Det var som om vi inte kände varandra.
Jag undrade hur han hade det.
Kunde bara inte förmå mig att fråga.
Lådsades som om ingenting har hänt.
Ingenting alls.
Lådsades som om all sorg och ilska försvunnit.
Jag har aldrig varit så arg på någon som på honom.
Som jag var när han försvann.
När han försvinner gång på gång från mig.
Jag började städa när jag satt där.
I soffan, soffbordet var fullt med saker.
Var rädd att känna av min allergi.
Jag hade nästan glömt bort hur det var då.
När jag var klar tittade jag runt i lägenheten och såg att allting var rent.
Han log.
Var stolt och bekräftade att vi inte kunnat träffas på ett tag.
För att han skulle hinna städa och göra fint innan jag kom tillbaka.
Så att jag inte skulle känna av min allergi.
Efter så lång tid berättar han det i en dröm.
Och jag trodde att det var sant.
Tills jag vaknade av väckarklockan.