En vän sa till mig att jag är bra på att skriva.
Då tänkte jag sluta.
När min vän sa att jag är bra på att sjunga
sjöng jag starkare.
När min vän sa att denne läser denna blogg
skrattade jag.
Det var som om jag ville bevisa att jag faktiskt är bättre på att skriva.
Bättre på att sjunga.
Bättre på att blogga.
Men jag behöver inte bevisa någonting.
För min vän finns ju kvar som min vän även när jag inte sjunger.
När jag inte skriver eller när jag inte bloggar.
Det är ju så vänner gör.
Eller hur?