sista dagarna här

Rummet doftar rengöringsmedel

allting är tomt

sängen står som det gjorde från början

möblemanget är ingenting av mig

tavlorna är det lilla som är jag

ingenting annat

jag drömmer mardrömmar

vaknar och tror att jag är i fel rum

vågar inte ens tänka i vilket

fick fjärilar i magen

dödar dem genom tystnad

nu händer inte mycket

ser på serier

ser på film

övar

allt för att slippa fjärilarna

dem som skulle dött för längesen

en doft av rengöringsmedel

en stickning

om några dagar är detta över

då kan fjärilarna dö

på vägen hem

kanske kommer tårarna då

eller så blir det bara som vanligt

som innan jag kände dig. 

Inte jag

Inte jag
sånt händer andra kvinnor
jag har mitt försvar
sånt händer inte mig

har han tillintetgjort mig
hur gick det till?
Jag är ju den starka
det blir alltid som jag vill
men han
om nån ska kallas svag
är det han och inte jag

men den som gör ett uselt drag
det är han och inte jag

morgondag
du lär mig snart att glömma
annars ta din sol och dra nån annanstans

och nu står jag här
helt öppen inför dig
det är knappt att benen bär

om nån ska kallas svag
är det han och inte jag

Tror att det är bäst så.

Ler åt att sommaren är här.
Njuter av mina fina klasskamrater.
Orkar inte döma någon mer.
Vilar i att bara umgås.
Vi kanske aldrig kommer ses igen.
Då vet man ju inte vad man missat.
Så jag ger alla en chans.
Tror att det är bäst så.
För om några dagar är det här läsåret slut.
Vet du vad?
Det ska bli skönt.
För då kan jag grubbla ifred.
Komma bort från känslor efter två tre veckor.
En lärare sa bra saker till mig idag.
Bra nyttiga perspektiv från en vuxen.
Jag slutar hoppas nu.
Vänder ryggen till och går mot solen.
Inser att jag inte ska bry mig.
Vill någon någonting så hör den av sig.
Allt som varit bra i vår har varit tack vare mig.
Inte tack vare någon annan.
Så släng dig i väggen.
För i sommar kommer jag njuta av solen.
Hösten ska vi inte tala om.
Och ja, jag är osams.
Men det spelar ju ingen roll nu.

Sången inom mig säger att mitt hjärta gråter.

Vad jag än säger så blir det fel.
Tystnad kanske vore någonting ett tag.
Jag önskar att jag kunde gråta.
Gråta och hata lite ett tag.
För att sen släppa allting helt.
Det som funkar för andra finns inte i min värld.
För broarna är brända.
Jag har gått över en gräns.

Så sitter jag nervös igen.
Önskar att jag ska ha fel.
Önskar att allting ska vara annorlunda.
Men ingenting är som jag önskar.
Ingenting är annorlunda.
Jag har än en gång varit dum.
Skickat en text jag inte minns.
Till personen som vill vara vän med alla i korridoren.

Det finns inga fler ord.
Ingenting kan rädda detta nu.
Samtidigt funderar jag på vad jag förlorar på
att inte vara vän.
Att inte umgås.
Att radera ett nummer.
För det är ju tydligen jag som förlorar på det.

Jag kan inte umgås med någon på någon annans villkor.
Antingen bestämmer man tillsammans eller inte alls.
Så kanske är jag töntig nu.
När jag raderar numret.
Väljer bort dig för evigt.
"För dina ögon kan krossa min värld.
Som stenar mot glas."
Och det är precis vad som händer nu.

- Förlåt, men jag klarar inte av att du är så perfekt.
- Jag är inte perfekt och det vet du.

Tyst tänkte jag:
- Nej, perfekt är du inte. Du är ju inte kär i mig.

- Vi behöver ett sommarlov.

Så sitter jag här.
Trött och irriterad.
Hatar att någon påverkar mig så mycket.

Nu lägger jag ner det här.

Synd.

Det är synd när andra tror att valet inte handlade om mig.
Som om jag skulle stanna här för någon annans skull.
Jag som knappt tänkt tanken.
För du fanns inte i mina tankar när jag valde.
Valet baserades på min musikaliska utveckling.
Men kanske ska andra tro och fundera.
Någon sa att det är bra att det inte är så.
Så som andra tror.
Det tycker jag också.
Hade jag valt annorlunda skulle man tro att jag vill från dig.
Vilket stämmer men det kommer sen.
För det är inte jag som försvinner.
Det är du.

Har du en plats där jag kan vila?

Äntligen har jag kommit mig själv lite närmre.
När någonting jobbigt händer är jag ensam.
Vill vara ensam.
Kanske orkar mina fingrar skriva ett sms.
Inget mer.
Då måste jag få sova.
Sova så länge jag behöver.
Vissa gånger tittar jag på en film.
Idag vet jag inte om det blir som då.
En dag i ensamhet och tystnad.
Vissa dagar behövs det inte mycket för att hamna där.

Jag önskar att jag hittar någon som  tycker om mina konstiga idéer och egenheter.
Som att äta frysta kanelbullar.
Älska att åka spårvagn.
Bli lycklig av att se en porsche.
Att litar på få för att sen lita till 100%

Lördags morgon.

Ligger kvar i sängen lite till. 

Vet mycket väl att halva dagen har gått. 

Men orkar inte bry mig. 

Snart ska jag träna för tarmarnas skull. 

Efter det blir det frukost. 

Sen får man se vad dagen har att erbjuda. 

Så otroligt frustrerad.

Så försvann du i två veckor för att sen komma tillbaka. 

Varför? 

Jag känner mig blind. 

Jag känner mig frustrerad. 

Aldrig har jag någonsin känt såhär förut. 

Vi borde inte umgås. 

Det känns som att du vet det. 

Lika väl som jag. 

Att du driver mig till vansinne. 

Om jag kunde skulle jag göra någonting.

Häromdagen förstod jag hur fel du är. 

Helt fel men så rätt. 

Det var väl då jag började om igen. 

Nu undrar jag vad du ser i mig som vän. 

För så underbar som vän är jag inte. 

Vill jag inte vara. 

Just nu vill jag bara ha dig nära. 

Måste man sätta namn och ord på allt? 

Varför kan du inte bara vilja det jag vill?

Varför kan jag inte bara komma vidare?

Varför kändes det helt rätt när du sa att jag skulle flytta?

Varför gjorde det ont när du inte ville se de jag visade? 

Varannan gång jag lämnar detta kommer jag tillbaka till det här. 

Olycklig kärlek? 

Eller är det bara frustration?

Kanske borde jag bryta med dig helt.

Blandade känslor.

Det smattrar mot rutan.
Det är sent.
Två IKEA-kassar är packade.
Det kommer bli fler.
Har hela dagen vant mig vid tanken.
Tanken att inte återvända.
Det isar till i magen vid tanken.
Samtidigt som det är spännande.
Så nu hamnar alla saker i kassar.
Dem ska hem till Norrköping.
För snart är visan slut.

Det var bra att du aldrig blev kär.
Det hade ju bara slutat i tårar.
Nu har ingen gråtit.
Inga bittra tankar finns nu.
För snart säger vi hej då.
Och jag fick ett Grattis.
Så kanske hade du rätt hela tiden.
Lite klokare än jag.
Men jag kommer sakna dig min vän.
För du gör mig lugn.
Lugn som ingen annan.
Dock lär jag minnas dig.
Frågan är om du kommer minnas mig?
Vi får väl se.

Jag kommer aldrig bli kvar i något jag lämnat för längesen.

Innan mörkret faller

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta någonting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen.


Lars Winnerbäck

ett beslut att fatta

har svårt att ta in och förstå
att jag antagligen inte kommer vara här i höst
staden jag börjat ett eget liv i är inte min
nu har jag fått bevis på att det inte är här jag hör hemma
bevis på att jag inte duger här
så jag lär lämna Småland om två veckor
kanske inte för alltid men ändå
jag försöker se det som ett tecken
det var aldrig meningen att jag skulle stanna här
om jag nu inte får de erbjudande som jag i smyg hoppas på
det ser dock inte ut som att det kommer komma
min chans är antagligen här och nu
om ett år kanske allt är försent
så varför stanna kvar i någonting och sen inte komma vidare
ett till år av stress och magvärk
ett år i jämförelse med någon annan
ett till år av osäkerhet
jag vill välja livet
jag vill ju bli kyrkomusiker
därför väljer jag som jag gör
tar en chans jag aldrig lär få här
men det är många tårar och tankegångar bakom detta beslut
ett beslut jag inte har fattat ännu
så nu går jag omkring och tänker
detta kan vara sista gången jag gör detta
det här kan vara en av de sista gångerna jag spelar här
på den här orgeln
på den här flygeln
men så tänker jag också
jag vill bli uppskattad för det jag gör
inte ses som en sjukling som är bra att ha i kören
jag hoppas att mitt beslut blir bra

Dagen som började bra slutade i tårar.

Pappret i handen glödde. 

Jag ville skrika Stopp!

Ville inte höra vad som väntar. 

Jag fick inte ens läsa orden. 

Plötsligt var orden ute i luften. 

Klockan närmade sig konserttid. 

När jag klev över tröskeln var min värld krossad. 

Allt jag kämpat för var förstört. 

Jag visste ju. 

Innerst inne. 

Precis som när du berättade för mig. 

Jag visste. 

Försökte intala mig innan att det var okej. 

Det var och kommer aldrig att bli okej. 

Så satt jag där.

Hade ett val. 

Skita i den första och sista konserten som blivande kantor. 

Eller visa dem att jag kan. 

Jag svalde och skrev en presentation. 

Valde att sjunga. 

Häpna blickar uppmuntrade mig inte. 

Så fort vi sjungit under genrepet grät jag. 

Gick inte till mitt. 

La mig på sängen och ville sluta andas. 

Men valde att byta om och genomföra vad jag påbörjat. 

Magen värkte något fruktansvärt när jag rödgråten satte mig i publiken. 

Underbara stycken från mina nuvarande klasskamrater framfördes. 

Jag kunde inte sluta gråta. 

Så var det vi. 

En duett ur Trollflöjten av Mozart som hade premiär en månad innan han dog. 

Så sjöng vi. 

Rent och vackert. 

Inga nerver fanns hos mig. 

Jag var bara ledsen. 

Så fort jag var klar gick jag ut. 

Dagen därpå. 

Efter allt valde jag att ta en paus. 

Dagen blev fylld av tårar. 

Så fick jag ett brev. 

Nu vet jag inte alls vad jag ska göra. 

En sak vet jag. 

Jag kommer ha svårt att lita på någon igen. 

intagning

är förvirrad

förstår inte vad som händer

måste få all fakta

Jävla skit!

Har ont i huvudet av all gråt.
Just nu hatar jag allt.
Det hade varit skönt att kunna luta sig tillbaka.
Men icke sa Nicke.
Varför skulle jag komma in på kantor?
Jag som varken kan spela piano eller orgel.
Jag har en röst som lär försvinna snart.
Så nu sitter jag här.
Har en lapp med texten "Välkommen till förberedande kantor".
Ett kvitto på att jag inte är bra nog.
För kantor kommer jag aldrig att bli.
Så nu kan jag slösa bort ett år till här.
Sen kanske jag kommer på vad jag borde göra.
Inte blir det musiker i alla fall.

Varning för ras

Solen står högt över taken och vinden har vänt
Isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt 
Lika verklig och vardagligt snygg som igår 
Kom inte för nära, du vet hur det blir 
Nu har jag mitt och du ditt revir 
Och du vet hur jag mår 
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt 
Jag måste sova på saken 
Våren har vaknat, men drivor I vitt 
Ligger kvar över taken 

Det är varning för ras 
Gå så försiktigt du kan 
Dina ögon kan krossa min värld 
Som stenar mot glas 
Varning för ras 

Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra 
Det tog lite kraft, men trots allt var det skönt 
Att det gick som det blev, att det blev som vi sa" 
Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt 
Du har nån I handen, jag skiter I vem 
Jag ser er på håll när jag skyndar mig hem 
Genom vitt och grönt 
För mycket människor I stan just idag 
Här blir man ensam bland tusen 
Dom har spärrat med koner kring varje fasad 
Det sitter skyltar runt husen 

Det är varning för ras... 

Solen går ner över taken och klockorna slår 
En konstig dag, med ett konstigt ljus 
Jag går mitt I vägen, det luktar som vår 
Det droppar av snö ifrån träd och hus 
Kom inte för nära, du vet hur det går 
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår 
Inget vidare rus 
Jag försöker få in alla ord som du sa 
Men du vet hur dom smakar 
Det är nånting skumt med stan just idag 
Det är nånting som knakar 

Det är varning för ras 
Gå så försiktigt du kan 
Inga tanklösa, menlösa ord 
Ingen felaktig fras 
Varning för ras

Lars Winnerbäck

Analys och irritation.

Jag har aldrig tyckt om att bli analyserad. Det känns konstigt när man får höra av någon hur man är. Hur jag borde reagera. Eller hur jag kommer att reagera. Det är helt okej med sådana kommentarer från nära vänner. Vänner jag varit vän med länge. Mer än ett år. Dem som känner mig.
En gång sa en vän till mig att man känner varandra först när man kan varandras mellannamn. Sen träffade jag en ny vän som tog reda på mina mellannamn det första han gjorde. Kanske kan man inte sätta ett datum på när man känner någon, än mindre säga vad man ska veta om varandra för att vara vänner. Men det är konstigt att höra från någon att man är nära vänner utan att man själv känt det.
 Förra veckan förbannade jag mig själv över att jag kan prata med människor. "Om jag ändå kunde sluta vara så trevlig". Det stämmer ju inte helt och hållet. Trevlig är jag ibland och skaffar mig vänner visst men kanske borde man inte klaga på den egenskapen. Tänk om jag inte kan skaffa vänner en dag, så tråkigt livet skulle vara då.
Kanske är jag rädd för att någon ska komma mig för nära, samtidigt som jag tycks vara mycket öppen. Jag undrar hur min nya vän reagerade när hen fick höra mig berätta om ett jobbigt sjukhusbesök för några gemensamma vänner några dagar senare som jag beklagat mig inför denne och varit ynklig och rädd. Hen är en expert på att analysera mig. Kanske är inte min vänskap lika äkta längre när jag kan öppna mig för flera om samma saker. Men hen känner ju inte mig än, därav alla analyser. Analyser och funderingar över hur jag fungerar och tänker.
Kanske borde jag inte säga någonting. Jag som är expert på att analysera själv. Men dock gör jag bara det på dem som gjort mig illa eller som jag är riktigt intresserad av. Varför analysera mina vänner som jag känner?

Illamåendet stegrar.

I en närhet som inte existerar,

bra ord att bära med sig

aldrig kunde jag tro att det skulle vara så

som det är nu

med blicken framåt är jag livrädd

livrädd för min framtid

livrädd för att inte komma ifrån dig

livrädd för mitt illamående

livrädd för fjärilarna i magen

det är svårt just nu

för jag ser ingenting

förstår vad jag vill

vet vad jag vill

ser inte vägen dit

kanske blir jag kvar här i fyra år till

ser dig hitta det du vill ha

det är min mardröm nu

eller så åker jag iväg

kommer aldrig åter

ser dig en sista gång 

lever vidare

illamåendet stegrar

vill blunda sen vakna

vakna utan en tanke på dig

du är ett svart hål

som jag sugs in i 

en skärm fylld med känslor

som tar all min kraft

nu är jag den som förstör för mig själv

kanske blir det bra med ett sommarlov

ett lov från alla tankar

från dig

från min framtid

på onsdag kommer jag återigen läsa på lappen

där kommer det stå att jag blir kvar

kvar i det jag stressat över

kvar mellan två utbildningar

jag kanske aldrig blir kantor

jag kanske aldrig tar körkort

jag kanske aldrig kommer att sluta vara förvirrad

jag kanske aldrig kommer bort från dig

en sak vet jag 

jag vill så gärna

jag önskar att allt skulle vara annorlunda

men nu sitter jag i klistret

sugs in i ett svart hål

ett hål av känslor

där lämnar jag dig nu.

"Vad ska jag göra nu? När den enda jag vill ha är du."

Har tränat för att få bort dig.

Har sjungit mig hes för att få bort dig.

Har umgåtts med vänner för att sluta fundera.

Min mest positiva vän sa bra saker som jag inte vill höra.

Till och med jag är trött på mig själv.

För att jag inte kan sluta.

För att du alltid finns där.

I bakhuvudet. 

Kanske var allting dumt. 

Kanske är jag dum.

Som vill ha dig nära.

Som hoppas på allt och ingenting. 

Livrädd går jag runt och vill.

Vill och vet vad som egentligen händer.

Det finns inget vi.

Kommer aldrig finnas. 

Jag är en underbar människa. 

Men jag är inte den. 

Har aldrig varit. 

Kommer aldrig att bli.

Så nu går jag omkring i vårsolen.

Ler åt äppelträden som blommar. 

Med musik i öronen. 

Allt för att slippa tänka. 

Hoppas på att tiden ska gå fort.

Önskar i smyg att jag inte ska stanna kvar här.

Önskar i smyg att du inte är den jag söker.

Önskar att den här veckan kommer vara bra.

Utan dig. 

Nu orkar jag inte prata mer. 

Vill gråta men kan inte. 

Vill att någon ska komma och snurra min värld. 

Vill kunna le åt allt och kunna bara vara vän. 

Men tyvärr funkar ingenting just nu. 

För du kommer för nära. 

Utan att ens försöka. 

Med min tillåtelse dessutom. 

Vad ska jag göra? 

När allt jag ser är du. 

När jag bara ser allt bra och inga fläckar. 

Som en klok sa en gång. 

Felet är att han inte är kär i dig. 

Plötsligt känner jag mig ensam.

Fastän jag har så fina vänner.

Jag längtar tills jag är flera mil härifrån.

Har äppelträd som blommar. 

En hund och ett hus.

Då kommer jag att vara ensam men på ett annat sätt.

För då kommer inte du vara i mitt liv alls.

Du säger att vi är nära nu. 

Men kommer vi vara det sen?

Jag tror inte de. 

Men den här gången är det du som bestämmer. 

Inte jag. 

Som vanligt.

Gick hem med skoskav på hälen.
Kände mig inte alls sugen på att åka hem.
Snarare förvirrad över allt jag pratar om.
Om en vecka vet jag vad jag ska göra i höst.
Då kanske jag vet hur jag ska klara mig.
Hur jag utan alla dessa känslor ska kunna se klart.
Varför ska man göra det så svårt för sig?
Varför gör jag det så svårt för mig?
Jag vet precis vad jag vill.
Vet precis vad jag vill ha och göra.
Ändå går saker och ting fel.
Ibland hade det varit skönt att inte veta.
Då hade jag kanske fått säga: du är perfekt. Men inte nu.
Då kanske jag skulle förstå.
Kanske kunnat släppa.
För nu kan jag inte släppa.
Det är ju lättare att gå runt och tro.
Än att släppa och vara vänner.

Ser mig i spegeln.

Där står hon.
Hennes ögon är blå.
I vissa ljus lite gröna.
De blonda håret lockar sig.
Näsan är bred.
Överläppen putar ut när hon tänker.
Ögonfransarna är bleka.
Nästan obefintliga.
Kinderna runda.
Hakan skarp.
Leendet är snett.
Och ger små skrattgropar.
Dem ser man om man tittar noga.
En allvarlig blick.
Nästan lite sur.
Hon ser kärlek i allt hon ser.
Tror alla om gott.
Litar dock inte på någon.
Inte förrän bevis funnits.
Bevis på trygghet.
Bevis på tillit.
Naiv och blåögd
Knappast
Hon tänker på tok för mycket.
Musiken upprepar sig om och om igen.
Just nu saknar hon något.
Något hon känner igen.
Först nu förstår hon vad.
Varför tryggheten finns där.
Varför allt och ingenting vilar där.
Varför hon kastar sig ut.
Önskar att allt ska blir bra.
Hoppas att tryggheten finns kvar.
För utan den blir det svårt.
Svårt att se sig i spegeln.

Prickar i skogen

Känner mig som en skit som varit elak.
Dryg och vedervärdig.
Det var inte "med all rätt".
Jag gick i skogen.
Lite väl långt.
Jag gick över en och en halv mil.
Fick skavsår på hälen.
Sträckte höften.
Ändå rensade jag inte hjärnan på allt.
Oroskänslan inför veckan försvann.
Annat finns kvar.
Men så går man där.
Följer prickarna men hamnar helt fel.
Då kanske man kan tänka att det inte är så konstigt.
Att man hamnar fel då och då.
Jag kom iallafall hem.
Det är ju det som räknas.
Så hata mig inte för mina felsteg.
Utan önska att jag inte gör om dem.

Med en tygpåse i handen.

Går genom stan med en tygpåse i handen.
Solens strålar har hittat ner till hamnen.
Situationen är helt underbar.
Inget grubbel bara vackra blommor.
Nu matas hjärnan med ny information.
Släpper taget om den gamla.
Försvinner inte bort i dagdrömmar.
Ser att solen skiner mer än någonsin.
Livet har inte varit så här lugnt på länge.
Jag trivs bra i det här.

Det fixar sig nog ska du se.

All tyngd på mina axlar har försvunnit.
Det är vår ute som jag faktiskt ser på riktigt.
Allting löser sig till det bästa.
Jag är så tacksam över att man har en förmåga att förlåta.
Att se från olika håll.
Att tro människor om gott.
Slutar grubbla nu och lever i stunden.
Några mål kvar men inga moln på min himmel.