Det ljusnar.

Är frustrerad och less på min mage. Har nu vant mig vid smärtan men skulle önska att jag hade sluppit vänja mig. Är dock inte så van vid de nya matvanorna som jag testar. Lchf är ju jättebra men så himla trist och svårt att få ihop med alla mellanmål. De senaste dagarna har jag inte ens orkat pussla med tiderna utan äter lite hela tiden känns det som, inte helt sant men nästan.
Men nu ska man tänka positivt: jag kan ju äta någonting i alla fall.
Tyvärr är det för många saker som måste tas bort för att jag ska hålla ut. Än så länge vet jag inte hur många kolhydrater min mage klarar av utan att svälla upp eller kasta ut innehållet så snabbt som möjligt.
Livet är spännande nu och varje dag lär jag mig någonting nytt.
Förra veckan märkte jag att jag inte längre har ont i brösten vilket är mycket positivt så nu kan jag träna, springa och röra på mig på ett (för mig) nytt sätt. Så lite lycka i frustrationen.
Jag ska nog försöka tänka Lisa Tilling, vända på allt som är negativt och hitta de små sakerna som gör att jag mår bra. Just nu sitter jag tex i en kyrka och spelar och sjunger, inte helt fel om du frågar mig.

Det gör ingenting.

Snön ligger inte längre vacker på taken. 

På gatan ligger lager med hal is.

Då tänker man att det ska bli skönt med vår. 

Med knoppar som brister. 

Det fladdrar till i magen. 

Tanken på våren. 

På allt det vackra. 

På allt som ska ske. 

Det gör ingenting att snön inte ligger vacker på taken. 

För snart är det vår.

Dagen mitt i veckan.

Så är det torsdag. 

Dagen mitt i veckan. 

Dagen som varken är "lilllördag" eller "fredagsmys".

Klämdagen som blev över. 

Min dag skulle bestå i fika med en vän. 

Övning. 

Kanske lyckas jag med övningen senare. 

Funderar på att sova bort min mage. 

Magen som inte vill som jag vill. 

Ibland får man inte det som man vill ha. 

Kan i alla fall trösta mig med att de kommande dagarna blir fina. 

För imorgon fyller syster år. 

En bok jag läst bitvis.

Satt en natt uppe och pratade. Började då fundera på flera olika saker. Bland annat varför jag inte läst Bibeln. Kanske är det för att den är tung och tjock. För att jag inte varit så intresserad. Kanske för att jag har dyslexi. Eller kanske bara för att jag trodde mig redan veta det mesta. Just nu är jag inne i första Mosebok kapitel 7. Att det står om olika Gudsväsen och jättar var någonting jag inte kunde föreställa mig. Samma sak gäller den "förenklade" versionen av skapelsen. Hur det senare kommer fram hur Herren skapade kvinnan. Jag ska nog ha som mål att läsa ut denna omtalade bok det här året, kanske får läsa lite i perioder. Man kan ju alltid försöka och sen bilda sig en uppfattning av de bitar som jag inte visste fanns. Då kan man ju även kanske få en förståelse över hur bokstavstroende tänker och sen se till sig själv hur man uppfattar det hela. Varför religionen ska komma mellan människor har jag i nuläget ingen förståelse för alls eftersom alla är vi av samma kött och blod och alla tänker vi ganska lika. Därför ger jag min egen tro ännu en chans att utvecklas åt det ena eller andra hållet och hoppas på att jag under läsandets gång kommer njuta av de olika berättelserna som faktiskt finns i Bibeln. 

Nu vila.

Gick med trötta steg upp för trappan. 

Längtade till sängen och vilan. 

Tänkte på hur trevligt man kan ha det. 

Kände ro och stolthet. 

Nu är det en veckas vila. 

Sen är det full rulle igen. 

Dofter.

En doft av bil så som det var förr.
Trångt och knöligt satt vi i baksätet.
Pratade om allt och ingenting.
Ännu en resa mellan Östergötland och småland.
På andra vägar men med samma doft.
En doft av djur och motor.
En mysig och trivsam doft.
Man säger att Gud finns överallt.
Jag tror att min pappa finns med mig.
Han är en del av mig.
Doften var härlig att känna igen.

Vandring genom stan.

Med musik i öronen. 

Stilla brus från någon bil. 

Med en sömnig blick. 

En mättnad som är obeskrivlig. 

Nyfikna tankar. 

Tur att jag inte sprang på någon. 

Med plusgrader startade jag motorn. 

Rundade ett hörn. 

Log på vägen hem. 

Lite kär i tanken. 

Tanken om framtiden. 

Nöjd med att vara fri som en fågel. 

Trivs mer och mer i mitt eget sällskap. 

Ser framemot livet om två år. 

Bilden kanske blir klarare.

Samlar information som kan gynna mig senare. 

Lever inte riktigt i nuet.

Lever i väntan på att någonting ska börja. 

I själva verket är jag medveten om att jag lever nu.

Inte i någon förberedande värld inför livet.

Har inte längre skyhöga mål.

Är snarare tacksam om jag klarar av dagen. 

Hatar känslan av tomhet och rädslan av att misslyckas. 

Frågan är ju varför jag känner den rädslan. 

Gång på gång lyckas jag med mina mål. 

När jag inte gör det så spelar det ingen roll för min omgivning. 

Det är bara jag som bryr mig. 

För ett år sedan stod jag på en scen och sjöng med en symfoniorkester.

Sen dess har det hänt så många saker.

Musikalen Dröm, 

studenten, 

en sommar fylld av övning, 

en flytt, 

en ny musikvärld, 

ett nytt liv, 

nya vänner, 

nya mål,

början på träning,  

och en tarmsjukdom.

Ändå ser jag mig i spegeln. 

Ser en trött tjej som vill så mycket. 

Vill mer än vad hon vågar. 

En tjej som varit med om mycket trotts sin ringa ålder. 

En tönt som skrattar högt i matsalen. 

En musiknörd. 

En suddig bild av mig själv som stämmer med min verklighet.

Möts vi någonsin så kanske bilden blir klarare.