Vad händer?

Lugnet som aldrig infinner sig. 

Oron som bara växer. 

Övningen blir värre och värre. 

Det är roligt men svårt. 

Svårt att lägga ner rätt mängd tid. 

Jag har ett mål. 

Vad händer om jag inte klarar det?

Besvikelsen på mig själv är för stor redan. 

Våren

När fokuset är riktat åt ett annat håll.
När man inväntar att någonting ska hända.
När man längtar.
Nu är det vår.
Kurser är avslutade och övningen går lite på rutin.
Jag gillar när träden knoppas.

"Behandling vid bröstcancer"

Idag börjar det.
Med en bubblande vilja att lyckas.
En rädsla för att misslyckas.
En nyfikenhet över hur allting kan bli.
Med det sväljer jag och läser på förpackningen.
Behandling vid bröstcancer.
Obehaget i texten gör mig illa till mods.
Jag är glad att det inte stämmer på mig.
Men medicinen kanske hjälper.
Kanske inte.
Men det är värt ett försök.
Jag har ingenting att förlora nu.
Inga krav på att det måste hjälpa får finnas.
En dag i taget.
Ingen stress.
Men önska och drömma får man ju.
Jag önskar att jag kan börja simma, dansa och hoppa igen.
Springa till bussen utan problem.
Lyfta tunga saker utan att ångra mig några timmar senare.
5 år har gått nu.
Man ska inte hoppas på mirakel.
Men det gör jag.

Bort för att leva?

Försvinner en kort stund från jorden.
Andas in atmosfären.
Känner lugnet och tystnaden.
Lite stress till en början.
40 minuter sen paus.
Toner som ekar mellan stenväggarna.
Skalor som formar harmonier.

På hemvägen ser jag mig inte om.
Det som var är över.
Vila i tankarna i nära 20 minuter.
Hoppas att man ska se någonting vackert.
Önska att tankarna inte far åt fel håll.

Det slog mig att jag inte har någon reservplan.
Att jag har haft ett mål i livet hittills.
Ett stort mål som kanske blir sann inom 5 år.

Jag blundar och hoppas.
Ingenting får ta min tid nu.
I mina tankar finns bara tonerna.
Innanför stenväggarna ligger livet.
Samlat på en plats.
Kärnan i allt jag gör.
I mitt mål.

Snart är jag inte kvar i det jag lämnat.
Snart kommer någonting nytt.
Någonting stort.
Någonting läskigt.
Men kanske kommer jag inte sakna det så mycket.
För jag vill inte stanna kvar.
Jag vill bort och leva.

Slut.

Det gör ont.
Men snart kanske jag har ont för sista gången.
Vem vet.
Ett piller och jag slipper det onda.
Jag hoppas på det här!
Tänk att man kan bli så tacksam för ett brev.

Det är nog bäst för dig..

Det är så konstigt att söndagen inte var för en månad sen.

Det känns nämligen precis som att den var de. 

Men det är bara några dagar sen. 

Dagarna flyter nästan in i varandra. 

Jag har så mycket att göra.

Tänker på så otroligt spridda saker. 

På söndag kommer det en paus. 

Då jag ska vara lugn. 

Tyvärr lät jag någon förstöra min flygfärd den här veckan. 

Men nu pratar jag inte längre om det. 

För några meningar är så dumma att lyssna på. 

Därför blundar jag och raderar. 

Det är nog bäst för dig att du är tyst ett tag.

För jag tror inte att jag vill ha dig nära mig. 

I skuggan av hösten.

Att stå där precis som förr.
Jag har stått där så många gånger.
Med och utan vänner.
Det var först då jag insåg någonting.
Någonting som jag mått dåligt över.
Det var bekräftelsen jag sökte.
Och jag fick den av fel anledning.
Jag fick den genom att vara en god lyssnare.
Det är ju inget dåligt i det.
Men som alla människor så tröttnar man.
Man vill ha mer.
Men jag ville nog bara bli sedd.
Sedd av någon som jag ser.
Att tro att det var någonting mer var dumt.
Jag såg spårvagnen komma.
Insåg hur skönt jag har det.
Log för mig själv när jag sagt hej då.
Tänkte på att man kan luras så lätt.
Luras av idealet.
Av förväntningarna.

Först kommer ett intresse sen en bekväm känsla.
Jag hade ett intresse för länge sen.
Jag tror att jag blev bekväm i den känslan.
Känslan av att kanske bli sedd.
Nu är jag bekväm med det jag har.
Jag har inte tröttnat än.
Vill inte ha mer.
Bekräftelsen har en balans.