En bekant till mig frågade mig hur det känns.
Han undrade hur jag har reagerat.
Hur jag kände inför minnesstunden.
Hela jag blev kall då.
Det han frågade var saker som jag trodde att jag inbillat mig.
Från den stunden i trapphuset då jag fick veta har det gått runt i huvudet.
Jag svarade någonting i stil med att jag inte klarar av att tänka på det nu.
Men varje dag har jag tänkt på det.
Fler frågor kom.
Vad hade ni för relation?
Just i den stunden såg jag solen flöda in genom fönstret.
Relation.
Vi gick i samma klass i 6 år.
Han var den första som jag åt lunch med i fyran.
Vi satt i samma bänkö i 9an.
Vi hälsade väl på varandra utanför Kristina.
Snackade lite skit och sa hej då.
Senast vi pratade var när han väntade på bussen vid söder tull.
Det gjorde jag också.
Alltså för mer än ett år sedan.
Efter de hälsade vi på varandra när jag gick på kryckor.
Jag vet inte om jag sa det till min bekanta.
Jag vet nu varför jag inte kunnat prata om det.
Inte velat.
Varför jag har försökt att förstå varför jag reagerar som jag gör.
Senast i onsdags konstaterade jag och en annan att det är sorgligt.
Varför det hände vet jag inte.
Kommer aldrig att veta.
Det går bara att spekulera.
Jag vill tro att han har det bra nu.
Därför tänder jag ljus.
Idag såg jag en människa som var jag för två år sedan.
Försöker hålla sig på ytan och lyckas precis.
Vill vara ensam men ändå inte.
Vill bara hålla om den som nu är ett minne.
När jag såg det började jag gråta.
Det ligger för nära.
Därför vill kan jag prata om det på ytan utan att känna efter.
Men det är som ett slag i magen.
Ett liv är borta.
Han som var en så fin människa!