Det jag vill.

Tårarna kom först idag.
Tårarna över allt som sker så plötsligt.
För kontrollen jag har tappat.
För meningslösheten.
För alla meningar jag inte sagt.
För alla tomma ord jag lyssnat till.
Det var under mässan dem kom.
Två tårar.
Tårar som inte var för dig.
Utan för mig och vad jag vill.

Springer

Gör saker för att slippa tänka.
Springer ifrån mig själv.
Eller kanske ifatt.
Hamnade i en fälla men tog mig loss.
Inte helt oskadd men nästan.
Det sved som bara den.
De där orden som är sanningen.
Men det är nog bra med lov nu.
Så kan jag komma ifatt eller sakta ner.
För att orden ska sjunka in.
Jag måste bli av med ett intresse.
Lämna plats åt mig själv.
För nog kan jag vara mig själv men räcker det?

Synas.

Lämnar avtryck på vägen.
Det märks om jag inte är där.
Det hörs att jag är där.
Ibland skrattar jag bara för att märkas.
För att du ska se mig.
Har förstått nu att det är i onödan.
Jag kommer alltid synas.

Frustrerat försöker jag inte ens längre.
Har aldrig försökt att imponera heller.
Bara varit jag.
Kanske är det därför jag är frustrerad.
Vill så gärna finnas där.
Vill ta tag i den hand jag en gång släppte.
Men allting har sin tid.
Den tiden är inte nu.

En hinna över min hud.

Stressen ligger som en hinna över min hud.
Jag lever med den varje dag.
Försöker gång på gång tvätta av mig hinnan.
Till ingen nytta.
Låter mig själv tänka på det som kommer upp.
Drömmer konstiga drömmar.
Är inte ett dugg förvirrad.
Vet precis vad jag vill.
Ger allting lite tid.
Tre veckor är bra.
Sen går gränsen.
Så lite kan hända på så kort tid.
Så mycket kan hända på så kort tid.
Tar tillvara på mitt och njuter av våren.
Allt jag vill nu är att ta tillvara på tiden.
Tiden vi har.

Rätt spår igen.

Plötsligt hamnar man i rätt spår igen.
Pratar och skrattar.
Ler och tänker.
Allting känns helt rätt.
Så rätt att det kan bli fel.

Jag drömde en dröm inatt.
Som vanligt är det frustrerande.
Frustrerande att det inte är så.
Jag har öppnat en bit av mig.
En liten bit.
Jag önskar så att det spelade någon roll.

Från golvet.

Ser allting på ett annat sätt.
Hade en bra dag utan tankar igår.
Allting går så snabbt.
Allt försvinner utan spår.
Nu ligger jag på mitt golv.
Övertygar mig själv att allting kommer bli bra.
Mår dock illa.
Känner att jag har vunnit en vän.
Förlorat en så kallad fiende.
Den största boven är jag själv.
Det ser jag nu.
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i.
Det var precis de regnet som jag skapade.

Trodde jag började bli frisk.

Fick rådet att ta mig till sjukhus idag. När jag stod där och såg i hyllorna ena magmedicinen efter de andra. Kvinnan var trevlig men såg skeptiskt på mig. Stress. Hon nämnde ordet stress. Jag berättade om mina symtom. Hon såg medlidande på mig. Visade mig droppar som jag tydligen inte tål. Pulver som jag ska dricka till frukosten. Armband som ska hjälpa mot illamåendet. Dem lär få sitta runt mina handleder i några nätter. Jag som trodde att jag var lika frisk som alla andra. Det där låter inte normalt. Tills jag är fri från symtomen står det en rosa hink vid min säng.

Låt mig vara.

Svor.
Hatade för en sekund.
Kunde inte skilja ljuset från mörkret.
Skrattade.
Log.
Spelade fel.
Log en gång till.
Letade inte efter ett svar.
Ser inte in i ett par ögon.
Känner inga trygga armar.
Är rädd för närheten.
"Låt mig vara".
Springer inte iväg.

Vet vad jag vill.
Det är det som är skillnaden.
Jag vet exakt vad jag vill.
Kommer alltid veta.
Just nu vill jag inte hamna där.
I förvirringens land.
Utan stanna kvar i tryggheten.
En trygghet jag skapat själv-

Jag är inte kär.

Allting handlar om att bestämma sig.
Nu har jag gått runt och tänkt i en vecka.
Nu bestämmer jag mig för att sluta med det.
Ibland räcker det med att tala med en vän för att förstå.
I det här fallet krävdes det en helt ovetandes vän.
Som fick ner mig på jorden utan att veta någonting.
Att dricka te och få prata om det som är viktigt.
Att få bestämma sig för att klara det här.
Tyst och utan att säga det.
Tiden finns inte för att må dåligt.
Det räckte under gymnasiet.
Så nu är det bestämt.
Jag ska klara av att hålla mig kvar.
Genom musik och många timmar.
För jag är inte kär i någon människa.
Jag är förälskad i ett yrke.
Och för att komma dit måste jag få vara ensam.

Placerar dig i ett vakuum.

Kan inte sluta tänka.
Allt jag gör slutar med en tanke.
Önskar att jag kunde hata dig en stund.
För att sen låta dig falla ner i ett vakuum.
Så som jag gjort med andra förr.
Dock fanns det djupare känslor då.
Inte nu.
Jag måste acceptera läget.
Allting går så fort.
Glider mig ur händerna.
Försvinner innan jag hinner reagera.
Kanske är det jag som fallit ner i vakuum.
Sovandes på min säng allt för många timmar.
Du ser mig.
Du hör mig skratta.
Ser mig le.
Du går förbi och försvinner.
Kanske är det inte meningen att vi ska vara vänner.
Eller jag vet inte.
Jag vet bara att det är synd.
Synd att vi knappt känner varandra.
Att jag önskar att jag kunde hata dig en stund.
Vill se dig i vakuum.
Känner mig töntig.
Önskar att allt du sa var sant.
Att du verkligen menade det.
Då kanske jag skulle slippa det här.

Låten som ekar i mitt huvud just nu.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvet.

de blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna.

Jag somna den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria.
Men det visade sig dagen där på att jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria.

den stunden jag kände så nära var blott Alvedon de himmelska ben som jag ville förtära dem gick därifrån.

Natten som kom låg du vaken och drömde om allt som vi kunnat göra.
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt, någon att beröra.

Jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten, jag liksom föll över kanten.

Så kom änglar kom älvor det börjar bli kallt graderna sjunker så fort överallt. Och de hjärta som skulle bli ditt på något vis det fryser nu sakta till is.

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat.
Där satt jag med mina grönbruna ögon men såg med blåögd blick allt jag hade förstorat.

Så kom änglar och ta mig till honom och ge mig en chans för jag tror att snart brinner ett hjärta för honom någon annanstans.

Det går åt helvete med allt.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Kom änglar av Lars Winnerbäck.

Gömmer mig en dag.

Sitter inlindad i en filt.
Framför datorn.
Lyssnar på musik.
Magen kan inte göra ont mer.
Min orkidé har tappat sina blommor.
Likt den sitter jag tom.
Tom på blommor.
Helt slut av all tankeverksamhet.
"Så kom änglar! Kom älvor!"
Vårvädret strålar in genom persiennen.
Den kalla luften strömmar in genom det öppna fönstret.
"Det börjar bli kallt."
Tänker vara helt ärlig.
Det är svårt att lita på någon nu.
Därför sitter jag framför datorn.
Inlindad i en filt.
Dricker vatten.
Låter magen annars förbli tom.
Allt för att slippa värken idag.
Sover i brist på blommor.
Imorgon är det en ny dag.
En dag utan besvikelse.