Det jag inte orkar prata om just nu

Många kallar mig stark. 

Men vad är det som är så starkt?

Jag lådsas att han finns för att jag ska kunna sova. 

Innan jag öppnar ögonen önskar jag att jag kunde få några dagar till med honom. 

Varje gång någon nämner sin pappa så avundas jag den personen. 

Jag intalar mig själv varje dag att idag är allting över. 

Varje gång min telefon ringer så önskar jag att det är han som ringer. 

Jag undrar varje dag hur han mår. 

Jag har hans nummer kvar i mobilen. 

Jag kan hans nummer utantill. 

När någonting går bra önskar jag att jag kunde ringa till honom och berätta.

När någonting går dåligt önskar jag att jag hade hans åsikt om saken. 

När någon frågar hur det är svarar jag så där. 

När är jag stark?

När jag lådsas för mig själv varje dag att han kommer att ringa?

Eller när jag drömmer om honom och tror att han lever?

Jag är inte stark. 

Jag lurar bara mig själv och alla andra att jag börjar bli glad igen. 

Min pappa kommer aldrig hämta mig mitt i natten efter en fest.

För min pappa dog i cancer för ett år, tre månader och en vecka sedan. 

Stark?

Det var min pappa. 

Inte jag.

Det jag vill

Jag vill flyga.
Jag vill inte vara kvar här längre.
Jag vill sova i 1 vecka och sen åka till Småland.
Jag vill iväg!
Jag vill fly.
Jag vill ha sommar.
Jag vill vara i stallet.
Jag vill prata med pappa.
Jag vill sitta vid svartån och tänka, doppa fötterna i det kalla vattnet.
Jag vill inte gråta mer.
Jag vill se med klara ögon.
Jag vill ha allting tillbaka.
Jag vill sitta i en skruttig gammal bil som luktar häst.
Jag vill ha andnöd i stallet.
Jag vill ha mina skitiga mjukisbyxor på mig.
Jag vill fota mina blommor.
Jag vill diskutera min framtid med pappa.
Jag vill höra pappas röst.
Jag vill titta på film i vardagsrummet medan pappa lagar mat.
Jag vill veta att allting kommer att ordna sig till slut.
Jag vill inte vakna om nätterna
och tro att kylan i rummet beror på att pappa har glömt att stänga balkongdörren.
Jag vill följa med och sko hästar.
Jag vill prata politik.
Jag vill prata skit om Per!
Jag vill lära mig om dessa snåla smålänningar.
Jag vill veta vad fanjunkarn gjort för knäppt i Anneberg.
Jag vill kasta ner hö från loftet.
Jag vill ha tillbaka min pappa.

nämnvärt

"Man vänjer sig aldrig. Sorg tar aldrig slut. vissa morgnar är det lättare att vakna, det är allt. Det kan gå timmar utan att man tänker på det. Men sorgen tar aldrig slut. Det enda man får är längre och längre förmiddagar utan nämnbar smärta."

Ur Syster min av: Barbara Voors

I ett bättre ljus

Det handlar inte om någonting.
Humöret går upp och ner.
Jag kan inte styra över tårarna som bränner bakom ögonlocken.
Jag kan inte förstå att det snart är vår.
Den andra våren i dimma.
Vad hände för ett år sedan?
Jag har ingen aning.
För jag vet inte.
Dimman har inte lagt sig än.
Vid minsta motgång kommer allting över mig igen.
Jag vill bara försvinna en stund.

Igår var det en lycklig dag.
Det gick bra.
Jag klarade av att koppla bort känslorna.
Men idag, nu, kommer allt över mig igen.
Den här gången ska jag försvinna en stund.
När jag vaknar ur dvalan så kommer dimman inte ha lagt sig,
men allting kommer i ett annat ljus.
I ett bättre ljus.