Regn.

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i.

En sur dag.

Vaknade upp igår.
Äntligen kan jag förstå.
Äntligen kan jag vara arg.
Och då arg på rätt svin.
Jag behövde höra att det inte är mitt fel.
Att någon faktiskt varit elak.
Att alla utom han fattar hur jag känner.
Så går jag runt och skrattar och ler.
Är trevlig och svarar på tilltal.
Men just nu är jag förbannad.
Ett steg närmre att släppa saken helt.
Så nu sitter jag i ett annat hörn och stör mig.
För det är inte gulligt längre.
Bara puckat.
Luft kommer du aldrig bli.
Men ett svin kommer du förbli.

Framtid och regn.

Var extremt djup och borta på vägen till Mönsterås.
Plötsligt funderade jag över min existens och framtid.
Händer det ingenting nu så lägger jag ner.
Vad finns det för mening att kämpa?
Sen tänkte jag på hur fantastiskt det skulle vara att bli vad man vill.
Att få jobba med sina två stora intressen.
Musik och religion.
Borta i drömmarna såg jag regnet falla utanför bilfönstret.
Tankarna flög åt alla håll men landade inte på det jag överanalyserat den senaste månaden.
Det var tomt på ord.
Meningen jag tänker om och om igen i de sammanhanget är "du är en idiot" denna gång inte om mig själv.
Så ser jag ut över mulen väg och tänker på musik.
Kanske är jag dum nu men jag tror inte att jag orkar kämpa mer nu.
Går det så går det men om inte så är det slut.
Man lever bara en gång och dels vill jag bli kvitt dig och dels så vill jag inte gå sönder.
Året har varit underbart och ett helvete.
Med olika läkarundersökningar och stressmoment.
Nu är det upp till Gud att bestämma vart jag ska.
Vill han inte ha mig i sitt team så kommer jag bli varse det om några veckor.
Då ska jag ta tag i problemet.
För den här gången är inte mitt problem du utan min framtid.

Bittert

Tänkte sova tidigt men kan inte somna. Är trött och förkyld men inte hjälper det när tarmarna jävlas. Så nu är tven igång och tarmarna har fått någonting att jobba med. Så snart kanske jag inte har lika ont och kan somna. Får nog starta något avsnitt av saltön att somna till.

Mål

Nya mål snurrar runt.
Kanske ska dem även fastna.
Någonstans ska jag finna dem.
Hålla fast dem till jag uppnått dem.
Så är det med mål.
Sen får man högre mål som ska fixas.
Bara man har roligt på vägen är det lugnt.

Allt är ljust och fint nu.

Över en månad senare och allt är ljust och fint. 

Vintern är borta och snart kommer sommaren. 

Våren har liksom exploderat ut i vackra färger. 

Det finns så mycket mer än de jag ödslat tid på. 

Igår insåg jag precis vad jag vill göra. 

Vart jag vill vara de närmsta åren. 

Det var som att duscha och få bort dammet. 

Så där gick jag i en korridor och längtade. 

Längtade hem. 

Såg alla bra och nya saker. 

Alla möjligheter. 

Men kände att det var fel. 

För hemma är dit hjärtat längtar. 

Och min inspirationsbild på mobilen är en orgel. 

Min dröm är ett hus. 

Så kanske har jag gjort rätt nu.

Som glömmer vinterdiset och gläds med våren.  

Funderingar kring kost och träning

Sitter i fåtöljen i Norrköping och funderar över livet. Inget djupt denna gång men ändå funderingar. Sen jag kommit hit så har jag inte varit lika stressad vilket har varit skönt. Detta har gjort att jag får behålla den mesta av maten som jag äter. Efter en myskväll med ena systern har det dock blivit onyttigheter som jag funderar över hur min kropp kommer reagera på. Jag läser mycket om sjukdomen på internet och det finns många huskurer och tips på hur man ska äta, tänka och träna. Men alla säger även att det finns för lite forskning och därför kan man inte veta säkert vad som hjälper vem. Äntligen har jag i alla fall funnit lite bevis över att kolhydrater kan vara svåra för tarmarna att bryta ner och att paprika kan ge ohyggliga smärtor. Det är skönt att hitta någon som reagerar liknande som en själv.
Så snart jag är klart med sökningarna måste jag börja om med magen igen. Testa mig fram och se vad som hjälper bäst.

Detta rör sig alltså i mitt huvud just nu.

Insikt och vår.

Så står jag här.
Tittar tillbaka på allt och ingenting.
Andas på rätt ställen.
Har städat och gjort fint på mitt rum.
Doftljusen doftar mysigt.
Jag har återgått.
Till stressen.
Hela dagen har varit jobbig.
Inget skratt.

Så vaknar jag ur min sömn.
Förstår allt.
Vågar förstå.
Det jag ville fanns inte på kartan.
Det är inte lätt.
Men nu är det vår.
Jag är stressad.
Tacksam över att vara ensam.
Tacksam för alla fina vänner.

Den jävligaste stunden var när jag gick.
Allt var förlorat.
Nu efteråt är jag tacksam.
Över att jag slog i tån.
Över att jag inte vände om.
Över stegen i trappan.
Jag kan inte hålla fast i någonting som inte vill mig väl.
Vänner har jag nog av.
Så hej då min vän.
Ta hand om dig.
Jag kommer aldrig störa igen.
Mitt skratt kommer inte vara nära.
För jag håller mig till mitt.
Och där finns inte du.

Usch

För ett år sedan var jag lyckligt ovetande om vad som väntade. Då var allt positivt och det var en härlig vår. Nu är jag ett nervvrak med noll självförtroende. Jaha, så var det sökningar om mindre än en vecka och jag vill bara gråta. Vart tog tuva vägen?

Sökningar, framtid och grubbel.

Sitter lite för trött och lyssnar på musik. Har precis bokat biljetter hem och tillbaka hit igen. Kommer nästan få ett lov nu fram till sökningen. Inga lektioner men mer att gör än någonsin. Jag kan ju vara ärlig och säga att det inte är som förra året. Då visste jag inte vad jag gav mig in på. Nu har jag saker och ting under mer kontroll men det är mer skrämmande i år att söka. Just idag går jag omkring med känslan av att jag aldrig mer vill söka. Om jag inte kommer in i år så får det vara. Men å andra sidan vet jag inte alls vad jag skulle göra om jag inte kommer in. Jag vill hålla på med musik men samtidigt känns det som att jag inte kan vara så enkelspårig. Jag måste bredda mig om drömmen inte blir sann. Nu har jag fullt fokus på sökningarna och sen får vi se vad som händer. Kommer jag inte in så måste jag ta det då. Man borde sluta vara så självkritisk och så otroligt orolig för framtiden. Som en vän sa "Hamnar du i Hjo så kommer du ju trivas där". Men det är ju här jag vill vara, i lilla Oskarshamn.

Tankar kring tarmen.

Läser på om min sjukdom för att påminna mig om att jag inte är dum i huvudet. Det är så många symptom som jag känner varje dag utan att förstå att jag är normal inom kretsen IBSare som finns där ute i världen. Man känner sig aldrig så liten som när man har ont i magen och måste lägga sig ner ett tag för att det kanske ska gå över. Eller som när man mitt under en måltid börjar må illa och plötsligt börjar världen snurra. De gånger man faktiskt är hungrig vet man i bakhuvudet att man kommer må illa om man äter. Ibland överväger jag att inte äta men kommer på att det kommer bli ännu jävligare symptom när jag väl äter efter fastandet. Den rosa hinken bredvid min säng är en kär vän numera och toaletten är en nödutgång under vissa timmar av dygnet. 

Listan över saker jag inte kan äta växer och klockslagen blir allt viktigare att följa. 

Men livet är lätt att leva de minuter som musiken flödar omkring mig. Då när alla bekymmer med magen och tarmen är lång borta. När jag skrattar i matsalen och inte tittar på klockan. Då jag är med fina vänner och äter långsamt och pratar om intressanta saker. Då yrseln är helt okej att leva med för att skrattet tar över. 

När jag gick till apoteket för några veckor sedan bad dem mig att söka hjälp. Det var en vecka som jag kände mig frisk. Det är skrämmande att få veta att man inte är frisk när man känner sig som det. Men jag hänger i och struntar i att vissa dagar kan vara i sängen. För det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit en allvarlig sjukdom. Det som inte dödar härdar, eller vad säger man?

Jag tror att alla prövas för att bli starkare. Snart är jag nog starkare än världens starkaste man. 

Nu.

Lyssnar på visor.
Sjunger psalmer.
Gråter inga tårar.
Ser en vår.
Blundar för sanning.
Drömmer om underverk.
Skrattar åt tokigheter.
Talar om framtiden.
Letar efter medmänsklighet.
Glömmer mig själv.

Har börjat förstå.

Tiden står inte stilla.
Tiden flyter inte framåt.
Stående stilla i stormens öga.
Vilket håll ska vägen leda?
Ingen som vet.
Har inte så många val.
Har börjat inse.
Det kommer aldrig hända någonting.
Den svidande känslan vilar kvar.
Har aktivt valt vägar.
Nu ska det flytas med tiden.
Så lite kvar.
Två veckor är en bra ram.
För utan kontakt finns ingenting.
Men det är inte därför bussen går hem.
Utan för att livet är så.

Bibbis visa.

Har blivit kär i så många saker, texter och melodier men den finaste är Cornelis Vreeswijk – Bibbis visa. Om någon verkligen vill att jag ska smälta så är det bara att sjunga och spela denna.

Olika roller

Somnade tidigt. 

Förstod sent vad jag skrivit.

Kanske var det inte så smart.

Ögonkontakten existerade i en millisekund.

Jag ville inte se.

Plötsligt blev jag lillasystern igen.

Som följer med bröderna och fnissar. 

Mina politiska och existentiella åsikter försvann. 

Jag ville att ögonen skulle falla på mig. 

Nervositeten gjorde mig illamående. 

Kunde inte få det att sluta.

Ville inte se. 

Plötsligt blev jag omogen.

Som hittar på hyss och skrattar.

Bilden jag skapat försvinner med skrattet. 

Jag ville ju bara att örat skulle höra att jag har roligt.

Förstår inte längre vad som är viktigt. 

Vad jag vill uppnå. 

Om det är värt mödan. 

Jag sågs som mig själv av ett par ögon. 

Lyssnades till av ett par öron. 

Nu går jag in i rollen som lillasyster igen.

Om jag saknar det andra? 

Det vet du att jag gör.  

I en bil.

Fnittret bubblade runt i magen. 

De ljusa tonerna blandades runt i utrymmet.

Alla var ärligt glada. 

Lyckliga över att umgås.

Följsamt pratades det.

Ingen var sen med en kommentar. 

Känslan av gemenskap vilade där. 

I en bil.

Vad blind man kan vara. 

Det är som att öppna ögonen igen.

Se vad som faktiskt är viktigt. 

Glädjen och lyckan.

Synd att girigheten tog över för en månad sedan.

Men kanske är det bra.

Annars hade jag inte sett de jag ser idag. 

De vackra i Norrköping

Några steg utan tankar.

Har slutat tänka för en stund.
Har inte slutat vara jag.
Tonerna flyter på bättre när jag inte tänker.
Plötsligt kommer en tanke upp.
Leende betraktar jag tanken.
Slappnar av ibland.
Ser saker från en annan vinkel.
En veckas uppehåll kanske blir bra.
Det jag vill är att se dig i ögonen.
Få veta att allting kommer bli bra.
Men naiv och blåögt kan jag inte vänta mer.
För du hade nog rätt.
Vi är inte på samma plan.
Och jag är rädd för att falla ner igen.
Så fina du
Nu måste jag sluta lyssna till din röst.
Sluta tänka.
En bit av vägen har jag bakom mig.
Nu är det bara några steg kvar.

En dag i staden

Några timmar i de gamla men ändå nya.
Aldrig trodde jag att det skulle vara så trevligt.
Så skönt att bara prata och skratta.
Känna att livet faktiskt har förändrats.

Kyligt

Drömde att jag lyckades vara kylig.
Att du blev obekväm.
Att du ändå gick vid min sida.
Du var hes.
Sa inte så mycket.
Mer bara fanns.
Jag sa ingenting.
Gick min väg och önskade att livet skulle sköta sig självt.
Kanske är det så jag ska göra nu.
Sa några ord högt.
I sömnen.

Tänkte att jag skulle be om ursäkt.
Säga som det är.
Lämna mig ifred.
Du skulle inte skratta.
Men grabbarna skulle göra det.
Inte ta mig på allvar.
Du skulle se på mig och hålla med.
Det sög ju.