Ett val rikare.

Jag fick hem ett paket.

Med posten.  

I paketet fanns fyra böcker. 

Snart är den första utläst. 

Det är så spännande. 

Jag mår bra av att läsa.

Mr Darcy och Miss Bennet fick varandra till slut. 

I den här boken kommer nog inte Emma få Adrian. 

Marcus kommer inte få Emma. 

Och Sofi kommer inte få Marcus. 

Men det är väl så livet är eller hur?

Efter denna bok ska jag läsa "Min mamma är död".

Jag har även en ny bok om Cornelis Vreeswijk.

"Ett bluesliv"

Vad häftigt det vore att kunna skriva så bra. 

Att kunna skriva en helt egen bok. 

Det är någonting coolt det! 

Kanske man kan göra det en dag? 

Ingenting är ju omöjligt. 

Och snart ska jag börja öva upp min hals. 

Min röst är inte redo att sjunga än. 

Men nästa år ska det bli hårdträning. 

Tänk att jag följer mitt eget förnuft utan annans ledning. 

Jag har till och med valt bank helt själv och är nöjd med det. 

Tvivel

"Det kallas tvivel, det där som stör 

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör 
och jag ser hur du tänker på nåt 
hur du längtar dig bort 
som en fågel i bur 
En obehaglig distans 
en konstig känsla nånstans Det känns tomt - eller hur? "

Av: Lars Winnerbäck

Allting löser sig.

Tänka sig att livet kan leka så mycket med en!
Just nu sitter jag och skriver på min första helt egna dator.
Idag tog jag reda på om jag kan börja sjunga igen vilket det verkar som att jag faktiskt kan.
Det ska bli skönt att komma igång igen!
Julen var härlig på många sätt men jag saknade snön.
Snö får ligga på marken och glittra hela december och sen kan det vara bra.
Nu har snön inte varit här hela december vilket leder till snökaos i februari.
Det är storm ute och det viner fint i kakelugnen om kvällen..
Snart smäller det.
Jag ska ta ett stort steg om några dagar och jag är överlycklig för det.
Ett märke ska sättas på min kropp för att stanna kvar.
Det kommer bli så sjukt bra.
Jag känner att 2012 inte kan bli så dåligt år.
På onsdag ska jag träffa fina tjejer och imorgon ska jag träffa en fin tjej.
Allting fixar sig.
Det var konstigt att vakna och känna att man faktiskt inte har någonting att oroa sig över.
Jag har kommit över spärren.
Jag vet hur jag vill ha det och nu ska jag fixa det.
Det hjälper att ta en paus från dem som påverkar en för mycket.
Aldrig kommer jag göra som jag gjort i höst.
Aldrig ska någon/någonting få påverka mig så mycket.
Jag lever och jag är tacksam för det.
Under midnattsmässan förstod jag lite mer.
Jag blir bara mer och mer intresserad av religion.
Kristendomen är otroligt splittrad och det är roligt att gräva lite.
Idag beställde jag hem lite pocketböcker.
Jag längtar tills jag får hem dem!
Nu tar jag det lugnt och lever.
Jag ser ett ljus i det mörka jobbiga.
Aldrig mer ska jag stressa för ingenting.
Kämpa för sånt som man inte får någonting för.
Jag kunde till och med se färgen orange utan att tänka på någonting speciellt idag.
Så släng er i väggen.
Jag bryr mig inte.

God jul.

Det finns mycket som är jobbigt. 

Men det finns även mycket lycka. 

2012 ska bli ett bra år. 

Saknaden kommer vara total även de året

men kanske kan man klara det även då.

Att sätta upp rimliga mål är viktigt. 

Kanske borde man göra en lista redan nu?

Jag vet bara att mitt 2012 inte kan bli sämre än 2011. 

För jag kommer inte tillåta det. 

Nu är det jul

en lyckans högtid. 

God jul!

Helvete!

Årets mörkaste dag.
Med svarta kläder gick jag till kyrkan.
Tände ett ljus för dig.
Ett litet ljus för att få dig tillbaka.
Nu, halv tio, är det exakt 2 år sedan.
Sen du lämnade mig och min syster.
På den mörkaste dagen.
Det gör ont.

"Du blir aldrig en vän igen..."

Tåget är borta.
Det säger mig någonting.
Jag har lämnat någonting bakom mig.
Någonting som var svårt att släppa.
För jag tänkte ta en bild på tåget.
Visa bilden.
Men tåget var borta.
Plötsligt kände jag ingenting längre.
Mitt minne föll i glömska.
Hela hösten har varit fylld av känslor.
Glädje och sorg.
Bitterhet och lycka.
Besvikelse.
Jag har hittat fina vänner.
Stressat mig själv.

"Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka 
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft."


"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer."

Tåget har gått. 

En klapp på axeln och nu är det borta.

Nu är jag vuxen. 

Omgiven av vänner. 

Nu ska jag börja leva mitt egna liv. 

Sapere aude. 

En underbar konsert.

På konserten insåg jag att Melissa Horn har varit min höst. 

Alla låtar som framfördes har jag lyssnat på. 

En bit av varje text kan jag förknippa med mig själv. 

Just nu har jag tagit en paus från den musiken. 

Just för att den lyssnades på när jag umgicks med några. 

Några som jag inte umgås med längre. 

Det är synd!

Konserten gjorde så att jag lyssnade från ett annat håll. 

Jag såg det som varit. 

Känner inte på samma sätt. 

Är snarare glad över att det är över. 

Den tiden då man inte visste så mycket. 

Då man var blind av allt som hände. 

Allt som var spännande och det som var nytt för året. 

Men jag är ändå glad över att fröken Horn har varit min höst. 

För nu är det lättare att sjunga med i hennes musik. 

Lättare att lyssna på den också. 

För nu vet jag lite mer. 

Nu händer inte exakt lika mycket.  

Jag saknar dig mindre och mindre.

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Oh jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Av: Melissa Horn

Din musik.

Rotade bland din musik.
Hittade mycket som jag inte lyssnat på.
En CD om dagen lovade jag mig själv att lyssna på.
Bland de dolda CD-skivorna hittade jag några som var kvar i plast.
Nu sitter jag och väntar med spänning på hur det kommer låta.
Jag tog nämligen bort plasten från:
Nikolaj A. Rimsky-Korsakov: Master of the millenium.
Eftersom du aldrig hann öppna fodralet så lyssnar jag på musiken åt dig.
För jag vet att du vill att jag ska göra det.

En krydda?

Doften av salt.
Har du någonsin känt den?
Hur den tränger in i luktsinnet?
Har du någonsin smakat på en saltsten?
Salt.
Så fort jag känner doften reser jag tillbaka i tiden.
Det fanns en tid då jag var i ett stort stall.
Hästar i nästan varenda box.
Till vänster om ingången låg det nyinköpta stenar.
Inte vilka stenar som helst.
Saltstenar.
Dem låg där i en hög.
Det var så frestande att smaka.
Jag gjorde det i smyg.
Sen sattes stenarna upp i boxarna.
Men smaken, doften och minnet finns kvar.
Hur spännande det var att smaka.
Hur underbart frätande doften var.
Så när jag känner doften är jag där.
I det stora stallet.
Bland hästarna och hundarna.
Bland korna och tjurarna.
Där sitter jag, en liten flicka.
Ensam en sommardag.
Smakar på en sten i smyg.
Medan hennes pappa tar in hästarna.
Det är salt för mig.

Den jag kunde va

Över vida oceaner

emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va


Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band


Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va


Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser 
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va


Av Mikael Wiehe

När livet vänder.

Trotsade sjukdomen och gick ut. 

Tog spårvagnen bort till en annan del av stan. 

Kände kylan tränga in i skinnet. 

Gick på frusen mark. 

Hostade utanför porten. 

Log när jag hörde sången. 

Hade utvecklingssamtal med en bra människa. 

Blev inspirerad. 

Blev lovad hjälp. 

Önskar att jag talat om hur jag mår tidigare. 

För nu vet jag att våren kommer bli bra. 

Att efter jul och nyår kommer jag ha roligt. 

Pressen kommer inte hårdna. 

Jag kommer inte ens känna av den. 

Redan nu är jag inne i en egen bubbla. 

När vi rensat upp lite bland mina krav så fixade vi dem. 

Vi tog bort det onödiga. 

Sen ska jag få hjälp med det som känns hopplöst. 

"Du måste göra det roligt och mysigt. 

Det är inte bara att ta sig igenom läxan."

När jag efter samtalet, satt på spårvagnen,

var livet inte lika jobbigt längre. 

Det finns någon som tror på mig. 

Och han känner igen mina känslor. 

Det är inte min tid att vara populär. 

Det är inte min tid att glänsa. 

Men den kommer. 

Nu är jag inte längre orolig för det.  

Nu ska jag bara njuta av hjälpen och inspirationen jag fått. 

Är livet är en dans på rosor?

Är förkyld.
Bör städa.
Ska iväg.
Till gränsen av stan.
Ska hålla mig uppe.
Ska packa en väska.
En vän sa igår att jag skriver i gåtor.
Att man måste lirka ut saker.
För att förstå.
Kanske är det något slags försvar?
Att vara gåtfull.
Då blottar man inte sig själv.
Innan man vet hur man blir behandlad.
Det var spännande att höra det.
Jag lärde mig någonting nytt om mig själv.
Nu ska jag packa min väska.
Dra dit gränsen går.
Önska mig lycka till.

I staden växer inga blommor.

Ingen kan se dig. 
Ingen vill fråga dig om hjälp här i staden. 
Alla ska bli nåt. 
Ingen är ingen speciell här i staden. 
Ingen bryr sig. 
Ingen hör dig eller ser här i staden. 
Husen skymmer. 
Inga blommor växer mer här i staden.


Allting är viktigt. 
Alla har bråttom, det går fort här i staden. 
Sommar var det bättre. 
Alla ska bli en ny person här i staden. 
Alla sliter. 
Alltid trötta från igår här i staden. 
Allt kan bytas.
Inget lever längre än ett år.


För i staden växer inga blommor, nej.


För i staden växer inga blommor.




Av: Veronica Maggio

Ingen vill veta var du köpt din tröja.

Skriver. 

Läser mina inlägg flera gånger. 

Jag är min största följare av bloggen. 

Jag lär mig att sluta störa mig. 

På de som överanalyserar. 

De som tror att det är dem det handlar om. 

Att dem vet att det är den och den. 

Känner igen någonting litet. 

I ett inlägg. 

"Det är jävligt tydligt vem du skriver om". 

Fast det bästa är att det inte alls stämmer. 

Mycket handlar om min far. 

Min sorg över att han inte längre finns. 

Annat handlar om skolan. 

Sen har jag ju ett liv utanför skolan också. 

Det trodde ingen va?

Det kan handla om en artikel som jag läst. 

Om en sångtext. 

Kanske till och med om bilar.

En händelse. 

Jag skriver av mig här. 

Skriver saker som inte är så viktiga.

Men som är sköna att få ur sig. 

Handlar det om min far är det viktigt. 

Men jag blir irriterad ibland. 

Reaktioner. 

Jag väntar på att någon ska missuppfatta ett inlägg. 

Ska skicka ett sms och klaga. 

Men då kommer jag skratta. 

Svara "Du är inte klok!". 

För den som överanalyserar är inte klok. 

Allting handlar inte om killar till exempel. 

Jag tror ju inte ens på kärlek. 

Eller jag har varit kär en gång. 

Det gick åt skogen. 

Så nu vet ni. 

Men det var då det. 

"Vad tror du att du kan förstå?"

Att förstå sig på en annan människa är svårt. 

Man lyckas aldrig förstå helt och fullt. 

En människa som skriver på Internet är 10% sig själv. 

Så kanske är jag bara 10% biltjejen?

Detta blev ett pinsamt inlägg. 

Ett med irriterad klang. 

För jag blir så nervös av sånt här. 

Inte veta vem. 

Inte veta varför. 

Kanske kan man sluta överanalysera?

Jag jobbar på det. 

Kan du också sluta med det?

Ingen är som du...

Tiden läker inga sår. 

Men man vänjer sig vid tanken. 

Tanken av att en bit av sig själv är borta. 

Som ett pussel som inte blir lagt. 

Bitarna finns men sitter fel. 

Ligger bredvid men hittar inte rätt. 

Vissa bitar kan snabbt hitta sin plats. 

Andra bitar tar längre tid på sig. 

Att hitta rätt. 

Mitt pussel ligger på golvet. 

500 bitar. 

Utspritt. 

Några bitar sitter ihop. 

Några bitar är sedan 2 år borta. 

Tomrummet gnager. 

Men man får vänja sig vid tanken. 

Tanken av att vara några bitar mindre. 

Av att pusslet inte löser sig själv. 

Av att allting tar tid. 

Så man känner ibland.

För the botten is nådd.

Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän.
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen.

Av Timbuktu.

Resten av ditt liv.

Har tänkt på dig länge, verkligen tänkt.
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns.
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta.
Släppa, få hjärtat å lätta.
Rädd att jag kanske hade läst dig fel.
Kan jag säga nu med säkerhet.
Att min första instinkt var korrekt.
Nu vill jag utrycka det i klartext.
Du är helt klart mycket speciell.
Universum är vigt åt dig själv.
Från djupaste platsen mörkaste delen.
Av min själ vill jag berätta det här.

Jag hoppas, 

jag drömmer att marken du går på, 

går sönder.

Vad som än händer.

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten.

Blixtar prickar dig.

Hälsa till satan.

Vi hörs.

Jag hoppas att olika olyckor händer.

Du vet vad jag känner.

Jag vet att du hör.

Jag hoppas:

Du får leva med dig resten av ditt liv.

Att du lever med det i all evig tid.

Jag hoppas du,

Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, 

Asså aldrig, 

även när du får en ny.

Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta, 

Så att du alltid kommer för sent.

Och må köttätande myror äta upp dina ögolock så att du alltid är trött.

Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..

Och må dina hårddiskar förevigt alltid krasha.

Sköna ord av Timbuktu.

December är här igen...

Det är två år sedan. 

Sen vi pratade i telefon. 

Sen jag sjöng på min första termins. 

Det var då jag fick klumpen i magen. 

Den som sakta löser upp sig. 

Sakta. 

Jag står i kylan och tittar ner på stan. 

Den stad som jag bor i. 

Utsikten är vacker. 

Lampor lyser. 

Mina kinder är våta. 

Andedräkten blir vit i kylan. 

Kinderna kalla. 

Jag tänker på när jag stod på en annan balkong. 

I en annan del av Sverige. 

För två år sen skulle ingenting jobbigt hända. 

Jag tyckte att jag hade varit med om nog. 

Nu fylls mina ögon med tårar. 

Jag är så besviken. 

På så mycket.

"Man får vara glad för de år man fick". 

Jag är glad för det. 

Men det är tomt. 

Saknaden är så stor att jag inte klarar av den. 

Längtan efter en röst. 

Snart börjar de där 19 dagarna. 

De sista 19 dagarna av ett liv. 

Alla detaljer som kommer tillbaka. 

Som ingen annan kan förstå. 

Jag låter dörren vara öppen ett tag. 

Allt för att få linda in mig i den filt jag fått av pappa. 

Sitta i soffan och frysa lite. 

Jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs.

Kvar i nåt jag lämnat.

Hörde några ord som jag inte ville höra.
Stelnade till och skojade bort det.
Försökte fokusera blicken på utgången.
Kände hur tungt det blev att andas.
Valde att inte prata om det mer.
Glömde det över en pizza och en cola.
Talade då istället om viktiga saker.
Saker som berör mig på riktigt.
Som faktiskt handlar om mig.
Alla känslor berördes medan pizzan försvann.
Kärleken till musiken.
Sorgen att inte ha någon plats i projektet.
Glädjen av att ta studenten.
Ilskan över spelningar som inte blir av.

När middagen var avslutad tänkte jag ord.
Ord som jag inte ville höra.
Men stelnade inte till.
Skojade inte bort dem.
Fokuserade blicken på trappan.
Kände hur lätt det är att andas.
Valde att säga orden högt.
Känner nu att det inte är så farligt.
För det finns viktigare saker här i livet.
Som att leva.

Kvävd eller ej så vill jag inte mer.
Är trött på mig själv.
Snarare trött på reaktioner.
Trött på att styras av fel människor.
"För jag är en fråga utan svar.
Aldrig tydlig aldrig klar.
Ingen knähund att klappa ibland."

Om ett år är jag inte här längre.
Då har jag ett annat liv.
En annan utsikt.
Ett annat hopp.
En annan dröm.
Då kommer jag inte ta åt mig.
Men nu har jag stelnat för sista gången.
Omvägarna kanske blir många.
Men jag ska inte knäckas av en liten småsak.
"Ska ni resa er och gå om jag säger precis som det är?"
Ja, det är faktiskt så.
Någon reste sig och gick.
När jag sa som det var.

Det som är mest läskigt är att någon lyssnar på mig.
När jag skriver så lyssnas det.
Det ska slutas med det.