Med nya möjligheter.

TVen visar myrornas krig.
Lite för länge har datorn fått uppmärksamhet.
Det är med trötta ögon som stegen bär av mot rummet.
Mot de nyligen ommöblerade rummet.
Där sängen och skrivbordet nu får allt fokus.
Snart hörs bara ljudet från spårvagnarna.
Spårvagnarna som troget kör några gånger i timmen.
Snart är lamporna släckta och allting mörkt.
Om några timmar är det en ny dag.
Med nya möjligheter.
En dag av inlärning och på resande fot.
Men än så länge visar TVen myrornas krig.
Datorn fortsätter få uppmärksamhet.
De trötta ögonen läser texter på skärmen.
Snart ska dem blunda och vila.
Imorgon är det en ny dag.

En bild.

Jag var bara tvungen att fota en spårvagn.

Jag tycker om dig min vän.

Sittandes i en stor blå tröja.

I en del av city som är ny.

Ser på kvinnan i stolen bredvid. 

Ser allt gott i hennes ögon. 

Blir glad av att se hennes bruna hår. 

Den gröna kappan hänger på stolen bakom hennes rygg. 

Hennes ord får min hjärna att arbeta. 

Alla ämnen bearbetas. 

Många känslor känns igen. 

Många saker har förändrats. 

Men det känns som igår. 

Som att det var igår vi sågs hemma i köket. 

Då vi lagade mat och skrattade tillsammans. 

Men idag hamnade vi liggande på rygg vi i en stor gunga. 

Pratande om livet som det är nu. 

Kom fram till att vi har det bra. 

Att vi saknar varandra.

Jag tycker om dig min vän!  

En härlig dag.

Sitter i vardagsrummet som blivit allt större sen jag flyttade. Det är kallt och elementen räcker inte riktigt till. Utanför är det mulet och på tven visas Sex and the city. Jag gick upp tidigt i morse och upptäckte att jag var ensam hemma. Jag fick samma känsla som jag hade i somras då jag var ensam i flera veckor. Samma saker stod på schemat idag som då. Kanske kommer mina lov se ut så här i framtiden också. Tänka sig att man behöver komma ifrån saker för att upptäcka hur mycket man trivs eller tycker om staden, människorna och vardagen. Plötsligt har jag blivit en person som älskar vardag och älskar den stad jag för ett år sedan ville fly ifrån. Snart ska jag ut i staden och mysa med en av mina bästa vänner. Livet leker och om en vecka när jag är hemma kommer allting kännas lika härligt som nu.

Har gått från väldigt blond till obegripligt brunhårig.

Tandläkarbesök

"Grattis Tuva du har jättefina tänder!" Sa min tandläkare och la på den där gula sörjan som ska stärka tänderna. Så nu har jag varit hos tandläkaren för sista gången gratis, nästa gång är jag tydligen vuxen. Jag hade dock lite tandsten så det är någonting jag får jobba lite extra på det kommande året.

Mitt lockiga hår.

Jag är en tjej som tycker om att fixa mitt hår. Om det sen är genom att platta det, köra med balsammetoden eller genom att färga det spelar inte så stor roll. Nu har jag gjort mitt hår friskare och lockigare genom att använda mig av balsammetoden sen i början av augusti. Livet blev lite lättare då när man slipper som långhårig att använda borste och produkter för att håret ska bli snyggt. Dock har jag irriterat mig på en liten utväxt jag haft sen de solblekta håret börjat växa ut. Jag såg chansen att färga håret lite men bara med slingor, mörkblonda slingor. Detta skedde igår och idag har jag kastanjebrunt hår med blonda slingor i. Det blir inte alltid som man har tänkt sig...

En värld jag inte lever i.

Med ett ryck kommer man in i en annan värld för en dag.
En värld jag aldrig för mitt liv vill hamna i.
Ett liv i skulder och utan förstånd.
Ett evigt sökande som aldrig ger resultat.
Känslan av att slippa bry sig är rätt skön.
Att finnas och lyssna men sen strunta i det.
Det är inte min sak att säga hur andra ska leva.
Jag vet bara att jag aldrig vill utsätta mig för detta.

Varför skulle du göra det?

Ibland tror jag att du läser det här.
Att du sitter vid en skärm och läser mina ord.
Att du tycker att dem är viktiga och meningsfulla.
I själva fallet är dem inte så viktiga.
Mer än för mig.
Men ibland hoppas jag att du läser.
Att du tar in varje mening.
Analyserar delar utav mig som finns bakom texten.
Men du vet inte om att jag skriver här.
Du känner mig för lite för att kunna döma mina ord.
För att kunna läsa mellan raderna.
För att förstå de osynliga tecken som jag ständigt ger.
Fast ibland känns det som att du läser här.
När vi råkar prata om någonting som jag skrivit om.
Men det sker inte så ofta.
Vi pratar ju trots allt inte så ofta med varandra.
Varför jag vill att du ska veta allt.
Kunna läsa mellan raderna.
Kunna tyda mina osynliga tecken är nog ren bekräftelse.
Bekräftelse som du får genom att finnas.
Bekräftelse som jag ständigt ber dig om.
Kanske behöver du inte läsa här.
Du vet nog en hel del ändå.
Saker jag råkat nämna.
Saker som syns på mig.
Ibland tror jag att du läser det här.
Sen inser jag att det är en omöjlighet.
För varför skulle du göra det?

Funderingar kring ett lov.

Trodde att jag hade kommit till insikt.
Trodde att jag var nöjd med min prestation.
Att jag nöjde mig med det som är.
Tankar flyger iväg.
Jag reser till en annan stad.
Märker att dialekten är helt fantastisk.
Förstår att någonting inte är som det brukar.
Den här veckan kommer vara annorlunda.
Kanske kommer jag ut på andra sidan av mina funderingar.
Kommer ut precis som förra söndagen.
Kommer underfund med kluriga saker.
Som att livet inte alls är ensamt.
Bara om jag gör det till ensamt.
Som att allting ligger i ens egna händer.
Att man kan nöja sig och njuta av tillvaron.
För att senare komma till någonting annat.
Jag väljer själv att bli stressad över musiken.
Jag väljer själv att bry mig om fel och brister.

Trodde att jag hade kommit till insikt.
Trodde att jag var nöjd med min prestation.
Att jag nöjde mig med det som är.
Tankar flyger iväg.
Jag kommer tillbaka till en stad.
Märker att dialekten är en annan.
Förstår att jag trivs på två ställen.
Den här veckan kommer vara annorlunda.
Kanske slutar jag fundera över saker och ting.
Slutar tänka, som efter förra lördagen.
Struntar i alla hinder.
Som att jag nedvärderar mig själv.
Bara för att jag inte ska ta plats.
Kanske ligger allting i min egen hjärna.
Jag ska njuta av tillvaron.
För att senare utvecklas till någonting annat.
Jag väljer själv att inte utvecklas.
Jag väljer själv att koncentrera mig på fel saker.


Kanske skulle man boka in en resa någonstans.
För att sen upptäcka hur fint det är hemma.

Lugn fredag i Norrköping.

Att vara hemma i Norrköping för att ladda om batterierna känns helt underbart! Idag har jag haft orgel och pianolektion och även gått runt strömmen. Jag kunde ju inte bara låta bli att ta spårvagnen hem sen efter lektionen. Det är höst här vilket alla redan vet men i Oskarshamn är hösten inte lika långt gången som här.
Det kändes konstigt i morse att vakna upp i min egna säng och att träffa mamma på morgonen. Dock känner jag mig lite stressad över musiken osv. När jag hade lektion kändes det som att jag inte alls har utvecklats någonting under den här tiden i Oskarshamn vilket känns lite surt eftersom jag övar mycket mer nu än vad jag gjorde under gymnasiet. Nu ska jag ta en dag i taget och gå många promenader i Norrköping för att stressa ner och inte spela så mycket. Höstlov har man av en anledning och det är för att man ska komma ifrån pluggandet. Kanske skulle jag ta och göra satslära läxan imorgon för att ha lite skoj.

Förlamning

För några sekunder slutade jorden att snurra.
Tiden stod stilla och min hjärna började koka.
Chocken av orden som mina öron uppfattade skapade detta.
Skapade en förlamning.
Skulle jag reagera på det som sades bredvid mig?
Andra märkte min plötsliga förlamning som bidragit till ett stirrande.
Jag sa ifrån åt upp och gick därifrån.
Utan att nämna smärtan.
Hur det känns att hitta en knöl.
Någonting som man direkt tror är bröstcancer.
Jag gömde mig gråtfärdig i ett övningsrum och övade.

Helgen vecka 42

Med en lätt huvudvärk tackar jag för helgens alla händelser. Inte nog med IKEAfärd och barnalek utan jag fick även se och höra Jack Vreeswijk. Söndagen har varit allmänt trist men behövlig med övning och filmtittande. Men vad skönt det var att möta en skåning och sitta på McDonalds en stund mitt i natten. Med en kall promenad mot internatet med två fina killar kan jag konstatera att livet är rätt gött.

En trött tjej som hade extremt tråkigt en dag.

En höstdag i oktober.

En dag i Kalmar.

Med ny energi ska dessa få dagar fram till höstlovet bli riktigt härliga. 

Diskussionen i bilen på E22an var välbehövlig. 

Att vila ögonen på en söt och charmig kille på snart ett år var skönt. 

En kille som tog mig i handen och gick glad runt med mig. 

Som kramade mina ben och inte hade någonting emot att få min uppmärksamhet. 

Jag börjar inse nu varför min syster har varit barnvakt så mycket de senaste åren. 

Med denna nya energi kommer jag inte känna mig ensam. 

Jag vägrar helt enkelt att känna den känslan. 

För jag har inte bråttom till nästa steg. 

Jag ska njuta av den här tiden och andas.  

Höst i Oskarshamn.

Till dig.

Till dig
som ännu inte har nåt namn 
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann. 
Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet. 
Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn. 
Innan åren springer bort 
innan det är försent
jag är bara en bland 
miljoner som längtar.
Jag vet tro mig jag vet. 
Till dig 
som jag vill se växa upp
torka tårar på din kind
Får dig att skratta 
att vara still. 
Till dig
Ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som bara går. 

Text: Mauro Scocco.

Orden kan förstöra min livlina.

Orden flög ur munnen för att fylla luften och hjärnan med någonting som skulle ångras.
Då var kroppen fylld med självklarhet och säkerhet.
Ingen förvirring fanns att tala om och inget uns av intresse.
Skillnaden nu är att orden kan förstöra min livlina.
Det var på en balkong som orden fyllde den då inte allt för kalla luften.
Hösten hade precis kommit igång.
Kanske minns du inte ens orden.
Eller så vet du precis vilka ord och vilket tillfälle jag menar.
Nu skulle jag gärna sudda ut dem från ditt minne.
Ordens innebörd är inte längre så självklara som då.

Drömmen som drömdes en kall höstnatt blev en mardröm.
Det var konsekvenserna av mina ord som du tydligen tagit på allvar.
Jag vill inte blanda två världar längre.
Jag skulle inte palla om drömmen blev sann.
Därför ber jag dig att ta mina ord på balkongen med en nypa salt.

Önskan

Ack låt mig leva riktigt

och riktigt dö en gång,

så att jag rör vid verklighet 

i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla

och vörda vad jag ser, 

så detta får bli detta

och inger mer. 

Om av det långa livet

en enda dag var kvar, 

så sökte jag det vackraste

som jordlivet har. 

Det vackraste på jorden är bara redlighet, 

men det för ensamt liv till liv 

och verklighet. 

Så är den vida världen

ett daggkåpeblad

och ini skålen vilar 

en vattendroppe klar. 

Den enda stilla droppen 

är livets ögonsten. 

Ack gör mig värd att se i den! 

Ack gör mig ren!

Karin Boye. 

Det är ingen bra dag idag.

Vågar inte erkänna att jag är livrädd att känna efter. 

Känna hur saker och ting känns. 

Känna efter hur jag trivs. 

Därför blundar jag en stund till. 

Känner inte efter hur själva livet känns. 

Lever på positivt tänkande. 

Lever på de stunder som går bra. 

Lär mig att inte vara så kritisk mot mig själv. 

Vågar inte erkänna att jag är livrädd att förlora dig. 

Kan inte tänka mig hur det skulle vara. 

Att aldrig mer få höra ditt skratt. 

Att aldrig mer skratta bredvid dig, tillsammans med dig. 

Att aldrig mer diskutera religion och tro. 

Att aldrig mer sitta framför en TV och prata strunt. 

Med just dig. 

Vågar inte erkänna att jag är livrädd att misslyckas. 

Att inte klara av att prestera på topp. 

Att visa mina svagheter för allmänheten. 

Vågar inte erkänna att det är jobbigt att prata om cancer. 

Sjukdomen som ständigt kommer på tal här och var. 

Sjukdomen som dödade en del av mig. 

Sjukdomen jag så gärna vill skriva om. 

Vågar inte erkänna att jag känner mig ensam. 

Frustrerad.

Iskalla fingrar rör vid tangenterna.
Hjärtat slår snabba slag i bröstkorgen.
Ögonen fokuserar på noterna.
De klara tonerna som spelats tidigare är borta.
Borta för att ersättas av nya toner.
Frustrationen som byggts upp tidigare försvinner.
En ny frustration infinner sig.
En som inte handlar om intresse.
En som handlar om fingrarna som rör vid tangenterna.
Andningen är nästan obefintlig.
Höger lillfinger snubblar och hela kroppen suckar.
De som för några sekunder sen verkade lovande är nu förstört.
Iskalla fingrar fortsätter röra vid tangenterna.

Lyckligare nu.

En sång hörs från klockradion som numera står i fönstret. 

Bakom gardinen gömmer den sig för att de röda siffrorna inte ska störa mitt i natten. 

När dem lyser och påminner om att tid och rum fortsätter även när man sover. 

Sången går in i öronen och väcker den som sover. 

Den lilla radion borde visa 06.15 med lysande röda siffror. 

Täcket som blivit avkastat fram och tillbaka i sängen under natten är plötsligt väldigt skönt att ha över sig. 

Trots allt bök innan ögonlocken försvunnit in i drömmarna med kudden så är den perfekt just nu. 

Klockradion spelar inte bara upp en melodi utan även en ton som inte hör till musiken. 

En irriterande ton som försvinner om man går fram till fönstret och klickar på en knapp. 

Mattan är mjuk under fötterna men den lilla golvfläck som finns är iskall. 

Fönstret står öppet efter en av de nattliga promenaderna runt omkring i rummet. 

Den stressade promenaden som infinner sig någon gång mellan 02.00 och 04.15. 

Handlingar har blivit till ritualer och klockan 22.00 ringer mobilen sin påminnande signal. 

Den påminner om en tablett som måste förtäras samma tid varje dag. 

Väl inne i badrummet för att svälja borstas tänderna. 

Sminkningen som är nästintill obefintlig tvättas bort och nattkrämen smörjs in på huden. 

Sömnen som infinner sig efter en stunds läsning blir aldrig så djup som den borde bli. 

Klarvaken vandras det kring i rummet någon gång under natten. 

Varför? 

De är det ingen som vet. 

Kroppen tar sig upp ur sängen och vandrar ut till hallen. 

Problemet med klädsel får hjärnan att vakna. 

Flera sånger spelas av klockradion och toaletten får besök. 

Med en hastig blick i spegeln efter att radion stängts av och skorna åkt på öppnas dörren. 

Armbandsuret sitter på höger handled och visar att det är övningstimme. 

I total mörker går fötterna in i kapellet och sätter sig vid den stora flygeln. 

En lampa tänds och fingrarna vaknar snabbt till liv. 

Med alla tankar på allt möjligt fyller tonerna den tomma luften. 

Ensamheten är inte lika påtaglig så tidigt. 

En snabb blick på klockan talar om att det är dags att byta instrument. 

Den lilla lampan släcks och en fläkt startar med sitt härliga susande. 

Bytet mellan skor har alltid varit spännande och snart får fötterna arbeta. 

Tiden går snabbt och snart är det dags att äta frukost. 

En suck drar genom kroppen och vandringen till matsalen är kall. 

Ögonen avnjuter den sol som går upp nere i hamnen. 

För varje dag är den några minuter senare. 

De röda skenet visar att lyckan ligger i en soluppgång. 

Att lyckan just nu ligger i den timme jag har i min valda ensamhet på morgonen. 

Promenaden som leder hem.

Om man tar till höger vid korsningen hamnar man på en annan väg. 

En väg som leder bort genom en annan värld. 

En värld jag gärna vill komma till en vacker dag. 

Jag svänger sakta in på vägen men kommer inte fram. 

Någonting skymmer sikten. 

Om jag vänder mig om nu kommer jag se en krokig väg. 

En väg med många stopp. 

Med härliga hus fyllda av kärlek och värme. 

Om jag vänder mig om kommer jag inte framåt. 

Dimman som skymmer siktet skingras snart. 

Jag önskar bara att vägen leder till ett stort hus. 

Fyllt med kärlek och underbar musik. 

Långpromenad

Det är tisdag vilket innebär en cykeltur förbi ett stall. Idag innebär detta en lång promenad i min ensamhet. Kanske behöver jag rensa tankarna lite och låta tonerna komma till mig och inte tvärtom. Ikväll ska jag låta livet vara en smula och leva i de rum som jag lever i. För öva vill jag inte gör mer idag.

Så långt ifrån dig.

Du ger mig inget utrymme.
Förut har det varit jag som mått dåligt.
Det kanske var lättare för dig då.
Jag frågar en fråga och får ett korta svar.
Utrymmet tillåter ingenting utöver orden ja och nej.
Du stänger mig ute från din värld.
Jag försöker förstå vad jag bör göra.
Utrymmet rymmer inga ord från mig.
Vakuumet mellan oss pressas och blir allt svårare att kontrollera.
Aldrig någonsin har du varit så blek.
Jag önskar att jag kunde göra någonting för dig.
Mer än de tafatta försök till en politisk diskussion.
Den diskussion som nästan blev för mycket.
Där ilskan blev till rädsla.
Att umgås utan att prata känns så fel.
Jag är så långt ifrån dig.
Jag vill bara kunna säga att allt kommer att bli bra igen.
Men vi båda vet hur sanningen ser ut.
Jag saknar dig.

När ett par ögon bleknar bort.

Nu är det ommöblerat.
De saker som var på fel plats står nu helt rätt.
Jag är en människa som ofta gör om.
Nu var det nästintill livsnödvändigt.
Fastän jag sover oroligt så tror jag på det här.
Tror på att bara vara i nuet.
Mitt i natten går jag upp och fixar.
Lägger upp filten på stolen.
Drar för gardinerna.
Öppnar fönstret för att vakna i ett iskallt rum.
För saker och ting måste få en ändring när det gått fel.
När det inte blev som man hade tänkt.
När ett par ögon bleknar bort. 
Då måste jag få tid att tänka.
Att flytta runt och ändra.
Nu är allt tillrett.
Så nu kan du knacka på.

Tacksägelsedagen.

Jag är tacksam över min familj. 

Att dem finns där borta i Norrköping och svarar när jag ringer. 

Att dem kanske tänker på mig då och då. 

Att jag kan dela mina problem med dom. 

Jag är tacksam över mina vänner. 

Både nya som bor här nära mig. 

Och äldre vänner som är spridda runt om i landet, världen. 

Tacksam över att ha några som står ut med mig. 

Med mina konstiga idéer och tankar. 

Tacksam över att jag har träffat dom. 

Att dom givit mig så mycket på sitt sätt. 

Även om det är på ont och gott. 

Jag är tacksam över att jag bor i Sverige. 

Att få bo i ett så vackert land. 

I ett land som inte är fattigt. 

Att jag får utbildning gratis för att jag bor i Sverige. 

Jag är tacksam över att jag har tillgång till musik. 

Att jag får utvecklas till en musiker. 

Att jag får lyssna till sköna klanger som får mig att må bra. 

Jag är tacksam över att det finns någon som ser efter mig. 

Att jag får tro på någonting utan konflikter kring min tro. 

Tacksam över den positiva energi som hjälper mig varje dag. 

Hjälper mig till att bli en bättre människa. 

Tacksam över att få vara kristen på heltid. 

Över att få le och dela glädjen med andra. 

Jag är tacksam över att jag är den jag är. 

Att jag slipper gömma mig bakom andra. 

Att jag vågar vara mig själv. 

Att jag vet vem jag är och vad jag vill. 

Jag tackar dig för detta. 

En paus med kanelbulle.

Det är en krypande känsla som jag har i handen. Handleden känns annorlunda så idag fick det bli en paus från musiken. En paus från övningen. Så nu sitter jag på mitt rum inlindad i en filt och tittar på film. Det är rätt skönt att ta en paus så här. Senare blir det att gå till kyrkan och vara med om en ekumenisk tacksägelse gudstjänst vilket ska bli roligt att vara med om. Nu ska jag hämta en bulle och slå på ännu en film.

Jag jobbar på.

Jag jobbar med att nöja mig med min prestation.

Att inte hela tiden vara missnöjd. 

Man presterar så gott man kan hela tiden. 

Bättre kan man inte under omständigheterna. 

Att få beröm och ta in de är svårt. 

Det är lättare att få kritik. 

Lättare att ta in att man är dålig och inte bra. 

Men vem mäter de? 

Dugligheten och dåligheten? 

Vem har rätt att gå fram till mig och säga att jag är dålig? 

Min lärare kanske har rätt till de. 

Men det är en hårfin gräns. 

Det är ingen som säger att jag är dålig. 

Oftast är det jag själv som tycker att jag borde vara bättre. 

Undra varför. 

Jag börjar sakta finna en balans i min kritik. 

Jag börjar sakta finna en balans i min vardag. 

En rutin som fungerar för mig. 

Det har jag en kula att tacka för. 

Man måste försöka ta in de bra. 

Som när en vän sa att jag var bra igår tog jag inte in de. 

Han ville ju bara vara snäll. 

Men nu ska jag försöka ta åt mig.  

För jag är en underbar människa som ska jobba med musik. 

Ett mål som inte är omöjligt. 

En vända till.

Huvudvärken stigen medan jag gör ett försök till att damma av och städa i mitt rum. Badrummet är färdigt medan min svarta matta skriker på att få bli dammsugad. Men nu räcker det för idag. Kanske skulle jag klara av att handla med en alvedon i blodet. Listan på småsaker som måste handlas växer och behovet av C-vitamin stiger för varje minut. Det är nu man skulle ha sin TV på rummet och Skönheten och Odjuret att somna till. Fingrarna och armarna är utmattade efter all övning den här veckan, träningsvärken säger att jag inte ska öva. Kanske borde jag inte göra det heller. En vända till i tvättstugan och sen ska sängen få förgylla mitt liv i två timmar. Städningen får helt enkelt ge vika för en eftermiddag i lugn och ro.

Estetjävlar!

Jag såg en dokumentär tidigare idag. Jag kan varmt rekommendera den. Estetjävlar heter den (länk i slutet av inlägget). Den handlar om gymnasiet, hur det är för de flesta som går estet under gymnasiet. Det finns mycket jag känner igen mig i men också mycket som inte alls stämmer med min gymnasietid.
När en tjej berättar att hennes mamma fått cancer på tre ställen i kroppen började jag gråta. Smärtan och minnen kom tillbaka. Jag kan känna igen mig i hennes ögon, hennes rädsla över att förlora sin mamma. Hur hon faktiskt hade dåliga dagar då allting blev till gråt i skolan. Så var det för mig en gång. Gråtiga dagar som aldrig ville komma till sitt slut. December i ettan var en lång väntan på en död jag inte ville skulle komma. Denna tjej i dokumentären säger att hon tvingats att bli vuxen fort. Kanske är det precis så för mig också. Mina skratt och leenden som i dagsläget förgyller mina dagar här i Oskarshamn kanske är en rest efter de dagar jag bara satt och grät. Efter de dagar som jag inte längre ville någonting men tvingade mig till skolan för att ha någonting annat att tänka på.
Det är så konstigt att se tillbaka på den tiden nu. Det är så nära men så långt bort. Pappa är nära, jag pratar ju om honom dagligen, men december 2009 är de en bit till. Kanske är det tur de. Jag vet att jag kommer återuppleva december 2009 om några månader men då kommer jag vara beredd, då kommer jag inte vara ensam.

Den pirrande känslan som steg i magen när jag lämnade cykeln i garaget första dagen. Det var soligt och i aulan försökte jag se vilka som var esteter. Vilka som jag skulle umgås med i tre år. Då helt ovetandes om allt som väntade. Så blev vi en klass. En klass där jag skulle öppna mitt hjärta och gråta så många tårar. Det skulle bli en hemsk tid, en bra tid och en tid att träffa riktiga vänner. Tänk att jag skulle börja på gymnasiet! Så stort, de största som hänt mig. Många trodde att de här var de största som skulle hända dem men jag visste på något vis att det var någonting annat mindre roligt som skulle ske inom en snar framtid. Vad visste jag inte då när jag gick in i den gamla byggnaden med röda byxor. Då hade jag ingen aning. Nu så här efteråt, efter lila lugg, brunt hår och korta frisyrer, är jag glad att jag hamnade där. Livet kunde varit värre. Jag kunde ha mått sämre under dimmans tid som gymnasiet blev för mig.

Det är lite sjukt att bara för att man tittar på en dokumentär på SVT 1 så skingras några dimmor och man börjar inse att man aldrig kommer tillbaka till gymnasiet igen.

http://www.svtplay.se/video/326676/estetjavlar

En mulen höst

Jag fryser.
Gotlandsfärjan lastas.
Vågorna sköljer förbi.
Stora gråa moln täcker himlen.
Segelbåtarna guppar i hamnen.
Det finns ingen kärlek här.
Bara väntan.

Funderingar vid havet

Några vita svanar landar i vattnet.
Regnet faller och vinden blåser.
Hösten är i full färd med att klä marken med löv.
Borta i horisonten ser man en stad.
Staden där jag för tillfället bor.
Solen gömmer sig bakom molnen.
Molnen ligger som ett täcke över himlen.
Svanarna simmar iväg ovetandes om verkligheten.
Med havet i ryggen funderar jag.
Jag funderar på vad som händer.
"Det som var fel blev rätt,
Det som var rätt var helt fel."
Två gråa svanar har landat på vattnet.
Dom får mig att le.
Alla är inte perfekta.

Mitt nya rum.

Du är en av mina vänner.

Ibland önskar jag att jag var lite mer som du. 

Ibland önskar jag att jag skulle våga vara mer som du.

Att jag hade lite fler år på nacken. 

Att jag var lite mer immun för saker och ting. 

Kunna känna att saker och ting är självklara. 

Vara totalt trygg i de jag gör. 

Men kanske är du inte så trygg som jag tror. 

Du som är så lättskrämd. 

Men ibland önskar jag att jag kunde saker som du kan. 

Allting handlar om erfarenheter. 

Du har inte mina och jag har inte dina. 

Att förlora någon är svårt. 

Jag är inte säker på att du har gjort de någon gång. 

När jag kom hit tappade jag fotfästet. 

Men bara för en stund. 

När du ser på mig känner jag mig trygg. 

Du är en av alla mina vänner men samtidigt som ett syskon. 

Att det skulle bli så hade jag ingen aning om. 

Men jag är tacksam för de. 

Tacksam över att inte vara ensam. 

Någon gång ska jag lära mig att våga vara mer som du. 

Problemet just nu är att jag inte har så många år på nacken. 

Jag har inte din erfarenhet än. 

Du är en av dem som jag aldrig vill förlora. 

Du säger att man ska sköta sig och sitt. 

När du sa de till mig log jag i den mörka kvällen. 

Det är inte varje dag jag möter en så ärlig men samtidigt rolig människa. 

Sån som jag själv vill vara. 

Men en sak har jag kommit fram till, 

det är att jag inte vore jag om jag var som du. 

Att våga är att förlora fotfästet en stund. 

Att inte våga är att förlora sig själv. 

"Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam."

Jag tycker om att se trädens löv ändra färg. 

Därför stannar jag till ibland och njuter av löven. 

Jag tycker om att se ut över havet och blicka mot horisonten. 

Därför cyklar jag mot hamnen. 

Jag tycker om doften av hästskit. 

Därför cyklar jag förbi ridskolan varje vecka. 

Det finns så mycket vackert. 

Det finns så mycket som jag har missat. 

Det finns trots allt mycket tid som ska spenderas. 

Tid då jag kan upptäcka saker och ting. 

Om staden, om mig själv. 

Att ta cykeln till affären är frihet. 

Hamna på en udde med en vacker utsikt. 

Lämna alla tankar på övning och mål. 

Bara andas in den rena luften. 

Rensa tankarna och lära känna sig själv lite till. 

Den här veckan har jag lärt känna mig själv. 

Upptäckt än en gång vad jag inte får göra. 

Vad jag inte kan göra. 

Upptäckt att jag tycker om havet. 

Att jag trivs i mitt eget sällskap. 

Att mina saker är viktiga för mig. 

Förstått än en gång att jag älskar mina vänner. 

Veckan började med bitterhet och osynliga tårar. 

Fortsatte med smärta på en helt annan nivå. 

I onsdags var min kropp så utmattad att jag trodde att jag gått tusen mil.

Men slutar med solsken och en vacker horisont. 

Från katastrof till lycka. 

Veckan har varit väldigt mycket upp och ner. 

Jag bestämde mig för att älska staden jag kommit till. 

Att bli kär i Oskarshamn. 

Jag tror att jag har lyckats. 

Det hände igår. 

När jag cyklade till hamnen. 

För mig känns det obegripligt att jag lyckats missa det vackra. 

Det är kanske inte så konstigt. 

Förut var jag blind för så mycket. 

Blind för att jag inte ville vara ensam. 

Nu känner jag mig själv. 

Jag kommer aldrig vara helt ensam. 

"Men jag kommer alltid vara den 

som gått från väldigt kär till obegripligt ensam."

Åren går.

Nu hösten 2012.

2012

2011

2010

  

2009

2008

 

2007 

2006

1994

Den vackra sidan av Oskarshamn.

Därför ser jag ljust på framtiden.

Att ha flyttat hemifrån har varit en omställning.
Att bo på internat är även de en omställning.
Men trots allt känner jag mig nöjd med mitt val av skola.
Det kommer alltid finnas människor man inte vill umgås med.
Det kommer alltid finnas spänningar som man vill slippa undan.
Jag känner att det är rätt skönt här.
Jag har inga stora problem mer än att jag överanalyserar allting.
Därför vet jag att jag kommer att trivas här det här året.
En sak har jag märkt och det är att alla människor är olika.
Ingen är perfekt.
Det skönaste är att höra hur andra tänker.
Hur andra uppfattar saker.
Då lär man sig lite mer om sig själv och lite mer om andra.
Så även om Oskarshamn är en liten stad så trivs jag.
Om jag ska vara ärlig är det rätt skönt att komma in i en vardag.
Fasta tider har plötsligt dykt upp i min värld.
Och dem är här för att stanna.
Därför ser jag ljust på framtiden.

Fem år senare.

Promenaden i reflexväst på gatorna skulle leda till en personlig katastrof.

Den härligt svala luften var skön att andas in efter en lång dag. 

Vid ett vackert hus ville jag pröva mina vingar. 

Vingar som jag uppenbarligen inte har. 

Joggande tog jag mig fram till en busshållplats. 

Kanske gjorde det lite ont men inte som för fem år sedan. 

Kanske hade smärtan vuxit bort, det var de jag ville tro. 

Fem år tidigare hittade jag den första knölen som skulle förändra mitt liv. 

En av många knölar. 

Gatlyktorna blev mitt mål, jogga två gå en. 

Efter några låtar på spotify och lite sunt förnuft återvände jag. 

Svettig hamnade jag på mitt rum. 

Jag vaknade inte helt utvilad. 

Valde att stiga upp för att öva innan frukost. 

Intet ont anande om hur dagen skulle bli. 

Med lycka att ha sprungit och inte känt så mycket smärta. 

Nålsticken fanns vid frukosten, fikat och lunchen. 

Nålstick jag så många gånger förr känt och lärt mig leva med. 

Om det bara skulle vara så lite smärta så skulle jag kunna springa framöver. 

En lektion efter lunch i ett rum tillsammans med blommor fick mig att känna astman. 

Med inhalator vatten och näsdukar gick jag till nästa lektion.

Blommorna togs ut. 

Lite svårt att andas har inte varit problem för mig. 

Förvirrad av en rinnande näsa försökte jag koncentrera mig. 

Blek av smärta sjöng jag några takter. 

Smärtan i brösten skapade andnöd och rädsla. 

Efter tjugo minuter kunde jag inte vara kvar. 

Jag har inte varit så rädd för min egen kropp sen sommaren 2010. 

Oförmögen att kunna stå, gå och prata la jag mig för att sova. 

När rädslan försvunnit uthärdade jag smärtan. 

En smärta som fortfarande sitter kvar. 

Jag ska aldrig springa igen. 

Illamående.

Illamående gick jag därifrån.

Ut till friska luften. 

Konstaterade att det var varmare här än i norr. 

Fann mig i tanken som flög omkring. 

Som krossade allt. 

Jag kom till en vän som kunde lugna mig. 

Vad det är jag reagerade på vet jag inte. 

"Man ska älska sin nästa som sig själv"

"Älska din fiende" 

Med de meningarna i huvudet försvann dagen.

Vem är min fiende? 

Vem är min nästa? 

Har jag inte varit glad och trevlig mot alla? 

Efter allt gick jag in genom dörren. 

Kände ett ointresse som jag aldrig känt förr. 

Jag tänker inte fråga. 

Jag tänker inte lägga mig i någonting. 

Efter lite skratt kunde jag svara. 

Jag reagerade på ointresset för mig. 

Ett hej som inte existerade.

Jag ska älska min fiende. 

Jag ska älska min nästa. 

Men måste jag inte hälsa då? 

Måste jag inte svara på de frågor som kommer upp?

Med illamåendet i magen väljer jag min lycka först. 

Men trevlig kommer jag vara. 

Det lovar jag.