Likt en drake vill jag flyga.

Vi köpte en drake.
Den skulle flyga lätt.
Den var stor och vacker.
Jag blev arg när den inte ville flyga.
Efter flera försök gav vi upp.
Jag minns inte om vi försökte igen.
Jag minns bara vart vi var då.
Du gjorde ditt bästa.
Men vi fick den aldrig att flyga.

Jag vet vem jag är när jag är med er.

Ingen av oss är perfekt.
Vi ser inte längre samma saker varje dag.
Vi är spridda i landet.
Ibland 60 mil från varandra.
Så mycket som sades.
Samma energi som när vi stod bredvid varandra på ett flak.
Fina människor.
Människor jag inte vill leva utan.
Med spända öron hörde vi på varandra.
På drömmar och upplevelser.
På fina och jobbiga ting.
Det var längesen någon lyssnade så intensivt på min sorg.
Man kastas tillbaka.
Klassmorsa, plugghäst, partypingla, sångerska, miljövän, grön, rosa, utstickande, arg, ledsen och glad.
Vad man än var så kommer det tillbaka.
Det fina med att mötas är att man kan diskutera saker.
Saker jag inte nämner hemma.
Saker som oroar eller roar.
För några timmar var vi tillbaka igen.
Och jag måste tacka för det.

En dag som förr.

Halt, kallt, vänner, en skymt av gamla konfirmander, en vacker måne och en tur med spårvagn mitt i natten. Vissa saker kommer aldrig att förändras.

God jul.

Planerna inför jul är inte stora.
Inte många och inte heller höga.
De jag ska göra är att vakna.
Gå en promenad.
Se Kalle anka och Bertil Jonssons jul.
Efter middag och ätande av julgodis är det midnattsmässa.
Det är allt.
Så god jul!

22 december 2009

Tre år senare sitter man här igen.
Den här gången väntar jag inte på ett telefonsamtal.
Ett samtal som då förändrade hela mitt liv.
Det var för tre år sen.
Jag saknar dig pappa.

Då ingenting kan hända.

Somnar i sängen.
Datorn ljuder.
Någonstans i alla drömmar tystnar datorn.
Medvetenheten försvinner i drömmen.
Efter en stund gör det ont att ligga på sida.
Medvetenheten kommer tillbaka.
Med ett leende drar jag händerna över ansiktet.
Drömmen var inte sann.
Puzzelbitarna hamnar på plats.
De få sekunder då fingrarna följer linjerna i ansiktet.
Underbara sekunder då ingenting kan hända.
Samtidigt som allting faktiskt händer.
Det är då dagen bestäms.
Mina sekunder är viktiga.

Jag har fina vänner.

Med en klump i halsen satt jag på stolen och nickade.
Tog in varenda stavelse som ljöd i rummet.
Ögonlocken sved och lättnaden strömmade genom kroppen.
En chock över att träffa en person som kan säga vad som är fel.
Frågorna var som bortblåsta.
Hela diagnosen är dock inte ställd.

Ett telefonsamtal bort sitter den jag vill berätta för.
Den jag hoppades skulle höra av sig idag.
Ett telefonsamtal och några frågor.
Det var allt jag ville ha.
Men ändå gör jag ingenting för att telefonsamtalet ska bli verkligt.
För är man inte på rätt plats så händer det ingenting.

Min koncentration hamnade efter tankar som fladdrar.
Sömn som inte hjälper mot tröttheten.
En promenad hem upp för backen.
På min egen del i det hela.
Kanske var det meningen att det skulle bli såhär.
Utan telefonsamtal.
Insikt om att ändra livsstil.
En födelsedag i lugn och ro.

Med glädje strömmade det liv i min telefon.
Utanför den stora byggnaden med sjuka människor.
En sång ljöd och plötsligt var samtalet i byggnaden långt bort.
Det finns fina människor i världen.
Jag har glädjen att känna några av dem.
Därför försöker jag glömma det uteblivna samtalet.

Det är när man är svag som ens riktiga vänner kommer fram.
Jag har fina vänner.

En diagnos.

Fick halva svaret idag.
Ett svar som var helt främmande för mig.
En sjukdom jag aldrig hört talas om.
Nu läser jag på om sjukdomen.
IBS.
Det är någonting jag måste lära mig att leva med.

Dagen före.

Så är man här igen.
Timmarna innan man ska somna.
För att sen vakna upp till en ny ålder.
Det är rätt skönt att bli äldre.
Samtidigt som jag fortsätter att vara yngst.
Men morgondagen kommer inte bli märkvärdig.
Ett sjukhusbesök, övning och middag. Kanske kan man fira sin födelsedag senare när man är frisk?
Fick redan idag två paket, två kuddar.

Vi får se.

Det var läskigt.
Det var obehagligt.
Det var inte kul alls.
Men nu är det gjort.
Om fyra veckor vet jag vad som händer.
På min födelsedag vet jag lite mer än nu.
Det finns fler saker som det kan vara.
Jag hoppas på att det är botligt.
Det jag vet nu är att det inte är magsår eller cancer.
Så nu läser jag i mina nya böcker och vilar.
Kanske ska jag spela orgel imorgon.
Vi får se.

Inte om tre månader.

Sitter som på nålar.
Tänker för mycket.
Är rädd och yr.
Är lycklig som får detta gjort.
Inom ett dygn är faran över.
Men till dess finns nervositeten över mig.
Om några timmar kommer en slang vara i min hals.
En kamera kommer söka genom min mage.
Livet är inte underbart hela tiden.
Men det är bättre att få det gjort nu och inte om tre månader.
Därför försöker jag tänka positivt.
För jag vill skratta utan att få ont i magen.
Snart ska jag sitta på pallen igen.
Le åt mina misstag.
Spela fel och rätt.
Allt utan magvärk.

Drömmar ur snö

De har sagt att det skall blomma.
- Ur mörker och snö
Allt de ljusa som vi drömde
Ska ge frukt och ge frö.
De har sagt att det ska blomma
Som kring björk och kring lind.
Men händerna är tomma
Och blicken är blind.

Nils Ferlin.

När jag är nitton.

Rummet snurrar.
Stickningen är helt klar.
Puzzlet packas ner i kartongen efter misslyckade försök att läggas.
Sminket i ansiktet känns överflödigt.
Yrseln vill inte försvinna.
Jag tittar bara på program som jag sett förut.
Jag orkar inte hänga med i någonting nytt.
Efter fem timmar med sällskap försvinner energin.
Men jag har skrattat.
Yrseln kan inte vara stress.
På min födelsedag får jag veta allt.
När jag är nitton vet jag vad som händer.
Nu handlar det om att vila.
Så god natt.

En dag i bilder

Stickningen

Med nål och tråd.

Med en nål och tråd hamnar bitarna på plats.
Bitar som hela tiden var menade för att sitta bredvid varandra.
Att göra fel är inte farligt.
För vad som än händer hamnar bitarna på plats.
Så kanske ska man inte vara rädd för framtiden.
Kanske ska man bara hålla fast i sin nål och tråd.
För att kunna sy ihop bitarna.
Bitarna som kallas livet.

Den är gul.

Varje år köps det en ny kalender.
Den får inte ha samma färg som fjolårets.
Den ska vara unik för att visa hur året kommer bli.
Den ska följa med i väskan ett helt år.
Därför tar det ett tag att välja ut den rätta.
Det tar några turer till olika affärer.
Det tar tid att välja.
Men nu har det valts.
Efter mycket om och men är den gul.
Den är perfekt.

Eller jag vet inte.

Lampan släcks.
Jag har talat om det som kallas livet i flera timmar.
Jag känner mig mindre illa till mods än på länge.
Analysen över någonting har börjat igen.
Det är ett gott tecken. 
Jag har varit på stand-by lite för länge nu.
Så länge att jag inte har orkat bry mig.
Idag väcktes de som nu legat begravt i min egen svaghet.
Någonting kanske borde sägas.
Någonting kanske borde bevisa de som jag så länge trott.
Men ingenting händer.
En lampa släcks och rummet blir svart.
Eller jag vet inte. 
Jag hade så gärna haft dig bredvid mig just nu.
Inte vad som känns som tusen mil härifrån. 
Ikväll har jag återigen varit gymnasieelev.
Jag vill inte att du ska se mig som en gymnasieelev.
Snart ska jag träffa en av mina äldre svagheter. 
Denna svaghet skulle jag gärna lära känna mer.
Allt för att glömma att ingenting kommer hända.
Ni är lika på många sätt. 
Men det spelar ingen roll nu.
För om några veckor är det nytt år.
Ett år fyllt av musik.
Fyllt av ensamma lördagar och fina onsdagar.
Jag vägrar hamna på stand-by igen.

Ett steg i taget.

Sover snett över sängen.
Ensam i ett rum som inte känns som mitt.
Gör saker jag inte är van vid.
Som att sticka och lägga puzzel.
Tittar ut genom fönstret och ser Sveriges största adventsljusstake.
Hör någon klaga över hur jag äter.
Hör även samma någon klaga över viktminskning.
Någon klagar över mitt bleka ansikte.
Jag kan aldrig göra alla nöjda.
Kanske är det dags att acceptera det nu.

Jag förstår inte.

Om det fanns stadiga riktlinjer över hur man ska leva sitt liv skulle någon följa dem då? 

Man kan ju kalla Bibeln för en bok om hur man bör leva sitt liv. Men samtidigt ska man tolka själv och känna efter vad som är rätt för en själv som individ. Det finns så många råd och rön om hur man ska äta, sova, träna och leva i allmänhet men hur vet man vad som är bäst för en själv? 

Man ska självklart prova sig fram och känna efter. Jag känner efter och provar mig fram men ändå halkar jag snett. Hamnar långt ifrån dit jag strävar och försvinner bort i en konstig dimma. Jag ska vara så duktig hela tiden men jag undrar om det inte har med samhället att göra. Man ska ha höga betyg, ha åsikter om allt och träna. Jag är glad över att jag inte går på gymnasiet eller högstadiet längre men varför kommer detta nu? 

Kanske var stress ett faktum för mig redan förra hösten och vintern. Jag byter ut mina stressiga saker och ger mig på nästa sak i lugn och ro, tror jag, det visar sig inte långt senare att jag antagligen har ett högt grundtempo som gör att jag blir stressad vad jag än gör. 

Så mina riktlinjer, som kommer från olika håll, som jag testar fungerar inte. Ett konstaterande som verkar vara viktigt för alla andra att förstå eller att få höra. Att jag erkänner mitt misslyckande och min egen stressiga tillvaro ska hjälpa mig att komma vidare till ett mindre stressat liv. Men jag behöver riktlinjer. 

I noterna står det hur jag ska spela, den konstnärliga friheten kommer senare. Men i mitt liv finns inga riktlinjer. Ingenting som pekar på hur jag ska leva mitt liv. Men om det fanns bra och hälsosamma riktlinjer som passar alla skulle någon köpa boken och läsa den? Skulle någon våga få det "perfekta" livet där inga misstag finns. Där man inte kan misslyckas och inte behöver tänka själv. Skulle vi som är stressade vara mindre stressade då? Eller skulle vi bara hitta nya saker att stressa upp oss över? 

"Har det varit mycket i skolan?" Sen när har en ungvuxen inte mycket i skolan? Och sen när blev man inte lite orolig och kanske aningen stressad av att flytta till en ny stad, börja på en ny skola, träffa nya människor och samtidigt desperat vilja hitta sig själv i ett myller av andras åsikter och fördomar? Kanske lyssnar jag för mycket på andra. Kanske blev jag förblindad av de äldre människorna i mitt liv som tycker och tänker, dem som redan har funnit sig själva och inte tog studenten i våras. 

Bibeln är en bok som har riktlinjer, jag följer dem på mitt eget sätt. 

Tankar i onödan.

Kanske ska man inte vara rädd innan man vet vad det är för fel. Man ska nog inte oroa sig i onödan. Magvärken har funnits i mitt liv sen vecka 45, snart måste det få ett slut. Det är december, en månad som är underbar och jobbig. Nästa vecka fyller jag år. Men jag står i ögat av en storm och orkar inte tänka klart. Jag kan inte få ihop alla bitar, det är december snart jul och jag ser inte det roliga i att fylla år nästa vecka.
Kanske ska man inte oroa sig för saker som man inte vet någonting om. Nu kämpar jag för att bli frisk. För utan magvärk kommer min födelsedag inte bli så dum.

Det är vinter.

Ler i kylan.

Du finns i allt jag ser.
Som den där kvinnan med den underbara dialekten som läste episteltexten.
Färgen på mitt garn.
Träden som står på rad.
Snön på marken.
Ljudet av spårvagnar.
Vattenfallet på väg hem från kyrkan.
Allt påminner mig om att du finns.
Med vetskapen i ryggen går jag vidare.
Ser allt de vackra.
Ler i kylan.
Bryr mig inte om den iskalla luften.
Snön som knastrar.
Jag är glad att du finns.

Fredag 7 december

Magen gör det inte lätt för mig att göra någonting. Magen har sagt ifrån så fort den fått någonting i sig. Värken börjar komma oftare och håller i sig längre. Just nu har jag en värk som jag inte kommer kunna sova mig ifrån. För att hålla tankarna i styr har jag stickat och tittat på tv serier hela dagen. Jag känner mig mycket exalterad över stickningen! Jag hoppas verkligen att det blir en filt som jag kan ta med mig hem i januari. Efter filten lär jag prova på lite svårare mönster men det får framtiden utvisa vad det lider.

Har börjat sticka.

Har påbörjat ett projekt som får ta den tid det tar. Jag ska sticka en filt.

Smärtan försvinner i drömmarna.

Väskorna står på golvet.
Väntar på att bli uppackade.
Händerna orkar inte röra innehållet.
Hjärnan orkar inte registrera vart väskorna ligger.
I vilken stad väskorna ligger.
Fötterna går över det kalla golvet.
Dofterna är välbekanta.
Sängen är perfekt.
Sömnen är ändå orolig.
Smärtan försvinner i drömmarna.
Ögonen vill blunda.
Öronen vill inte lyssna.
Tröttheten är påtaglig.
Från en timmes sömnbrist per dag till total vila.
Förståndet hänger inte med.
Men magen har bestämt sig.
Rädslan är stor.
Att inte veta.

Även om du inte ser mig.

Ville så gärna ha din uppmärksamhet.
Ville så gärna att du skulle se mig.
Visste inte om jag skulle duga.
Trodde att jag inte dög.
Satte krav på mig själv.
För att duga i någons ögon.
Men du sa flera gånger att jag var duktig.
Samtidigt dög jag inte.
Du sätter press på dig själv.
Men du duger mer än väl.
Det var så länge sen som jag inte hade ont i magen.
Det var länge sen jag fick dessa höga krav.
Det var länge sen vi pratade utan stress.
Det kommer nya dagar.
Jag är bara besviken över att jag inte fattar.
Att jag duger precis som jag är.
Även om du inte ser mig.

Bullbak

Det är onsdag och onsdagsgodiset uteblev.

Snöstormen kom in över Sverige. 

Eller storm kanske det inte var. 

Som betraktare inifrån en lägenhet såg det stormigt ut. 

Mycket snö samlades på balkongen. 

Mycket snö men ingen ficklampa. 

I köket jäste bullarna. 

Bullar med grön fyllning. 

Hjärtan med kanel tog form på köksbordet. 

Knäcken kokade med några droppar glögg. 

Ur högtalaren ljöd musik jag sällan lyssnar på. 

Allt för att skingra tankarna. 

För att inte tänka på att äta eller på magvärken. 

Sakta flyter tankarna tillbaka på hamnen jag lämnat. 

Utanför fönstret faller snön. 

Pianot fick inte stå orört idag. 

Men kraven har försvunnit bort med stormen. 

Så svag som jag är nu har jag inte varit på länge. 

Det skrämmer mig att kroppen säger ifrån. 

Det skrämmer mig att jag inte kan planera någonting. 

Halsbrännan svider i halsen. 

Precis som bältet av surhet och smärta i magen. 

Påminns jag om att ta det lugnt. 

Det är onsdag och onsdagsgodiset uteblev. 

Det kommer ta ett tag för mig att kunna äta normalt igen. 

Det kommer ta ett tag för mig att förstå vad som händer. 

Jag kommer sakna hamn.

Tillbaka på ruta ett.
Ingen väckarklocka.
Ingen mobil som står på ringning.
Ingen som smäller i dörrarna utanför rummet.
Ingen tid att passa.
Veckan lär bli upp och ner.
Dagarna lär flyta ihop.
"Det är skönt med tisdag, då är vardagen här igen."
Nu är vardagen 6 veckor bort.
Så nu kan jag i lugn och ro andas.
Jag beställde lite böcker idag.
Och kanske ska jag lära mig att sticka.

Jag är yr, världen snurrar.

Filten ligger redan på sängen. 

Datorn ska snart stängas av. 

Runt halsen hänger återigen ett kors. 

Medicinen är tagen. 

Jag ska ringa ett samtal. 

Allting handlar om att bli frisk. 

Jag som tycker att jag har provat de mesta nu. 

Nu återstår en sjukskrivning på allvar. 

Att inte göra någonting. 

Jag känner mig skrämmande likgiltig till saker människor säger. 

Aldrig i hela mitt liv har jag varit så ofokuserad.

Samtidigt som jag känner mig ensam så orkar jag inte vara social. 

Om jag pratar i telefon och ligger ner kan jag fokusera. 

Står jag bredvid någon och pratar försvinner orden. 

Jag är yr, världen snurrar. 

Själv står jag här utmattad och inser att jag inte mår bra.

Inte alls. 

Jag bryr mig knappt om att du inte frågar mig någonting längre.

Då är det illa.  

Första advent.

Jag gick genom staden.
Kom fram till en kyrka.
Till vänster om mig satt konfirmander.
Till höger var det tomt.
Redan vid första psalmen hörde jag en bekant röst.
Jag valde att inte vända mig om.
Jag valde att vara själv.
Men det var en trygghet att under trosbekännelsen få det bekräftat.
Jag hade en eller flera vänner bakom mig.
Så vid måltiden hälsade vi på varandra.
Alla fyra log.
Det är skönt att ha vänner bakom när man väljer att vara ensam.

Gott nytt kyrkoår!

Allting är jag.

Jag ser mig om i rummet.
På alla saker som står här och var.
Man kan se att någon bor här.
Man kan andas in Tuva överallt.
För det syns att det är mina saker.
Det är jag.
Hyllan är full med böcker.
Under sängen står gamla lådor i olika färger.
På stolen hänger kläder.
I hallen står en garderobsblomma och en byrå.
Nattduksbordet är en liten brun byrå.
På väggen hänger två tavlor.
En silhuett av en fiol på en svart bakgrund.
En dirigent utan huvud med ett berg till hals och ett piano på berget.
Den svarta mattan göra rummet mysigt.
Ljusstakarna med doftljus.
Allting är jag.
För en vecka sedan visste jag inte vem jag var.
Det var som att ha åkt ner i ett hål.
Jag hade spytt ut allt som var jag.
Krampaktigt försökte jag hålla kvar i saker som inte fanns.
Jag blickar ut mot min lilla hall.
Den är liten men ordnad med kärlek.
Jag känner mig som dirigenten utan huvud.
Som har en hals av sten.
Utan hjärna kommer man inte så långt.
Utan självrespekt kommer man ingenstans.
Jag har under en längre tid nedvärderat mig själv.
Inte kunnat säga nej.
Tvingat mig till att inte känna efter.
I morse fick flera mig att tänka efter.
Man går inte ut och springer när man är förkyld.
En sjukskrivning kanske inte är så dumt just nu.

1/12-12

Nedräkningen till jul har börjat.

December