Kulturnatten.

En helg av lycka.
En helg av trygghet.
En helg av mys.

Grabbarna jag saknar!

Året var antagligen 2006.

Klanger

Musiken fyller kyrkan.
Efter ännu en lektion samlar jag kraft till att öva.
Till att bli bättre.
Till att le och vara glad.
Med nya tips, nya synpunkter, nya vinklar.
Tegelkyrkan fylls av musik.
Inte bara toner utan musik.
Klangerna studsar mellan väggarna.
Det är höst och fredag.
Det är en mulen dag.
En dag i lugn och lycka.
Vad skulle jag göra utan dessa små fina pauser.
Pauser där jag får motivation.
Den här veckan behövdes tre lektioner.
Jag ser på löven utanför att hösten kommit längre här.
Jag tar på mig kläder som inte borde finnas i samma garderob.
Ler åt vad som ska hända i helgen.
Ler åt att känslorna försvunnit.
Ler åt att ha så många fina människor i mitt liv.
Finner mig i att allting inte går enligt planerna.
Jag lever och är tacksam över de.

När jag angriper ett stycke.

Med fumliga fingrar trycker jag ner tangenterna.
Prickarna på linjerna på de vita pappret framför mig hoppar.
Dem är inte svårlästa, inte egentligen.
Ständigt spelar fingrarna fel.
Följer inte siffrorna som står på pappret.
Följer inte rytmen som flaggorna visar.
Frustrationen växer och fingrarna blir allt mer brutala.
Hur man angriper ett stycke.
Om och om igen spelar fingrarna de två takter som blivit fel.
Om och om igen.
Med fumliga fingrar trycker jag ner tangenterna.
Lyssnar och frågar mig själv vad det är som är fel.
Kommer fram till att övning borde ge färdighet.
Ser ner på prickarna för att angripa stycket en sista gång.
Om och om igen.
Med fumliga fingrar känner jag efter om dörren är låst.
Ler och tänker på någonting fint.
Frustrationen får helt enkelt stanna i pianot.
Till dess jag inte är lika bunden av noterna.
Till dess jag ler när jag spelar.
Till dess du ler med mig när jag spelar.

En vacker höst från en bil.

Allting är lite annorlunda här.
Lite mindre.
Lite fulare, trodde jag.
Lite mindre äventyrligt.
Lite mindre att göra.
Till viss del har jag rätt men även fel.
Visst är saker mindre men vackert är det.
I diset från en liten hamn såg jag de vackra.
Genom rutan kunde jag se hösten.
Horisonten på de vi kallar hav.
Båtar som snart ska ställas på land.
För att invänta vinterns kyla och vårens blomning.
Vi åkte förbi ett smalt träd som ändrat färg.
Det är som någon sa: En vacker höst.

Först om tre år.

Letade efter ett par ögon att landa i.
Letade efter någonting som inte kommer i första hand.
Föll för ett par ögon som inte var menade för mig.
Landade i tankar som inte ska komma i första hand.
När allt kommer omkring märker man vad som räknas.
Idag en grå och mulen dag försvann lyckan för någon timme.
Då fann ett par ögon mig.
Såg att jag behövde rensa luften lite.
I dessa ögon finns vänskap, rätt sorts vänskap.
För man kan inte vara någon annan än sig själv.
När lyckan är en fjäril ska man inte fånga den i bur.
Man ska flyga med den en bit och se vart den leder.
När jag satt på bussen bestämde jag mig för att livet är underbart.
Jag tror på de.
Jag tror även på att någon vakar över mig just nu.
Det var aldrig meningen att de skulle bli jag och du.
Kanske kan man lära sig ett nytt sätt att se efter att man blundat.
Jag vill tro att att jag ska finna ögon att landa i.
Men det är först om tre år som jag får klaga.

Skavsår

Reser i tiden. Kommer tillbaka. Energin försvinner ut i den dimmiga luften. Rakt fram ut till ingenstans. Melodier blir skavsår i öronen och fingrarna vill inte röra sig. Därför åkte jag hem. Hem till de trygga. Till min stora säng. Till spegelgarderoben. Till den branta backen. Till tegelkyrkan. Till doften av blöt asfalt. Till spårvägsspår. För att slippa skavsår i öronen. Jag fann de jag sökte och upptäcker att melodierna inte blir till skavsår. Med rätt inspiration blir melodierna till musik, till väldoftande blommor. Rester i tiden. Kommer tillbaka. Väljer att bara positiv och lära mig att mysa i mitt nya liv. 

Så vaknar jag ur min sömn.

Tanken flög genom huvudet.
Jag borde inte vara här.
Varför kan man inte bara säga som det är?
Jag vågade inte vända mig om.
Att se in i dina ögon hade fått mig att drunkna.
Drunkna i sorg och smärta.
Än en gång försökte jag övertala dig att berätta sanningen.
Än en gång ville jag höra dig säga de jobbiga orden.
Du har aldrig sagt dem.
Du medger inte att du är död.
Jag kan uttala orden men inte tanken.
Viskande försökte jag få allting att gå ihop.
Allting som just nu är på fel plats.
Du försökte säga någonting.
Men jag lyssnade inte.
Så vaknar jag ur min sömn och du är borta.

04.00

Om livet hade varit annorlunda. Om jag hade varit lite äldre. Om jag hade kunnat se vad som är fel. Om jag kunde fokusera på de som är viktigt. Om jag visste precis vad jag ville. Men jag vet inte längre. Livet är som det är. Jag är inte äldre. Jag blundar för jobbiga saker. Jag kan inte fokusera när känslor sitter i magen och ballar ur då och då. Jag borde veta vad jag vill men just nu tror jag att jag bara vill sova, aldrig se dina ögon igen och aldrig mer vara social. Jag känner inget behov av att fnittra vid samma bord vid fönstret. Jag saknar Norrköping. Ljudet av problemfria spårvagnar. Toner i en tegelkyrka där jag hör hemma. Jag ligger vaken mitt i natten och vill gå upp och ta en långpromenad. Vill hoppa på nästa buss hem och vila ut för att sen kunna känna att allting kommer att bli bra. För just nu är jag bara trött. Trött och velig. Ögonlocken vill slutas för att sova medan hjärnan vill bearbeta allt dumt som hänt. Själv vill jag ha allting ogjort. Vill sova. Vill aldrig mer se åt någon annan människa. Vill åka hem till Norrköping och sjunga skiten ur mig själv, gå i promenaden och glömma. Nu har jag bott hemifrån en månad och livet känns inte lättare för de.

Ensam?

Gardinerna skymmer solen som så gärna vill stråla in genom fönstret.
Blommorna har fått vatten och står i sin fulla prakt på fönsterbrädan.
Sängen står obäddad i ett hörn med högar av noter.
Obrända ljus står här och var i rummet, väntar på att få brinna.
Trots alla fina saker, de hemtrevliga, så är det tomt.
Pennorna i muggen på skrivbordet står kvar så hela dagen.
Ingen slänger nycklarna på bordet i hallen.

Meningen.

Orden ligger ute i luften. Som att det inte vore nervöst nog att bara existera i samma rum. Kanske kan du ha förståelse för de ord som jag lämnar kvar. Kanske vill du inte förstå de viktiga, meningen är en av de viktigaste meningar jag någonsin formulerat i hela mitt liv. Känslan som gnager mig är som att du tog emot meningen med tång, en lång tång så att du skulle slippa känna lukten av mig. Du får ju välja själv vad du ska göra med den, allt ligger nu hos dig. Du som är en vän bland alla andra. Med rosiga kinder sitter jag här nu, önskar att meningen aldrig kommit ut. Önskar att du skulle ha förståelse på ett helt annat sätt. Känner mig vilsen bland toner och tankar. Det är skönt att sitta här i en svart soffa utanför ett stort rum, doften av ensamhet är inte lika påträngande här som på mitt rum. Kanske gjorde jag bort mig totalt när jag gav dig min mening. Man måste ta risker annars slutar man att leva men frågan är om risken var för stor.

Ett tag till.

Sitter i skuggan av mig själv.
Kastas omkull av känslor från alla håll.
Av underbart pirrande känslor.
Av tunga ögontårande känslor.
Att läsa en text och känna igen sig är tufft.
Igår tryckte jag bort känslan jag fick när jag vaknade.
Den känslan man har när man vaknar gråtande.
Ständigt förtränger jag sorgen.
Ständigt blir jag påmind.
Ett tag till sitter jag i skuggan av mig själv.
Ett tag till kastas jag omkull av känslor.

Ännu en dröm.

Efter ett kort uppehåll träffades vi igen, i en dröm. Jag tror alltid att det är på riktigt vilket är rätt bra för då slipper jag känna efter hur mycket jag saknar dig. Vårt möte blev inte så bra som jag trodde att de skulle bli. Vi träffade ägaren till getryggen, du var lite irriterad när han parkerade bilen långt bort vid fårhagen och gick mot oss. Du försvann in i stallet som för att gömma någonting. Den vithårige mannen gick fram till mig. "låt honom inte köra bil" sa han och blickade in mot stallet. En liten mörk hund sprang runt hans ben, en hund jag aldrig sett förut. "har de hänt någonting?" frågade jag. "du borde åka hem" svarade han och du kom ut ur stallet. "han har rätt, här får du lite pengar så du kan åka hem igen. Du kan inte komma tillbaka hit igen sen." Jag slungades tillbaka till den tågstation som jag tillbringat så många stunder, du stod med mig på perrongen men vände på klacken. Du gick för att lämna mig helt ensam. Jag hoppas bara att de inte var för evigt utan bara från den drömmen.

I backen.

Ner för backen kör bilar på väg mot ett nytt mål. 

Där sitter mannen som jobbat sent. 

Väntar på att trafikljuset ska ändra färg. 

Kvinnan som lever ensam och trivs med de. 

Strålkastarna lyser upp mörkret. 

Mörkret som kan betraktas som läskigt. 

Mörkret som omfamnar oss om natten. 

En cykel kör över vägen och tar sats upp för backen. 

Utan hjälm och lampor försvinner han in i mörkret. 

Försvinner bort från lamporna och in i osynligheten. 

Är gräset grön om natten? 

När ingen ser den. 

Är ingen vaken när ljusen på bordet brunnit ut?

Finns kärleken i ett par ögon som ser på en dators skärm? 

Även om ögonen inte visar någonting just då. 

Alla väntar vi på att trafikljuset ska ändra färg. 

Vi väntar för att sen bli lyckligare. 

När mörkret omfamnar oss ändras färgen i drömmarna. 

Jag ska vänta en stund till. 

De osynliga tårarna bränner i ögonen.

Försvinner sakta bort i regnets smatter mot fönsterrutan.
Skrattet som nyss ekade i en för ljus oktav har försvunnit.
Nu viskar röster i rummet, allt för att ingen annan ska höra.
Regnet fastnar med lätta droppar på glasögonen.
Korten läggs på bordet och nu sitter själen där naken.
Öppen inför rädsla och osynliga tårar.
En gäspning och korridoren fylls av fotsteg.
Innanför en dörr sitter någon vaken.
De osynliga tårarna bränner i ögonen.
Kvällsrutinen går i rullning och besvikelsen frodas.
Själen lämnades tillbaka fullt påklädd i ett myller av tankar.
Tankar fastnar som lätta droppar på glasögonen.
Ögonen ser suddigt och längtar efter att få blunda.

Rummet där jag bor.

Här är min hall om man står vid toaletten. 

När man kommer in från korridoren. 

När man står vid hatthyllan. 

Toadörren är lite öppen. 

Dörren till höger är låst och ingen bor där än så länge. 

När man kommer in på rummet. 

Sängen står till höger när man kommer in. 

Direkt rakt fram och lite till vänster när man kommer in. 

När man står vid fönstret ser man ut till hallen. 

Lite hemtrevligare med alla mina saker nu som kom i veckan. 

en förkyld söndag.

Med förkylningen i kroppen händer det inte så mycket hos mig just nu. Har i princip bara sovit och vikt kläder idag, jag funderar på om jag ska göra ett försök till övning nu på kvällen men känner mig lite osäker. I morgon börjar en ny skolvecka och det är jag tacksam över.

En vanlig fredag.

Dagen började inte så lovande igår, fredag. Halsen värkte och huvudet kändes som en blyklump. Det kändes som att det var meningen att de skulle bli en dålig dag. Ett telefonsamtal senare värkte halsen ännu mer. Tankarna snurrade i huvudet. Efter fler telefonsamtal var problemet löst och min mamma och syster på väg till Stockholm. Jag hade en bra lektion som gav mig mycket men som var svår för min hjärna att ta in. Förkylningen ville inte att jag skulle gå och lägga mig igen. I matsalen sitter två bekanta personer vid ett av fönsterborden, av vana såg jag mig omkring efter lediga sittplatser men uppfattar att någon vinkar till mig. Efter, vad som kändes som en evighet, en stund förstod jag vilka som satt där vid bordet och åt den mat som jag stod i kö för att få. Det var min syster och mor som hade totallurat mig att dem var på väg till Stockholm för att strosa runt på stan och istället åkt för att ge mig lite saker och umgås med mig här i Oskarshamn! Det var en underbar överraskning som jag sent kommer att glömma.

Utan dig.

Det är en som vet. En som kanske har en aning. Jag känner mig inte hel. Jag känner mig ensam. Jag har vänner, vänner som jag kan skratta med. Jag har en vän som vet mycket, det är han som vet. Med ett pipigt skratt och trött hjärna vandrar jag omkring. Rädd för att aldrig komma någon nära. Rädd för att behöva berätta, rädd för tystnaden som följer efter mina ord. Jag fyller mina dagar med musik. Jag försöker hinna med de jag vill utan att vara osocial. Någon sa till mig att det är lättare för dom som redan har en familj, dom som har någonting att komma hem till. Jag har några växter det är allt. Varför det i ena sekunden är drömmen jag lever i och i nästa en jobbig verklighet de vet jag inte. Känslorna strömmar och när jag somnar känner jag mig ensam. Vad som hänt under dagen har ingen betydelse. Den småländska dialekten gör minnen starka och kan få mig att tappa fotfästet. Ett fotfäste jag lyckats skaffa mig de senaste åren. Jag är rädd för vad som händer i slutet av november och i december. Jag är rädd för att vara ensam. Inte ens musiken gör mig helt trygg utan dig.

Det kanske inte handlar om skog.

Kraften tar sig in i kroppen och vill sprudla och göra världen glad runt om. Kraften man samlar på sig när man är hemma. När man slappnar av. När man inte går på helspänn dygnet runt. Kraften som kommit från musiken hittar tillbaka in i omloppet och gör så att hjärnan finner nya mål. Mål som plötsligt inte alls kommer vara jobbiga att nå. En utmaning som löses med en klackspark. Kanske är det de som är meningen med att resa till en annan plats ett tag. Meningen med att sitta på en buss i några timmar och åka genom skogen. Livet kommer kanske inte ändra sig så mycket när jag suttit på bussen tillbaka genom skogarna igen men målen som bildades under helgen kommer definitivt vara mer peppande än innan resan. Det handlar kanske inte om att resa genom en skog. Det kanske handlar om människorna som man träffar på vägen. Som ger mig kraft till att utveckla nya mål. Ger mig kraft att vilja ta tag i sakerna som inte går så bra. Jag ska åka genom skogen imorgon.

Det är inte så farligt som de låter.

Jag är hemma i Norrköping igen efter att ha börjat skolan i Oskarshamn. Dock är Allting annorlunda. Känslan av förvirring har infunnit sig. Jag älskar den här staden, de vet jag. Jag vet även att jag kanske börjar trivas i Oskarshamn. I en liten stad, ett lagom rum med kala väggar och kallt golv.
Idag ska vi göra allt och lite till.. Vi ska på den efterlängtade konserten med Lars Winnerbäck, vi slapp loppis och jag ska ha lektion i den stort saknade tegelkyrkan här i stan. "Allting kommer bli bra till slut du ska se att allting ordnar sig." Kanske kommer jag vänj mig vid att inte vara hemma någonstans.