Våren 2010

-Vad vill du säga till honom?

Jag tittar på skrivbordet som är fyllt med papper. Jag vill inte säga någonting eller jag vill men vågar inte. Vad ska jag säga? Att jag hatar honom? Erkänna att jag är arg? Erkänna besvikelsen han har fått mig att känna? Jag fokuserar på en av teckningarna på väggen och  blickar mot nallen som sitter på en stol mittemot mig. 

- Att jag inte förstår varför han gör så här. 

Nallen ser på mig med sina svarta ögon. Jag vill bara ta tag i nallen och slänga ut den genom fönstret. Varför kan den sitta där och le medan jag mår så dåligt? Jag förstår inte ens varför jag sitter här i en stol på ett sjukhus och pratar om någonting som inte har hänt, någonting som inte får finnas. Jag utplånar tankarna på det som gör ont och koncentrerar mig på tanken om att slänga ut nallen genom fönstret. 

- Vad har han gjort?

Tårarna bränner bakom ögonlocken och huvudet håller på att sprängas, jag har inte sovit gott sen det hände. Sen jag sov i samma rum som mina systrar den där kalla vinternatten, den mörkaste dagen 2009. 

- Han har lämnat mig kvar här ensam. Han har lämnat mig ensam att klara mig själv och leva mitt liv utan honom. 

Tårarna bränner inte längre bakom ögonlocken utan rinner ner för kinderna, jag som inte ville gråta idag. Datorn står och blinkar på sin plats i hörnet nära fönstret och telefonen har stängt av just för att vi inte ska bli störda. Det ligger en bunt servetter under en sten, på bordet, som jag flyttar på och känner mig generad över att tårarna rinner ner och visar hur svag jag är. Tårarna står för allt jag inte kan hantera, allt jag hatar och allt jag älskar. 

- Vad känner du nu?

Jag sväljer för att kunna få fram några ord överhuvudtaget. 

- Jag är arg. 

Det är första gången på månader som jag är helt ärlig. Ärlig inför mig själv och även inför en främmande människa som plötsligt trätt in i mitt liv och ställer en massa konstiga och jobbiga frågor. Klumpen som bildats i magen lyser med sin närvaro och jag för servetten mot ögat. 

- Jag förstår inte varför han har lämnat mig!

Orden ligger i luften, jag känner mig övergiven. Utelämnad i min egen sorg för omvärlden att försöka rädda. Men från vad? Vad ska alla säga till en tonåring som bara gråter? 

- Men han har lämnat dig. Han kommer aldrig tillbaka och har lämnat dig här ensam Tuva. 

Tårarna fyller ögonen på nytt och klumpen i magen släpper greppet en aning. Han har lämnat mig. Det är ju precis så det är. Plötsligt förstår jag att jag inte längre har en pappa som lever. Han har lämnat mig och kommer aldrig tillbaka. Varför vet jag inte. Nallen tittar på mig med de svarta ögonen, jag vill inte längre slänga ut nallen genom fönstret. Istället vill jag känna doften av min pappas huvudkudde. Servetten är helt våt av tårar och jag håller den i vänstra handen och kramar den till en boll, klumpen i magen känns längre bort nu. 

Min ovana.

Sitter. 

Ser mig förvirrat omkring. 

Vart tog du vägen?

Känner besvikelsen. 

Går fram till fönstret. 

Som om du skulle finnas här om jag släpper in dig. 

Inbillar mig att det inte finns något syre. 

Som en anledning till att öppna för dig.

Trodde att jag blivit av med min ovana.

Ser mig omkring. 

Lägger mig ner igen. 

Blundar. 

Vill träffa dig igen.

En orolig sömn infinner sig.

Ögonblick av förvirrad lycka fladdrar förbi.

Din röst.

Dina kommentarer.

Våra likheter. 

Allt som skulle göra mig lycklig. 

Så försvinner du.

En röst hörs i rummet.

Jag flyger upp och stänger av klockan.

Mobilen ställs in till att ringa om 20 min. 

Den irriterande signalen väcker mig. 

Vill ha några sekunder till bredvid dig.

9 minuter till. 

Vaknar till igen. 

Har glömt bort dig.

Måste försöka klara mig själv.

Försöker att inse att du bara finns om nätterna. 

Sen en tid tillbaka..

Sen en tid tillbaka har jag varit trött.
Försökt vara allt på samma gång.
Så mycket man kan göra och borde och vill.
Mitt i allt så ska man räcka till.

Sen en tid tillbaka har jag varit tom.
Och försökt hitta spår som leder rätt.
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan.
Och mitt i allt ska man vara sann.

Melissa Horn har helt rätt.

Snö.

Snön glittrar.
Snön är inte längre blå.
Snön visar spår.
Spår som leder någonstans.
Jag lämnar spår i snön.
Spår som någon kan följa.
Följa för att finna mig.
Det är solen som får snön att glittra.
Mörkret gjorde den blå.
Spåren suddas ut av vinden.

Några timmar förändrar allt.

Redan när de röda siffrorna visade 05.40 förstod jag.
Dagen skulle inte bli som jag hade tänkt att den skulle bli.
Äpplet hjälpte magen att lugna ner sig.
Värken försvann i samma takt som sömnen infann sig.
Men klockan skulle hinna bli 09.28 innan jag skulle förstå.
Yrvaken känner jag ingenting i magen.
Som om allting varit en dröm.
Hjärnan orkar inte uppfatta vad som händer.
Allt de onda är borta och en lättnad infinner sig.
Att man är trött efter en natts sömn är inte så ovanligt.
Det var efter knäckebrödet som jag förstod.
Tröttheten höll sig även efter frukosten.
Fram till lunch sovs det som om det var normalt.
Värken spred sig ut i hela magen.
Att några timmar kan förstöra en hel dag.
Äter lite och ofta.
Är i princip aldrig hungrig.
Sover när jag är trött.
Tar långa promenader.
Klockan är slagen och nu surfar jag efter nya böcker.
Efter en lösning.
Förstår dock varför värken finns där.
Imorgon kan det vara en bra dag.
För idag var det en hopplös dag.

En lycklig söndag.

Stora flingor faller ner till marken.
Ögonen ramas in av sminket.
Sminket som inte använts på för länge.
Lockarna är vackra och perfekta.
Stekpannan hettas upp för att steka bacon.
Ur hörlurarna strömmar peppande musik.
Kroppen rör sig i takt till musiken.
Lyckan sprider sig genom kroppen.
Ingen magknip i sikte.
Tajta kläder som sitter snyggt.

Efter många händelser skrattades det.
Tårarna rann från ögonen.
För med rätt människor på rätt dag blir allting bra.
För en månad sedan fanns inget slut.
Slut på de som hindrade mig.
Då fanns inte sådana dagar.
Men nu finns dem.
Jag vill tacka dig för det!

Funderingar kring fördomar.

Tar ett nytt steg varje dag.
Upptäcker ny mark.
Ser en omgivning med nya ögon.
Förstår varför saker och ting händer.
Varför andra händelser uteblir.

Börjar tröttna på alla som dömer.
Önskar att jag inte lyssnade på fördomar.
Försöker att blunda för andras åsikter.
Skapar egna åsikter.
Tyvärr även fördomar.
Men kanske lär man sig av sina misstag.

Vissa dagar

"Vissa dagar kan man bli sängliggande."
Idag är en liknande dag.
Som väl är utan de värsta magsmärtorna.
Men en dag i trötthet.
Så kan det gå helt enkelt.

En längtan hem.

Mitt hår doftar rök.
Röken från ett vedeldat hus.
Röken ligger som en hatt över mitt hår.
Det knastrar under skorna.
Snön glittrar vit.
Försök efter försök hjälper inte.
Stannar längs vägen och tar in doften.
Tar in synen av det nya.
Det som kallas ensamhet.
Efter dagar av längtan.
Infinner sig lättnaden.
Lättnad över att vara tillbaka.
Ändå finns en längtan kvar.
En inför framtiden.
När mitt hår doftar från mitt hus.
För just nu är det långt kvar.
Doften är Oskarshamn.

Kanske annorlunda.

Ser inte allting i svart och vitt.
Har en gråskala som är bred.
Rätt och fel.
Kanske annorlunda.
Ett ljus i en tunnel.
En smärta som inte vill försvinna.
Skrivna ord försvinner flyktigt.
Ingenting blir som det en gång var.
Det gör ingenting.
För allting är inte svart eller vitt.

lchf en räddning?

Livet är lite si och så just nu. Känner ibland att det är jobbigt att tänka på exakt vad man äter och vilken tid man äter. Men huvudsaken är ju att magen ska bli bättre. Efter mycket om och men ska jag här med börja med LCHF men anpassa den efter mig. Jag börjar med att ta bort ris, potatis och pasta för att senare ta bort knäckebrödet om det blir nödvändigt. Har redan känt mig bättre sen i fredags då jag började, hoppas bara på att det håller i sig. Allt fokus är på min mage och min yrsel som kommer tillbaka då och då. Snart kanske jag kan vänja mig vid sjukdomen så att allting blir naturligt. Det var i alla fall extremt konstigt att stå bland yoghurten på Ica och se alla olika smaker. Det är ju faktiskt konstig med pepparkaksfil och choklad yoghurt! Men tydligen så har normalätande människor fått detta urval naturligt i flera år utan att jag har hängt med. Men så kan det ju gå efter 5 år som laktosintolerant. Nog skrivet nu är det sova som gäller.

Skola igen

Sitter och väntar på en brukspianolektion. Kan ju medge att det har varit jobbigt, svårt och skönt att börja igen efter två månaders sjukdom. Nu handlar mitt liv om mat och vila samtidigt som jag sakta men stabilt ska komma tillbaka igen. Det finns tyvärr inte så mycket nya krafter har jag märkt då jag sovit hela förmiddagen men man måste inte komma tillbaka för fulla muggar utan jag accepterar att jag faktiskt inte orkar med vad som helst. Så planering och sömn är två byggstenar i min vardag.

Nytt år med nya funderingar.

De senaste dagarna har jag tänkt.
Jag har funderat kring en hel del saker.
Kommit fram till en hel del.
Förstått vissa saker.
En del får jag grubbla på ett tag till.
Men att grubbla kan ibland vara bra.
Bara man får sova gott om natten.

Det är nytt år och alla funderar.
Vissa har nya löften som ska hållas.
Frågan är om någon klarar att hålla sina löften.
Helt och fullt.
Jag klarade inte mitt förra.
Ett av alla mina löften var att sluta äta laktos.
Imorgon är jag inte laktosintolerant längre.
Faktum är faktiskt att jag aldrig varit det.

Jag funderar på att skriva om sjukdomen här.
Inte allt men en hel del.
Än vet jag inte.
Jag funderar för mycket.
Kommer inte fram till någonting.

Ett samtal i en backe.

Det är bra att stå i backen. 

Tankarna blir klarare där. 

Det finns ingen is kvar. 

Med blicken fäst på ett vitt hus talade jag. 

Kom på mig själv med att säga samma ord flera gånger. 

Orden flöt på. 

"Jag pratar om honom i dåtid" 

En tyst paus ekade i mitt öra. 

Bekräftelse av de ord jag sagt kom fram. 

Med en skakig röst berättade jag. 

Varje ögonblick kom tillbaka. 

Då jag stod där i backen. 

Valde att tala om det jag undvikit. 

De som jag inte orkat ta i. 

"Han är död" 

Hör jag min egen röst bekräfta. 

Lamporna lyser upp backen. 

Backen som nämns med en fågels namn. 

Det vita huset står helt stilla. 

Porten öppnas av ett ungt par. 

Kylan börjar kännas i händerna. 

Blicken fastnar längre ner i backen. 

På en bil. 

Tankarna var fokuserade på nuet.

På vad jag talade om. 

Vad jag måste få sagt.

En man går förbi en ung tjej i svart kappa.

Bredvid sig har hon en IKEA-kasse och en grön väska. 

Väskan har hon fått av den hon talar med.

Den som just nu finns i en helt annan stad. 

Mannen går förbi med bestämda steg. 

Jag ser på mannen som går förbi mig. 

Tar upp nyckeln ur fickan. 

Det är ett vackert samtal om döden. 

Ett samtal om sjukdomar. 

"Hej då"

Jag ser att telefonen har 8% batteri kvar. 

Sväljer och låser upp porten. 

Fötterna är kalla. 

Skorna är inte gjorda för vinter. 

När hissen stannar på fjärde våningen existerar ingenting längre. 

För snart är jag klar. 

Bekräftelse

Jag vill bara synas.
Vill bara ha bekräftelse.
Vill bara att du ska fatta.
Därför går jag runt och tänker.
Önskar att någon skulle förstå på vad.
Utan ord.
Men jag vet att du inte ser mig.
Därför blir mint till ointressant.
För du äter inte polkagris.
Jag är ingenting för dig.
Och kanske är det så att jag bara inbillar mig.
Att en sjukt mycket äldre kille skulle vara intressant för mig.
Shit vad glad jag är att du inte läser det här.

2012

Jag ser mig över axeln och ler.
Så mycket har hänt de senaste året.
Så mycket spännande saker.
Kanske var inte 2012 bara ett stressigt år.
Kanske var det ett spännande år.
Och vem vet vad 2013 bär med sig!?