Det var någon som gick i lägenheten.
Med inte allt för tunga steg.
Stannade utanför mitt rum.
Tittade in och stod i dörren.
Stod och såg på mig när jag sov.
Ville att jag skulle vakna men vågade inte väcka mig.
Men jag visste att någon stod där.
Ville vakna och säga hej.
Ville prata och berätta.
Med inte allt för tunga steg gick samma någon ut.
Någonstans på vägen försvann stegen.
Det var ingen som tittade på mig längre.
När jag öppnade ögonen var någon borta.
Snabbt blundade jag för att denna någon skulle komma tillbaka.
Inga fler steg hördes.
Någon gick in i lägenheten för att titta till mig.
I min ensamhet.
Denna någon måste ha varit du.
Du går genom rummen för att se att jag har det bra.
Kanske vill du inte störa mig.
Därför försvinner du snabbt innan jag vaknar.
Nästa gång kanske du kan väcka mig i tid.
Säga som alltid att jag nog borde vakna nu.
Om jag vill följa med.
Så snälla du.
Väck mig och fråga om jag vill följa med.
Jag sover bättre när jag hör din röst.
Till dess du vågar så vill jag höra steg i lägenheten.
Inte allt för lätta steg.
Som när du skulle svara i telefonen.
När du kom på att teckningen bara fanns i köket.
Som när du gick genom rummet när jag sov för att komma till köket.
Jag vill höra stegen som är på väg förbi mig och in i köket.
Allt för att diska.
Sen vill jag höra micron plinga när gröten är klar.
Hur du öppnar kylen efter mjölk.
Hur vattenkokaren kokar upp vattnet och stänger av sig själv.
Jag vill höra när du häller de heta vattnet i kannan.
Stegen in i vardagsrummet för att hämta den redan använda temuggen.
Dina steg i två par strumpor.
Ett försök till lätta steg för att inte väcka mig.
Snälla låt mig höra dem igen.
Låt mig känna doften av trygghet.
Bara en gång till.
Snälla.