Snälla släpp aldrig taget om mig.

Du finns inte här. 

Ingenting av de som händer här har med dig att göra. 

Ingenting och allting påminner mig om dig.  

Det känns nästan som att du har släppt taget om mig. 

Eller så är det jag som har släppt dig. 

Jag sa ditt namn idag. 

Ett namn som sällan kommer upp längre. 

Ändå är tomrummet för stort för att fyllas. 

Fotografierna i de svarta ramarna visar mig vad jag saknar. 

Vad jag inte har och aldrig kan få tillbaka. 

Sakta sjunker det in att jag lever ett liv. 

Ett liv förhoppningsvis utan dimma. 

Ett liv i Småland. 

Om du skulle fråga mig någonting nu skulle jag kunna svara. 

Dock är jag rädd för att glömma. 

Glömma allting och vakna utan minnen. 

Utan en tanke på dig. 

Varför vet jag inte. 

Här är jag anonym. 

Nästan ingen vet vad jag saknar. 

Jag önskar att jag slipper säga någonting. 

Så länge man inte säger någonting har ingenting hänt. 

För du finns inte längre. 

Det gör ont att vara medveten om de. 

Jag sa ditt namn idag, jag tror att de finns en mening med de. 

Ständigt sökande.

Med lätta steg försvinner staden bakom mig. 

Med lätta steg går mina fötter i uppförsbackar. 

Allt för att hitta saker som är hemma. 

För att vänja sig vid de nya. 

I ett ständigt sökande efter likheter snurrar världen. 

Mitt i sökandet har jag funnit någonting. 

Jag har funnit en sak jag vill ha med mig resten av mitt liv. 

Allting känns lite bättre nu. 

Min hjärna vill sova.

Toner spelas gång på gång.
Koncentrationen är på max.
Livet är avskärmat från verkligheten.
Här finns en annan sorts verklighet.
Min mun vill prata men jag har ingenting att säga.
Mina öron vill lyssna men inget ljud kommer fram.
Min hjärna vill sova ändå förblir jag vaken.
Jag behöver en kram.

Paket på en måndag.

Idag fick jag ett paket. 

Idag känns allting lite bättre. 

Allt har varit lite roligare. 

Alla lite trevligare. 

Men jag längtar fortfarande hem. 

Hem till Norrköping.

Friheten i..

Att tappa bort sig hemma är helt okej.

Att tappa det där lilla som gör en till människa. 

Till en speciell människa. 

En så kallad personlighet. 

Att se sig själv som feg är okej hemma. 

Men att vara feg är ingenting bra. 

"Att våga är att förlora fotfästet en stund, 

att inte våga är att förlora sig själv." 

Jag tänker inte förlora mig själv, 

men tappar fotfästet ständigt och kan snart inte stå på egna ben. 

På gatan där jag bor.

Havsutsikt från berget bakom skolan. 

På vägen hem från Ica kan man se denna skylt. Den visar mina två vägar hem.

Här har vi korridoren jag bor i. Mitt rum är till höger.

Var i Norrköping.

Någon som harklar sig i korridoren.
En affär som ser likadan ut.
En doft jag känt förut.
En mening jag hört.
Ett ljud som påminner om någonting.
En viskning.
En kort promenad.
En skylt.
Detta får mig att tro att jag är i Norrköping.
Idag fick jag en halvtimme i Norrköping.
Lidl ser likadan ut i alla städer.
Det lär bli många besök där framöver.

Jag hör ingenting längre.

Tankarna finns inte längre till.
Det som var viktigt för ett år sedan finns inte här.
Man inser först när man är ensam vad som är viktigt.
Jag ser ut över staden.
Den stad som har min framtid.
Taken har olika form och färg.
Vägarna mellan husen är små gränder.
Jag saknar ljudet av spårvagnar.

torsdag

Jag har haft mina första riktiga lektioner idag och igår. Igår var det musiklära och idag orgel i grupp, klassisk piano och brukspiano. Jag har även skrivit upp mig på rumsscheman så att jag kan öva varje dag. Jag längtar till imorgon då jag har min första orgellektion och kan komma igång på allvar med spelandet. Sången kommer först nästa vecka vilket känns både bra och dåligt, dåligt för att jag vill komma igång så snart som möjligt och lära känna läraren och bra eftersom jag har lite ont i halsen.
Att vara här känns som att vara på ett sommarläger. Man är avskärmad från de mesta som finns här i världen. Jag har ingen koll på någonting. Livet handlar nu om musik och att äta. Vi har lunchbön vilket är mysigt och trevligt, idag rös jag lite när alla sjöng i stämmor på avslutnings psalmen. Alla är så musikaliska och så taggade på att bli kantorer, kanske har jag hittat rätt.

Onsdag

Det regnar ute. 

Livet har fått en snurr. 

Allting är nytt och konstigt. 

Till och med musikteorin är annorlunda.

Just nu känns det mest som att man äter. 

Hela tiden. 

Det känns lite som en dröm när jag tittar på mitt schema. 

Musik. 

Allting är musik. 

Den här gången ska jag inte ha för höga krav. 

Snart är jag nog van vid det nya. 

Till dess andas jag. 

Jag ska gå förbi en fin skyllt senare idag. 

Det står Norrköping på den. 

Första dagen på folkis.

Just nu sitter jag efter en dag med mycket information och vilar. Om en och en halv timme kommer det vara grillning på gården i de mulna vädret. Hittills kan jag säga att allting är konstigt, nytt och bättre än jag trodde. Det känns lite som att jag är här på kurs och snart ska börja på Kristinaskolan igen. Men det ska jag inte göra denna gång. Jag har inte glömt någonting vad jag vet men jag hade ju gärna haft notställ, en matta och lite mer förvaring till garderoben men man kan ju inte få med sig allting första gången man åker. Jag börjar sakta inse att jag är en av dom som bort nära här. Det finns dom som måste åka fem timmar för att komma hem och då måste dem även byta lite här och var. Kanske har jag tur som kommer från Norrköping.

Så mycket intryck som jag har haft idag har inte kommit till min näthinna på flera år. Jag är nu otroligt trött och namn snurrar runt i mitt huvud. Jag har en hel lunta med papper som jag borde läsa tills imorgon men jag vet inte hur jag ska orka med detta. Oskarshamn är en gullig stad, nu hittar jag till Ica maxi!

Vi svängde förbi Oskarshamn.

Blev avsläppt i en helt ny värld. 

En värld där saker och ting är lite annorlunda. 

Jag fick en nyckel till någonting nytt. 

På dörren sitter en lapp. 

Jag tror att jag kommer trivas här. 

Därför ser jag allting på ett annat sätt.

Staden är vackrare nu.
Blommorna doftar godare nu.
Skolan är mer sliten nu.
Promenaden hem är mysigare nu.
Nu är allting annorlunda.
Inte för att staden inte varit vacker innan.
Inte för att blommorna inte alltid doftar gott.
Inte för att skolan aldrig varit sliten förut.
Inte för att promenaden hem inte varit mysig.
Det är bara de att igår kände jag mig vuxen.
Därför ser jag allting på ett annat sätt.

Nu är dagen i sorg.

Ännu en födelsedag utan dig.

Det känns konstigt. 

Den 13 augusti har ju alltid varit en fin dag. 

En dag med musik. 

Med socker till hästarna. 

Med kräftor. 

Med upprivna presenter. 

Nu är det inte likadant. 

Nu är dagen i sorg. 

Lycka vid minnena av dig. 

Nu är det den tredje födelsedagen. 

Och jag saknar dig så att det gör ont. 

Jag önskar att du vore här. 

Grattis på födelsedagen pappa. 

Känslan av att fira sin fars födelsedag efter hans död.

Som ett sprakande fyrverkeri med alla möjliga färger.
Så känns de.
Om man tar bort de glittriga och de pirrande.
Om man tar bort känslan av lyckorus.
Framhäver alla andra känslor.
Som en knytnäve i magen.
Känslan av att till varje pris vilja fly.
Det händer så snabbt.
Sen sitter man där.
Ensam.
Har inte hunnit någonstans.
Känner sig plötsligt helt skakig.
Försöker skydda sig från fler slag.
Fler elstötar.
Stötar som pulserar likt ett hjärta om man håller i tråden.
Tråden där allt som är vackert sitter.
Man håller sig krampaktigt kvar i känslan.
I tråden.
I sprakande fyrverkerier.
För att inte känna tomheten som kommer efteråt.

Drömmer om vänner.

Jag drömde jobbiga drömmar i natt.
En av drömmarna var ett möte.
Ett möte med en gammal vän.
Vi ville knappt se på varandra.
Jag sa till mig själv att det var denna vän som skulle börja prata.
Inte jag.
Vännen försvann ut i dimmorna i drömmen.
Vi sa ingenting till varandra.
Vi pratade istället med andra runtomkring.
Så kanske kan jag nu släppa denna vän.
Förstå att vi inte kommer ses igen.
Konstigt att denna dröm kommer först nu.
Vi som inte träffats på så otroligt länge.

Efter Helsingborg blev det Gränna!

Helsingborg 11 augusti.

Omotiverad.

I flera dagar har jag känt mig omotiverad till att öva men så idag tvingade jag mig själv att cykla genom staden till den stora tegelbyggnaden. Jag hade gjort upp med mig själv att bara öva alla saker ett visst antal gånger eller ett visst antal minuter vilket visade sig vara effektivt. Plötsligt var det mycket roligare att spela och sjunga så när tiden var slut satt jag kvar och sjöng lite till. Rösten var dock inte på topp idag men den fungerade bra för att vara inne i vila.
Men nu känner jag mig lite lugnare när ett brev kom från folkhögskolan med information om första veckan. Nu kanske jag kan sova lite lugnare och njuta av den sista tiden jag har kvar här innan jag flyttar.

Opera

När jag satt och läste i La Nilsson så kom jag på att jag faktiskt inte hört så många av verken eller operorna som hon skriver om. Därför tog jag fram lådan under sängen och fann där till min stora lycka alla pappas skivor som jag inte tagit fram än, på grund av ointresse. Där fann jag bland andra Tosca som jag sitter och lyssnar på nu. Sen hittade jag många andra och även samlingar av "rätt" sopraner som jag ska lyssna på. En helt ny värld har öppnat sig känns det som och nu är allt så spännande att läsa om så att jag knappt vågar sluta.

Går runt i en bubbla av osäkerhet.

Osäker på min framtid går jag runt i en bubbla.
Förväntningarna är höga och målet är stort.
Plötsligt ser allting annorlunda ut.
Allt för att två lärare sagt någonting ofattbart.
Spänningen byggs upp i mina tankar.
Nu läser jag på om ämnet så mycket jag kan.
Böckerna i källaren tas fram och bläddras i.
"Hur gör du nu då?"
Frågan som fick mig att fundera.
Plötsligt har jag andra val.
Val jag aldrig någonsin kunde drömma om.
"Det är mycket jobb, men du skulle klara det."
Aldrig har jag varit så slut i huvudet av funderingar.
Aldrig har jag tänkt så mycket på någonting förut.
Jag fortsätter läsa på om ämnet.
Kanske kommer jag fram till någonting.
Kanske blir det som ena läraren sa.
En sak i taget.
Kanske skulle jag bara ta och slappna av den här sista veckan.
Finnas i nuet och inte tänka på framtiden än.
Någon gång kommer jag väl på exakt vart jag passar in.

Sommarlov

 Jag övningskörde ut till Vånga men annars har det inte hänt någonting. 

En fin kväll i rosa.

När man är bjuden till Kajsa så ska man ha glitter och rosa på sig, när jag hade för lite rosa på mig och inget glitter fick jag låna dessa snygga skor och ett glittrigt halsband.

 Inte bra kläderna skulle vara rosa utan även dukningen till efterrätten.

 Under kvällen blåste vi upp ballonger som sprängdes en efter en. Här är resultatet av min blåsning.

 Själva efterrätten visade sig vara rosa även saften som vi drack till.

En lugn dag.

Idag valde jag att inte öva utan ligga kvar i sängen och läsa om Brigit Nilssons liv. Det är så spännande att läsa om hennes olika roller och konserter, om hennes kärlek till Wagners musik och om livet som ung sångerska som faktiskt blir lurat till att sjunga på fel sätt. Hon arbetade flitigt för att komma någonstans samtidigt som hon hade lite tur som hade absolut gehör, den som ändå hade de. Jag har i och med denna nya läsning börjat lyssna mer på operamusik och olika arior som hon skriver om i sin bok, vilket är mycket intressant. Vissa sånger kan man ju tänka sig att sjunga om några år. Samtidigt som jag försvinner in i denna värld, som just nu utspelar sig i början av 50-talet, försöker jag komma igång med min egen röst. Visserligen har jag hållit igång rösten under sommaren men samtidigt så är jag inte i form. Med lätta övningar som stegvis byts ut till lite hårdare ska jag nog komma i form igen. Men det ska bli oerhört roligt att få en ny sångpedagog och se saker från olika vinklar, varje lärare har olika sätt att se på saker.
Nu blev det lite om musik igen, hoppsan.

I gästrummet.

Vaknade i ett annat rum tidigt den här söndagen. Det var skönt att kunna läsa lite på morgonen och bara ta det lugnt. Sen cyklade jag genom staden bort till den röda kyrkan. Mässan var lärorik, predikan var bra. Självklart skrev jag ner lite anteckningar på agendan bland annat: Fråga efter noter! De noter jag ville ha fanns inte, organisten hade som vanligt när jag vill ha noter på någonting improviserat lite.
Efter mässan var det underbart att vara ensam i kyrkan och känna på akustiken med rösten ett tag. Tonerna klingar så härligt just nu, jag längtar tills jag får nytt material att arbeta med. Självklart spelade jag lite orgel också men idag var det ingen bra orgeldag tyvärr men imorgon ska det bli andra bullar.
Nu har jag fixat tackkort som ska skickas ut imorgon. Sen är gymnasiet helt klart för min del och det känns skönt.

Hittade den här bilden på facebook.

Jag såg: Love, time och experience.

Hår

Jag funderar på att börja med balsammetoden men har inte bestämt mig än. Jag har ju egentligen lockigt hår men just nu lockar sig bara luggen. Min frisör vill att jag ska tvätta håret två gånger i veckan, högst. Det känns ju konstigt men det verkar som att mitt hår skulle må bättre av balsammetoden. Vi får se hur det går helt enkelt.

Vecka 31

Den här veckan har varit bra. Jag har haft orgel och sånglektion och jag är så glad över att jag slitit så mycket under sommaren med övningen. Att öva några timmar i veckan har plötsligt inte alls blivit jobbigt utan känns skönt och roligt. Efter lektionen flög jag lite på moln. Att ha komp för en gångs skull när man sjunger i en stor kyrka var helt underbart och snacket som följde om framtida studier var ljusa. Plötsligt känns allting som har med sången att göra roligt och spännande inte kämpigt och trögt som tidigare. Just nu handlar det om att ha bra och stötande lärare som verkligen tror på mig.

Idag har jag och min syster flyttat om i lägenheten. Numera bor jag i gästrummet och mitt gamla rum har blivit till vardagsrum och vardagsrummet till matsal. Det känns konstigt att ha mina möbler i ett så litet rum igen, större än för två år sen men mindre än igår. Men om två veckor flyttar jag och lämnar mitt rum och Norrköping för ett tag. Jag vet ju inte ens hur ofta jag kommer hem under terminerna. 

Det känns som att flera dörrar har öppnats bara på några dagar. Nu hoppas jag att jag har det där lilla extra som krävs ibland.