Jag behöver sova,
för att fungera.
Jag låg i natt och skrek.
Djupt inne i en dröm.
När jag vaknade var jag helt säker på att min syster redan var vaken,
att jag hade skrikit så högt att jag väckt henne.
Men jag hade inte skrikit.
Jag hade drömt.
Drömt en dröm som inte är mycket värre än min vardag.
Men ändå skrek jag,
i drömmen.
Jag menar inte att min vardag är värre än någon annans.
Bara det att jag börjar känna av utmattningen som kommer över mig.
På grund av övertalningen.
Idag hade jag lyckats glömma allt.
Pappa lever.
Men när jag tänker på den fasansfulla dröm som jag drömde i natt så minns jag.
Att övertalningen måste fortsätta.
Den övertalning som kommer pågå hela mitt liv.
Men det var skönt att bli rädd och skrika i drömmen.
Jag borde åka ut i en skog och skrika av mig lite.
Rädd är jag varje dag redan.
Men den här rädslan i min dröm var annorlunda.
Den kom plötsligt och försvann.
Det var underbart när den försvann.
Det jag är rädd för annars är ju att glömma.
Det jag vill skrika åt heter Cancer.
Men i natt ska jag skrika lite till.
Och någon dag i en skog ska jag skrika allt vad jag har.
Bara för att jag kan.