Det har varit tyst ett tag.
Prestationsångest.
Det var tyst.
Nu skriker allting.
Alla håll och kanter.
Att gå framåt och följa en dröm.
Vilja så mycket.
Se solen skina.
Känna doften av vår.
Det är som att vakna.
Vakna ur en dvala.
En dvala skapad av prestationsångest.
Prestationsångest skapad av mig.
Skapad av skolan.
Skapad av samhället.
Men nu är det inte tyst längre.
Det är vår.
Nu väntas det på svar.
På brev.
Under tiden skickar jag ut brev.
Ler åt våren.
Förundras av att ha lite egen tid.
Längtar till att få sitta vid en orgel.
På måndag börjar allting igen.
Men tystnaden är för evigt borta.
Här ska det skrikas.
På alla håll och kanter.
För har man en dröm ska man göra vad man kan.
Snart kommer brev.