Sänker kraven och njuter!

Har haft andra tankar.
Har försökt komma fram till någonting annat.
Har trott att musik inte är någonting för mig.
Så sitter jag där.
På pallen.
Nervös.
Får råd av mina lärare.
"Spela som om du var sur"
"Avsluta på ett G-dur bara"
Första takterna hade fel i sig.
Jag blev sur.
- Nu ska jag fan visa dem som inte vill ha mig!
Så jag spelade.
Arg och bestämd.
Fler fel kom i min väg men jag slutade inte.
Jag slutade inte spela.
Slutackordet blev långt.
Jag hoppade sen av pallen och glömde noterna.
Den kicken.
Det är för den kicken som jag gör det.
Kicken av att för några sekunder glädja andra.
Få uttrycka alla känslor på några sekunder, minuter.
Ruset man får är helt makalöst.
Men jag tvivlar på mig själv.
Allt för ofta.
Det suger!
Men nu kanske allting kan vara lugnt ett tag.
För det gick bra.
Mitt krav på mig själv var att inte stanna.
Jag spelade fel men stannade inte.
Slutade inte spela.

Jag kommer inte sluta spela.

En förkyld dag.

Ligger kvar på sängen en stund till. 

Borde inte göra det.

Men huvudet värker. 

Snoret rinner.

Rösten skrapar. 

Väntar på att bli ensam. 

Väntar på att kunna sova.

Efter ikväll är allting lugnt.

Dags att bli fri från en förkylning. 

Dags att sova gott om natten. 

Men först idag. 

En tågresa. 

En kurs. 

En konsert. 

En tårtbit. 

Sen hem. 

Mitt huvud bultar. 

Min röst skrapar. 

Den här veckan som skulle blir så rolig. 

Bestämd.

Tog en runda på stan.

Hamnade i mitt musikvaccum.

Det som händer när jag är ensam. 

Full av energi.

Bestämd. 

Vet precis vad jag gör. 

Så det blev beslut tagna. 

Saker köpta. 

Böcker utvärderade. 

Sånt som händer. 

Händer nu. 

Som händer när jag slutat tänka.

Livet leker igen. 

Kärlek vid första raden.

Har fallit pladask.
Kan inte sluta läsa.
Kan inte sluta motiveras.
Nu jägarns ska det bli ordning.
Det ska gå!
För jag är taggad.
Jag ska bli frisk.
Jag ska få ett sundare liv.
Varför grotta ner sig?
Varför välja detta
när man kan komma bort!
På söndag är det dags igen.
Då tar jag på mig skorna.
Laddar om.
För sen är det en månad.
En fin månad.
För mig och min tarm.
Det finns så mycket skit.
Och jag orkar inte gräva där längre.
Uppenbarligen så kommer saker och ting aldrig att hända.
Andra saker händer inte om jag inte gör någonting.
Palla att vara "stackars dig".
Nu vill jag bara träna.

Få samtalsämnen

En vän påpekade vad jag pratar om.

Tydligen är det om min mage och lite till.

Men tydligen alldeles för få ämnen. 

Så tråkigt. 

http://tfredin.blogspot.se/

Handlar om min mage. 

För jag kan inte sluta prata om den. 

Kärleksbrev?

Jag önskar att jag sagt det rakt ut.

Att jag inte skrev saker såhär. 

Det kommer aldrig fram till rätt person.

Du kommer aldrig få veta det här. 

Och tur är väl det! 

Jag vill be om ursäkt. 

Förlåt. 

Förlåt om jag har varit jobbig. 

Jag vet att jag blir det på fyllan. 

Jag vill säga att jag förstår. 

Vill förmedla att texter är onödiga. 

Även denna. 

Men du

Jag förstår. 

Du, jag är inte så blond som du tror att jag är. 

Vem vet, jag kanske hade gjort som du. 

Om jag mött någon som jag. 

Alkohol är nog inte så bra. 

Bevisligen inte när vi umgås i alla fall. 

Alla klyschor som blivit sagda. 

Jag förstår. 

Och du

Jag vill också vara vän med alla. 

Fiender är inte min grej. 

Inte din heller. 

Jag skulle aldrig säga någonting ont om dig. 

Det hoppas jag att du vet. 

Men jag hoppas att du förstår besvikelsen. 

Du kommer aldrig vara den du var innan.

Vänner..

Det kommer vi aldrig vara. 

För visst är jag för ung för det. 

19 år och allt. 

Omogen, check! 

Har svårt att släppa skit som detta. 

Dryg som tusan dessutom. 

Den här gången skyller jag på en förkylning. 

Jag ångrar ingenting. 

Det var bra att vi inte var sams när jag åkte.

Det var bra att jag lät mig själv vara omogen. 

Det är bra att det är tyst. 

Det skulle bara vara jag som förlorade på det. 

Men vet du vad? 

Lilla du 

Jag har inte förlorat någonting. 

Och jag tackar dig för det. 

Kram från mig till dig. 

Balanserar.

Balanserar på en bro.  

Som i Aristocats. 

Går på tågspåret. 

Balanserar. 

På en bro. 

Koncentrerar mig. 

Fokuserar på att komma fram. 

Inte i tid. 

Bara att komma fram. 

Utan att möta ett tåg. 

En ängel måste gå efter mig. 

För tåget kommer inte. 

Inte än. 

När det kommer är jag framme. 

Framme och långt bort. 

Jag sätter mig ner ett tag. 

Ser ut över vattnet. 

Funderar. 

Ser en soluppgång. 

Det spelar ingen roll om spåret darrar. 

Jag är säker här. 

Just nu. 

För ingen kommer ikapp. 

Ingen mer än jag balanserar. 

Tidvis

Tid har förlöpt 

Dagar har gått

Vill berätta hur det går

Det har tidvis gått bra

Tidvis har skakandet lagt sig

Jag har saknat ditt skratt

Jag har saknat din röst

Det finns dagar då jag inte ens undrar vad du gör. 

Vill släppa taget nu.

Tränar mycket. 

Vill få bort all energi. 

Tror att träningsvärken hjälper mig. 

Hjälper mig att glömma. 

Men idag minns jag. 

Skriver ner allt för att sen slänga det. 

Du anar inte hur gärna jag ville prata igår. 

Men jag var tyst. 

Två härliga veckor framför mig.

Så är det äntligen orgelspelarkurs. 

Tåget åker snart mot Linköping. 

Musklerna är lite ömma efter träningen igår men det var skönt att avsluta dagen med yoga. Som att ge sig själv en egen stund efter en ganska hård träningsvecka. Jag funderar på att sätta upp rimliga mål med träningen. Just nu tränar jag för tarmen. Som för övrigt har lugnat sig. Så nästa mål ska även ge någon slags belöning. Får fundera på vad. Igår köpte jag nya träningskläder så det var nog belöningen för framgången med tarmen. Jag vill aldrig bli sängliggandes igen. Så det är bara att jobba på och se till att det inte händer. 

Fel på alla sätt.

Hör de bra orden. 

Har tyvärr valt att inte lyssna. 

Men nu måste jag. 

För det är helt fel. 

På alla sätt. 

Att vara kvar i någonting man lämnat. 

Ska sova på saken. 

Försöka ta in allt. 

Allting kommer inte att bli bra tillslut. 

Men man kan ju alltid försöka. 

Och känslor kan tvättas ur. 

Det hoppas jag att mina gör. 

Bitar faller på plats.

Börjar förstå hur min mage fungerar. 

Med hjälp av träning försvinner smärtan. 

Undviker fortfarande viss mat. 

Tror dock att jag kan äta lite mer snart. 

Så målet är att träna minst 3 gånger i veckan. 

Denna vecka lyckas jag med målet. 

Jag har även kommit in i ett lugn. 

Visst, jag har inte övat på 2 veckor

Men kanske kan jag hitta ett lugn där också. 

Jag insåg igår

Mellan Oskarshamn och Norrköping

Att jag har gjort en hel del det senaste året. 

Jag har flyttat. 

Tagit körkort. 

Varit sjuk och sängliggandes. 

Kommit in på en kantorsutbildning. 

Sjungit på konserter. 

Övat. 

Njutit av våren. 

Bakat en massa. 

Stickat sjukt mycket. 

Börjat träna regelbundet. 

Ja, jag har gjort för mycket. 

En vän suckade när hon fick höra om körkortet. 

-du ska inte lugna ner dig lite? Du blev ju trots allt sjuk av stress. 

Så kanske var det inte så konstigt att jag inte kom in i Oskarshamn. 

Igår under dagen såg jag verkligen varför jag stannar. 

Jag trivs. 

En annan vän sa en gång. 

- det är ju bara pga känslor som du stannar. 

Ja, det är sant. 

Jag tror att man ska vara där man trivs. 

Därför stannar jag där. 

Jag trivs och vill bli kantor. 

Sen om examen tas i Hjo eller Oskarshamn får ödet bestämma. 

Men ett år till i hamnen blir det allt. 

Jag är i alla fall glad över att det inte är av obesvarat intresse till någon som jag stannar. 

För tro mig. 

Så intresserad lär jag aldrig bli. 

Att jag väljer bort utbildning. 

Tack och lov. 

Så som så många gånger förr 

Säger jag 

Nu ska jag utvecklas i lugn och ro. 

Det räcker att plugga och träna. 

Resten får jag ta senare. 

Tur att det bara var en dröm.

Drömmarna sätter spår i mitt sinne. 

Telefonsamtalet i drömmen var inte bra.

Helt utan förmåga att tala hörde jag dig. 

Det var tur att det var en dröm.

Ingenting är du, här. 

Allting är jag och ingen annan.

Man skulle kunna tro att du alltid varit en dröm. 

En blandning av mardröm och vanlig dröm. 

När jag vaknar ser jag mig omkring. 

Yr och förvirrad. 

Somnar ofta om med en vettig känsla. 

En känsla av lättnad.

Över att du inte är i min närhet. 

Kanske är jag bara sur nu.

Jag vill svara att jag förstår. 

Att jag vet.

Att jag visste hela tiden. 

Det var du som ville sätta ord på det. 

Inte jag. 

Med nyklippt hår sitter jag på ett tåg. 

Vet att sommaren kommer gå utan dig. 

Sysselsättningar kommer finnas. 

Det är inte de som saknas. 

Det som jag saknar är diskussionen. 

Helheten. 

Utan fjärilar i magen vill jag tacka. 

För bättre självförtroende. 

För fina ord. 

För en, just då, bra upplevelse.

Men i drömmen kan jag inte säga någonting. 

Även fast du ringde. 

Ville prata med mig. 

Tur att det bara var en dröm.