Jag hoppas på inbillning.

Jag har en punkt.
Det gör ont.
Det har känts hela veckan.
Jag kan känna hur knölen växer.
Hur den drar ihop sig för att bli större.
En behållare.
Som exploderar i smärta.
Den sitter längre in än vanligt.
Några centimeter.
Den är inte ensam.
Men jag orkar inte känna efter.
Dem kommer ju och går.
Varför räkna dem?
Just den här knölen är envis.
Jag har känt den förr.
Den kanske har kommit för att stanna.
Tänk att en punkt kan göra så ont.
En punkt.
Om jag inte tänker på den så kanske den försvinner.
Tanken jag ständigt återkommer till.
Inbillning. 
Det måste vara inbillning den här gången. 
Men om jag känner efter blir jag rädd.
Det är fortfarande overkligt.
Så många punkter.
Så många knölar. 
Så mycket som gör ont.
En dag är jag frisk. 
Då kommer jag vara tacksam.
Men tills dess går jag igenom det.
Det är ingenting jag pratar om längre.
För det som man inte talar om finns inte.
Det är dags för dem att försvinna nu.
Tills dess hoppas jag på inbillning.
För då försvinner dem snart.
Efter fem år vid min sida.

Min vän.

Du lyssnar. 

Du kanske vill höra mig prata. 

Gå bredvid mig när jag skrattar. 

Lägga en hand på min axel när det är svårt. 

Läsa de ord som jag skriver. 

Du har läst dem förut. 

Orden. 

Som just nu förvirrar min hjärna. 

Livet är underligt. 

Dagen var annorlunda. 

En vanlig torsdag. 

Fylld med diktat och beröm. 

Fylld av vinter och konstiga lampor. 

Man måste inte tycka om varje dag. 

Ibland måste man ta en paus. 

Ta en promenad. 

Du är bäst! 

Och jag tackar dig för det. 

Jo, precis den.

Den där känslan.
Jo, precis den.
Som man inte kan sätta fingret på.
Den av lycka.
Den av oro.
Känslan av att inte veta.
Av att vilja bli bättre.
Känna att man kommer framåt.
Känslan av att man flyter.

En vaggvisa?

Det doftar vanilj.
Mobilen har inte surrat på länge.
Allting är tyst.
Festen tvärs över gatan är slut.
Nu är lägenheten mörk.
Dem sover säkert nu.

I fyra vita muggar står fyra små växter.
Dem som jag vet att jag tål.
På golvet ligger inte längre någon jord.
Näsan är fortfarande lite täppt.

På andra sidan natten väntar en morgondag.
En bok som ska läsas ut.
Dr Glas.
Ett tal att skriva.
Några texter att memorera.
Några övningar att sjunga.
(Om kroppen tillåter)
En fingersättning att skriva.
Blockackord som vill fylla ut en melodi.

Men det är på andra sidan natten.

Det är lugnt i mitt rum.
Känslan av att allting sover ligger tät i luften.
Grannen hamrar inte längre i väggen.
Mobilen surrar inte längre.
Kanske vill den inte säga God natt idag,
genom att pipa om att den behöver laddas.

Doften har en lugnande effekt.
I natt kommer jag sova gott.

två år senare

När en bit av världen försvinner så fortsätter livet. 

Man måste fortsätta leva. 

Dem som inte vet hur det är blir grå i blicken. 

De som upplevt det själva backar. 

Det är jobbigt att bli påmind om det onda. 

Om biten som försvann. 

Att blunda gör inte saken bättre. 

Jag kan se allting. 

Varje sak som står i lägenheten. 

Varje pryl i stallet. 

Varje hus på vägen. 

Mitt minne är det inget fel på. 

Jag har klara minnen över hur vardagen var. 

Hur den är nu vet jag inte. 

När jag känner efter så känner jag mig inte hel. 

Någonting fattas. 

Men om jag struntar i att känna så är jag som vem som helst. 

Som vilken nybliven vuxen som helst. 

Jag håller hårt i detaljerna. 

Kan varje datum. 

Vill kunna varje datum. 

Jag talar som att världen var hel. 

Jag vill tala så. 

För jag är väl medveten om att jag har fel. 

Men det får jag ha. 

I perioder. 

För när världen går sönder försvinner någonting. 

När min värld gick sönder försvann en stor del av mig. 

Det är så mycket som jag vill säga. 

Men just nu orkar jag inte. 

För det ska bli en fin vår. 

konstigt

Det har hänt så mycket. 

Livet vänds upp och ner. 

Tänk att jag mötte några av mina allra finaste vänner då. 

Redan för över 8 år sen. 

Några för lite mer än 2 år sedan. 

Under gymnasiet har mitt liv varit konstigt. 

Jag börjar minnas saker igen. 

Men drömmarna finns kvar. 

De fina drömmarna. 

De jobbiga med övertalning om döden. 

Det finns drömmar som jag vill drömma. 

Sen finns det dem som drar mig tillbaka. 

Till ett svart hål. 

Kanske är det normalt. 

Jag vet inte. 

Men jag vet att jag har fina vänner. 

Mellan då och nu.

Jag känner ingenting. 

Min täppta näsa tar bort lukten. 

Min hjärna orkar inte analysera längre. 

Att glida isär är svårt. 

Pikar som inte var menade låg i luften. 

I sprickan. 

Mellan då och nu. 

Sprickan kommer alltid finnas där. 

Mer eller mindre. 

Men man kan välja att inte se den. 

Se det som inte är som då. 

Se det som är nu. 

Kanske känner jag någonting annat. 

En ny doft som inte funnits förut. 

Min hjärna analyserar viktiga saker. 

Bitar som läggs på plats. 

Fina ord som gör mig glad. 

Utan sprickor. 

Någonting helt nytt. 

Någonting jag hoppas på. 

Som jag vill satsar på. 

Jag väljer att höra orden. 

De ord som inte fanns då. 

De ord som finns nu. 

För så fort du ser mig blir du lycklig. 

Tänk på det. 

Änglar finns dom?

En ängel klev in. 

Berättade om ett liv. 

En glimt in i det förgångna. 

Ängeln hade inga vantar. 

"Det är kallt nu"

Han tittade upp i det vita taket. 

Han är en fallen ängel. 

En ängel som det är synd om. 

Men han log. 

Blev glad av mitt spel. 

Ville höra mer. 

Kanske är det de bästa sättet att börja veckan. 

Att träffa en ängel. 

Som visar att man ska våga. 

För han log. 

Sa att det är kallt. 

Tittade sig runt omkring. 

Gick ut. 

Med vita gymnastikskor. 

Here comes the SON

Jag stod på scen och väntade.
Räknade.
Tittade på dirigenten.
En fast punkt.
Ingen rädsla fanns i min kropp.
Snarare glädje.
En förväntan.
En upptakt och några steg fram.
Plötsligt står vi där.
Hela klassen.
Längst fram.
Så var sagan slut.
15 sekunder går ganska fort.