.
Dock är det inte sant.
De flesta nätter drömmer jag om de som inte borde ha hänt.
Igår var det en sån natt.
Då allting vänds upp och ner.
För att senare bli normalt när ögonen öppnas.
Några underbara minuter finns allting igen.
I några underbara minuter kan jag andas ut.
I dessa underbara minuter är allting möjligt.
Men det är ju också en dröm.
En dröm jag ständigt motarbetar.
Övertalar mig själv om vad som är sant.

Om du bara visste hur det är att vara jag.
En dimma drar sig långsamt bort.
Jag upptäcker plötsligt vad jag själv har förstört i min förvirring.
Vad jag har fokuserat på under den här tiden.
Sakta börjar jag inse att jag inte har varit mig själv.
Att livet är annorlunda när man är halv.
Att jag inte kommer vakna hel igen.
Att vad som än sägs om mig så höll jag mig bara över vattenytan.
Jag har skäl till min förvirring.
Har du?

jag har mål

Det är en så stor skillnad nu.
Dimmorna lättar lite.
Jag kan fokusera på ett helt annat sätt.
Jag har mål.
Kanske var jag inte någon hejare på att öva förut.
Men nu är jag de.

Han är död för mig.

Har inte tid till låga dagar.
Har för mycket att tänka på för att drömma.
Drömma jobbiga drömmar.

Det var en kvinna som försökte övertala mig att pappa lever.
Att han nu är frisk och att jag måste gå upp till honom i lägenheten.
Jag stod på parkeringen och gick upp mot kiosken.
Eller dem kallar den för affär.
Jag såg ut över gårdsplanen.
Kvinnan ville inte ge upp.
Hon ville ha en reaktion.
Då tog jag sats och sa det.
- Han är död för mig, fattar du inte de?
Kvinnan försvann snabbt ner för trappan.
Den trappa vi så många gången gått på tillsammans.
Hela familjen.
Den som var av asfalt tidigare.
Som nu är av betong.
Han är död för mig.
Meningen snurrade runt i mina tankar.
Jag mötte honom vid bilen.
Han som är död för mig.
Han såg mig inte.
Då önskade jag att jag inte sagt den meningen.

Nu sitter jag vid hans skrivbord i hans skjorta.