Skitpost

Fick post idag.
Adresserad till min far.
Imorgon ska jag ringa ett samtal.
Och övertyga någon om hans död.

Du är inte ett vitt blad, du är en hel bok för mig.

så berättar jag bitar igen
bitar ur berättelsen
ler och skrattar
skrattar åt allt och ingenting
förstår inte hur man kan fastna
fastna i samma kapitel
i flera månader
kanske var det någonting extra med kapitlet
eller så vågar man bara inte vända blad
för rädd för att läsa fortsättningen
jag har aldrig varit rädd
alltid försökt smygläsa
se in i berättelsens framtid
den här gången är boken vidöppen
men en mening är utsuddad
den meningen som jag velat läsa

så jag är kvar
läser raderna om och om igen
ser fler detaljer
vill inte släppa sanningen
sanningen som står där
svart på vitt
utan att läsa mellan raderna
försöker att inse
att böcker är till för att läsas
berättelsen försvinner inte
även när jag läst färdigt
så kapitlet jag stannat vid försvinner inte
hur mycket jag än försöker
försöker att förstå vad som står
försöker att inte läsa mellan raderna
för det är ingen idé
orden försvinner inte
hur mycket jag än vill

vill sudda och skriva nytt
kanske måste man vända blad till slut
för att kunna leva med kapitlen
få en fin övergång
inte låta sidorna flyga förbi
vita
utan stavelser och tecken
jag vill inte vara rädd
för att vända blad
därför stirrar jag nu på ett vitt blad
i en ny bok
för det blev inte ett kapitel
berättelsen blev en hel bok
som jag inte längre orkar läsa

Och det känns okej.

Lite lättare för varje dag.
Lite mindre fokus.
Ibland går det flera timmar.
Ingenting som påminner.
Men så kommer någonting.
En snabb återblick.
Utan ett leende.
Snabbt över till nästa bild.
Nästa ämne.
Nästa tanke.
Saknaden är liten.
Blir mindre och mindre.
Känns inte längre som en ballong.
Som ska spricka.
När någonting påminner.
Vill visa.
Hur bra allt är.
Sen tog det stopp.
Det ska inte vara så.
Ingenting ska visas.
För snart är det slut.
Och det känns okej.

Sover skönt under mitt täcke.

Så drömmer jag igen.
Sover skönt under mitt varma täcke.
Men vaknar med en orolig känsla.
"Här går gränsen, jag trodde inte att du var så här.
Så galet omogen. Det kanske är bäst så här".
Det var ett mail.
Från någon.
Men det var en dröm.
För det är bara i mitt huvud som jag är så.
Omogen.
Så jag somnade om.
Valde att inte bry mig.
Ändå sitter jag här och skriver.

Trött, irriterad och orkar inte bry mig.

Så otroligt trött.

Så otroligt irriterad. 

När du ringde. 

Inte av ointresse utan av själviskhet. 

Så pratades det om jag kollat upp klipp på youtube. 

För dig var det en självklarhet. 

"Du vore ju inte den första" 

Jag som aldrig kollat upp dig.

Hade inget intresse av det. 

Jag ville ju bara vara med nu. 

Inte innan när du var upptagen. 

Nu är jag sur.

Hatar att jag inte kommer loss. 

Går och lägger mig utan att höra av mig. 

För jag vill inte. 

Och jag har blivit en av alla galna tjejer. 

Så kan det går. 

Jag hatar det här. 

Det som inte finns.

När jag lagt på telefonen visste jag inte vad jag skulle göra.

Ville ringa någon och berätta.

Trampa runt i mitt stökiga rum.

Så som jag gör när jag pratar med någon speciell.

Jag ville säga att allting är över.

Att jag mår bra. 

Jag ville se på böckerna i bokhyllan.

Le som en tok och lyssna till en röst.

Mobilen hamnade på sängen.

Allting var tyst.

Jag hade pausat mitt i en film.

Pausat för att få höra vad som är fel. 

Eller snarare vad som är rätt.

Mobilen hamnade i min hand. 

Snoret rann och fingrarna tryckte fram Facebook.

Mina systrar fick veta vad som hänt.

Inte någon som får mig att trampa runt i rummet.

För att få fram mitt budskap skrev jag om det på Facebook senare. 

Jag tror inte att det kom fram i vilket fall. 

Så nu är det slut där. 

På Facebook.

Inga fler inlägg för någon som får mig att trampa runt i rummet. 

Vill man veta hör man av sig. 

Jag kan inte låta bli att undra. 

Hur det borde vara. 

Hur sommaren varit helt utan funderingarna. 

När jag läste mailet jag fick idag ville jag ringa. 

Berätta för någon som får mig att trampa runt i mitt stökiga rum. 

Någon som lyssnar på vad jag säger. 

Istället planerade jag vad jag skulle skriva. 

Skriva till den tidning jag ska presentera min nya blogg för. 

Skrev ingenting om det på Facebook. 

Känner inte för det. 

Om någon velat veta någonting hade den hört av sig. 

Men hur tusan kommer man från det här?!

Känslan av att vilja. 

Varför bli intresserad när man inte kan få. 

Varför känna känslor som inte finns. 

Det som inte finns

För det är ju någon som inte finns. 

Och vet du vad? 

Jag hatar någon just nu!