Att vara vuxen eller barn?

19 dagar kvar.

Kommer jag vara en annan människa då?

Kommer jag tycka annorlunda?

Kommer jag ha samma känslor?

Om 19 dagar. 

Kanske är det snö ute då. 

Man ska vara mogen. 

Ta egna beslut. 

Vara vuxen. 

Det skrämmer mig lite. 

Men ändå inte. 

För jag har varit vuxen ett tag nu. 

Jag kommer inte längre vara barn bland mina vänner. 

Jag kommer kunna ta en öl. 

Vem vet kanske kommer jag trivas som vuxen.

Det kommer inte skrämma mig så länge. 

Jag har ju inte tänkt på det innan. 

Om 20 dagar. 

Då leker livet. 

För när man är vuxen är man ju fri.

Eller hur?

Ska jag vara ärlig så tror jag inte på det här. 

Att vara någon annan då. 

Om 19 dagar kommer jag vara jag. 

Precis som idag.

Kanske lite klokare. 

Men inte ett dugg mindre barnslig. 

Inte ett dugg annorlunda. 

Men vuxen. 

Om 19 dagar vill jag att mina vänner ska plinga på min dörr. 

Dra med mig ut och fika. 

Fira min stora dag med en saffransbulle. 

Äta lunch ute. 

Bara umgås och skratta. 

Le åt att jag är vuxen. 

Om 19 dagar är jag vuxen. 

Då kanske jag känner annorlunda. 

Jag längtar dit. 

En vårdag i november.

Små fina saker har hänt mig idag. 

Det är jag inte bitter över. 

Plötsligt känns det som att livet kanske fixar sig. 

Det behöver bara lite hjälp på traven. 

Som ett nästan perfekt tal. 

Eller ett besök hos frisören. 

Överflödig och konstig. 

Känns nu den uppmärksamhet som jag tigger till mig. 

Ska sluta med det. 

För jag har nya halsband. 

Med frälsarkransen på. 

Idag hade jag "Jagpärlan" på mig. 

Det gick bra. 

Igår hade jag "Bekymmerlöshetspärlan". 

Flera bekymmer kom i min väg. 

Men jag kastade av mig dem. 

Varför vara bitter åt annans lycka?

Jag ler åt det lilla i mitt liv. 

Som ett oberäknat möte. 

Snart är det jul. 

Är inte helt ensam. 

Tittar i smyg åt ett håll. 

Är inte rädd. 

Kommer aldrig mer vara rädd. 

Kan se varför allting händer. 

Litar på att allt blir bra. 

Ler åt all min insikt. 

Ser vad som är överflödigt. 

Ska börja räkna bort det. 

Rensar tankarna genom att blunda. 

Andas lugnt. 

Tänka på annat. 

Jag är inte lycklig. 

Men snart kommer jag inte vara bitter. 

Och det är allt som räknas. 

Du är inte längre vinröd för mig.

Känslan försvinner inte. 

Den som gör mig förvirrad. 

Lyckan som inte borde finnas. 

Ilskan som sakta smyger sig på. 

Nyheter kommer på rullande band. 

Det jag gör blir plötsligt inte så stort. 

För det finns andra. 

Som är annorlunda. 

Vill inte tro att dem är bättre. 

Vågar inte gissa vad som är speciellt. 

Ibland är någonting bara en känsla. 

Man kan inte sätta fingret på det. 

Plötsligt händer någonting.

Det får mig att kastas handlöst bakåt. 

Jag gillar inte min känsla. 

Retas genom det hela gör det inte lättare. 

För jag kan inte förstå det roliga. 

Det roliga i det hela. 

Bland mina känslor finns jag. 

Som jag sa förra veckan. 

Vem är jag?

En vän bad mig att leva i min lycka. 

Jag gjorde det. 

Nu ber han mig att leva genom mina konstiga känslor. 

Vågar jag det?

Kanske kan jag inte förlora mer nu. 

Någonting försvann från mig idag. 

Undra vad?

Det jag vet är att jag inte får tillbaka det. 

För det försvann när jag lyfte mobilen. 

Läste ord. 

Ord som blev till otydliga meningar. 

En dag ska jag finna lycka. 

Men inte idag. 

Och inte i morgon.

En vän sa att det tar tid.

Jag har inte tid. 

Han sa att jag måste sluta stressa. 

Det sa han vid skolstarten. 

Kanske borde jag lyssna på honom?

För nu har jag inte längre ett mål. 

För det försvann idag. 

Jag ska gå omvägar för att må bättre. 

Ingenting kan ändra på det.

Utmattad.
Tråkad av den här behandlingen.
Den respektlösa.
Den som säger att jag inte är värd någonting.
Sakta skapades ett tyst krig.
Ett där jag fick nog.
Hej jag heter Tuva och är en människa!
Tydligheten glödde i min röst.
Om blickar kunde döda.
Jag hade varit död då.
Äntligen förstår jag att jag inte är värd det här.
Bli illa behandlad.
Förmågan att förstå blev mindre.
Det här är din sista chans.
Värre kan det inte bli.
Jag använder samma ton som jag bli bemött med.
Det är så jag gör nu.
För att överleva.
Jag kvävs sakta och det här är en anledning.
Att vända ut och in på sig själv för att passa in.
Aldrig igen!
Visas ingen respekt kommer ingen respekt från mig.
När orden var slut gick jag.
Det här är din sista chans! 
Ta den!
Jag vet vad som kommer hända.
Borta en vecka.
Hemma tre dagar.
Smörande.
Plötsligt är jag luft igen.
Ett dammkorn som ligger fel.
Som borde dammas upp.
Men som hans fru låter ligga kvar.
Jag är redo för strid.
Han har en chans till.
När jag kom in på mitt rum var jag inte rädd.
Aldrig mera rädd för honom.
För jag är en människa som ska få respekt. 
Och ingenting kan ändra på det.

En känsla?

Tar ett steg.
Går barfota.
Kan känna alla små stenar.
Kan känna gräset med tårna.
Går långsamt för att inte trampa på glas.
Råkar dock gång på gång trampa fel.
Kan känna blodet som sakta rinner.
Ser fotspåren som är röda.
Känner hur ont det gör.
Men smärtan försvinner.
Det finns en annan sorts smärta som är starkare.
Tar sakta ut en glasbit.
Sätter ner foten igen.
Glasbiten läggs i fickan.
Tar ett steg till.
Hamnar på grus.
Det svider till.
Andas och ler.
Bittert.
Livet är inte rättvist.
Orden ekar i min hjärna.
När fickan blir full av glas.
När fotspåren blir för tydliga.
Känner ensamheten.
Ser gräset längre fram.
Ser hur andra står där.
Förstår inte.
Var är deras glasbitar?
Var är deras fotspår?
Tar några steg till.
Struntar i glasbitarna som fastnar.
Ramlar.
Landar på gräset.
Plockar ut de sista.
Öppnar fickan som är full.
Skrattar åt det.
Barfota.
Ensam på gräset.
De som stod här nyss leker på stranden.
Har inga röda fotspår.
Skrattar.
Jag ligger utmattad kvar.
Men kan inte vänta.
För livet är inte rättvist.
Måste ställa mig upp på såriga fötter.
Fortsätta men på en egen stig.
Utan att komma till stranden.
Varför följa efter andra?
Andra som inte vet hur det är.
Att ha fickan full av glasbitar.
Att ha blodiga fotspår.
Tar ett steg in på en annan väg.
Trampar på grus.
Men vägen ser fri ut.
Fri från glas.
Och inte någon annan i sikte.
Ensamt.
Fritt.

Favorit i repris.

Vi gick vid vattnet du och jag.
Som vanligt var jag på väg någon annanstans.
Vi gick inte snabbt.
Vi drog oss fram för att hinna prata.
Utan riktigt mål.
Vi pratade om allt.
Du var glad.
Jag var glad.
När vi pratade om jobbiga saker satt jag ner.
Vi skulle snart skiljas åt.
Jag insåg då som så många andra gånger att du är min bästa vän.
Vi har stått vid varandras sida så länge nu.
Bråkat har jag gjort.
Du har tagit min skit.
Det blev kallt när vi stod där.
Jag var tvungen att gå.
Du också.
Vi sa hej då och gick åt varsitt håll.
Nästa gång ska vi ta med skorpor till fåglarna.
För jag vet att det blir en nästa gång.
Så fort jag är frisk.
För jag saknar dig.
Min fru.

Musik jag gillar.

Vänder andra kinden till.

Förut ville jag somna så fort jag la huvudet på huvudkudden.

Nu är det skönt att kunna ligga och blunda i 30 min. 

Bara för att det är skönt. 

Då rensar jag mina tankar. 

De tankar som är elaka. 

De tankar som är på andra än mig själv. 

Idag tänkte jag på musik. 

Jag kunde höra "Grimasch om morgonen".

Tänkte hur fint det vore att sjunga den. 

Helt inne i musiken blundade jag. 

Somnade nästan av det vackra ljudet. 

Sen vaknade jag upp i min bitterhet. 

Tänkte: Nu ger jag upp!

Och nu är det lite lättare att sätta sig vid pianot. 

För det finns ingen som kan trycka ner mig. 

Jag är på en lägre nivå. 

Och?

Kan jag inte få vara det då?

Jo, precis. 

För jag ska inte vara alla till lags.

Du sa att jag är värd att göra min grej.

Jag håller med dig om det. 

Biltjejen.

Jag började ha tråkigt.
Vi åkte mycket bil.
Du pratade om hästar.
Jag hade nyligen blivit allergisk.
Det var inte kul längre.
I en macktidning fanns "Lekar på vägen".
En lek gick ut på att se så många svarta bilar som möjligt.
Jag tog leken ett steg längre.
En lista över alla färger bilar kan ha.
Listan blev min bästa vän.
Men den blev tråkig.
Istället frågade jag dig vilken sort bilen var.
Men även den listan blev tråkig.
Därför började skriva ner en lång lista.
Reg nr, färg och märke.
Jag blev snabbt proffs på bilmärken.
Mitt intresse för bilar bara växte.
Jag fick en modellbil i julklapp.
En Porsche.
Nu är jag Biltjejen.

Några bra meningar.

"Jag har gått för långt, kan inte sluta gå. 

Så djupa sår.

Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om. 

Men jag vänder om, än en gång.

Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt.

Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt. 

Jag har gått för långt, nästan blivit van. 

Historien upprepar sig och slutar alltid likadant.

Sidan som går vidare har någon redan rivit av. 

Så jag griper tag i vita blad.

Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt.

Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt. 

Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt." 

Daniel Adams-Ray

Lilla fuxen.

Vi skulle gå upp till stora hagen.
Titta till stoflocken.
Det var då vi hade ston.
Ner förbi ridhuset.
Upp någon konstig väg förbi lektionshästarna.
Upp för en backe.
In genom grinden.
- Hästarna! ropade du.
Precis som du brukade göra vid utfodringen på Vaxholm.
Inga hästar syntes till.
Vi gick genom en liten dunge och vidare ut på ängen.
Det var grönt gräs.
Det var tidigt.
Precis efter sommarlovsmorgon.
Natten innan hade vi fodrat hästarna.
Prinsen sparkade nästan sönder väggen igen.
Kompis hade stått och sovit när jag kom in i stallet.
En katt satt på en hästrygg.
Men nu var det ljust ute.
Lite blött av daggen i gräset.
Där kom ledarstot.
Hon som faktiskt bestämde allt.
Hon gick långsamt fram till dig.
Carl-Michael sprang om henne.
Ercea tävlade med honom.
Hennes yngre syster försökte också hänga med.
När dem kom nära blev jag lite rädd.
Jag var inte van vid att hästar galopperade mot mig.
De äldre stona stod kvar.
Dem stod som i ring.
Jag skymtade några mycket smala ben.
En tjock päls.
- Där har vi påsen, sa du och skrattade lite.
Jag förstod inte vilken påse du pratade om.
Du föste undan unghästarna som sprang vidare in i dungen.
Mitt i flocken av äldre damer stod ett litet föl.
- Där är hon, du nickade med en gratis reklamkeps på huvudet bort till fölet.
Hon var fin, så söt.
Fux som sin mor.
Triceas sista föl.
Du log och var glad.
Klappade om den nyblivna mamman.
Jag höll mig på avstånd.
Ledarstot tog hand om mig.
Jag kliade henne mellan öronen.
- Nu får vi inte störa mer.
Du tittade på mig och vi gick ett varv i hagen.
Kollade om stängslet var helt.
Vi mötte våra nyfikna unghästar.
Dem följde oss till grinden och försvann sen i full galopp upp till ängen igen.
Du var glad då.
Det var ditt sista föl.

Hemma sen den 10 nov.

Det ligger en nöt på mitt golv.
Jag kan inte höra på mitt vänstra öra.
Hostan kommer när jag minst anar det.
Tröttheten finns där hela tiden.
Jag är inte hungrig.
Lägger mig någonstans för att vakna ett tag senare.
Vaknar mitt i natten och kan inte somna om.
Hostar för mycket.
Är för törstig.
Ska kolla upp vad det är för fel.
Ska nu sova.
Sova är mitt liv nu.

Då vi båda levde.

Jag ledde ut Schwalbe.
Den vackraste häst som någonsin funnits.
Agrell försökte bita honom i sidan.
Du stod vid Agrell och såg till att det inte blev bråk.
Jag hade vita ridbyxor på mig.
En blå tröja.
Ridskor.
Handskar.
Vi skyndade på stegen på vägen.
Det skymd sikt där.
Vi gick förbi bilen.
Mot ridbanan.
Du tog pallen och hjälmarna.
Jag började longera.
Min fina häst travade med lätta steg.
Tog ut stegen ordentligt.
- Ser du hur fint han travar?
Du ville lära mig hur man ser en perfekt trav.
- Titta på fotspåren ser du att han kommer en hov framför?
Jag såg.
Jag lät honom skritta några varv.
Du kom in till mitten och Schwalbe följde efter.
- Duktig.
Vi klappade om honom båda två.
Tog bort linan och du hoppade upp.
Jag gick iväg och satte mig på pallen.
Tittade hur vackert det var.
Du undervisade från hästryggen.
Visade hur det skulle se ut.
Jag lyssnade.
Försökte höra från andra sidan ridbanan.
Solen sken den dagen.
När jag satt på hans rygg levde jag.
Och du som är perfektionist sa vad jag gjorde för fel. 
Ibland blev vi osams.
Men den dagen var allt bra.
För utomhus kände jag inte av min allergi.
För du log när jag ledde in Schwalbe i stallet igen.

Jag är stark.

En knöl stor som en femma.
När man kände noga var dem rund.
Stor som en femma.
Jag satt och kände på den.
Visste inte vad jag skulle göra.
Den fanns där.
Den gjorde inte ont.
Ömmade lite kanske.
Den syntes lite.
Men när man klämde märktes den.
Tydligt.
Den satt på höger sida.
Två par kalla händer undersökte mig.
Sa att det inte var farligt.
Fler händer undersökte.
- Det här händer inte så unga flickor.
- Var inte rädd.
På skärmen var den som ett svart hål.
- Vätska, förklarade en hårdhänt läkare.
En nål sattes in.
Var där i 10 sekunder.
Det gjorde ont.
Femman var borta.
- Den kan komma tillbaka efter nyår.
Den kom inte ensam.
Det fanns nio nya.
Två nya nålar sattes in.
Med bedövning den här gången.
Det började göra ont på allvar.
Konstant.
Efter nyår mellan 2007 och 2008.
Jag lever med det.

Dagen före julafton.

Kanske var det snö ute?
Jag minns inte.
Det jag minns är den gröna bilen.
Bilen som du lånade.
Du svängde till höger efter järnvägen.
Istället för att åka rakt fram till stallet.
Vi klev ur din bil.
Lånade den gröna stora bilen.
Det var sent och kallt.
I bostadshuset fanns det en julgran.
Inga andra bilar stod på parkeringen.
Du körde förbi den gård där jag har så många minnen.
Du ringde någonstans.
Jag satt och sov i baksätet.
Vi kom fram fyllda av förväntan.
Till en stor gård.
Vi gick in i det välbekanta stallet.
Varför var vi där?
Skulle du jobba?
Måste du göra det dagen innan jul?
Det kopplades fast en hästtransport till bilen.
Vi åkte bort till en annan del av gården.
- Följ med och titta, sa du.
Vi blev visade ett hemsnickrat stall.
Fyra boxar.
Sist jag varit där fanns det inga boxar alls.
- Hur tycker ni att grabbarna ska stå?
Du ville att vi skulle förstå.
Det ville inte vi.
Där fanns ingenting roligt.
Men du tyckte om det.

Vi satte oss i bilen.
Du pratade om vilken hingst som skulle flyttas först.
Du måste ha flyttat Tricea tidigare.
Det var julfint i stallet när vi kom fram.
Hingstarna stod och tuggade.
- Ska du inte prata med Anders?
Du mumlade någonting om imorgon. 
Vi skulle flytta gamlingarna först.
Jag stod i en tom box med ett spö.
Hästtransporten stod framför stallingången.
Det var svårt att få in den första.
Det tog ett tag.
Lustig frustade när han steg in i det nya lilla stallet.
Det var inte julfint där.
Schwalbe accepterade stallet.
Han fick ju stå i boxen bredvid sin bror.
Du var trött.
Orkade inte stök.
Vi lyckades tillslut få in Agrell i transporten.
Du körde från stalldörren och parkerade vid ridbanan.
Det brakade till.
Transporten började röra sig.
Du öppnade, såg hur din häst sitter ner.
Han frustade och svettades.
Du släppte lös honom.
Han var fri.
Kastade sig loss.
Sprang mot stallet.
Vi föste in honom i sin box.
- Vi tar Danto först.
Du behövde inte ens flytta transporten.
Din svarta hingst gick in och ställde sig perfekt.
Agrell fick ett äpple.
Ensam fick Agrell stå i det stora stallet.
 Vi bytte bil.
Vi åkte hem, mitt i natten.

I dagsljus var det inga problem.
Han hade glömt igår.
Längtade efter sin kusin.
Då såg jag att alla våra saker var borta.
I det nya stallet tuggades det.
Knäckebröd, äpplen och socker delades ut.
Du visade allting som var bra.
Jag förstod.
Det var nog jobbigt för dig.
Du hade dålig framförhållning.
Med det blev en bra jul.
Jag tackar dig för det.

Vägarna.

Jag låg vaken.

Tänkte.

Jag kan vägarna.

Jag vet vilka hus som står vart. 

Vilken väg som är asfalterad. 

Vilken gård som har hästar.

Att det finns viktiga brevådor.

Viktiga stenar.

Som man svänger till höger efter.

Jag blundade.

Såg vägarna.

Kunde nästan känna bilen.

Om man inte svänger så kommer man till Nässjö.

En gång svängde vi inte.

Det var en konstig väg.

En väg jag inte minns så bra.

Men jag vet vart den leder.

Jag vet vilken väg man ska ta när det är storm. 

Vart det faller ner flest träd. 

Jag vill köra på de där vägarna en dag. 

Minnas och stanna till. 

Vi plockade blåbär längs vägkanten en gång. 

Om man kör vägen förbi distriktssköterskan,

upp för backen. 

Då åker man förbi en öde gård till vänster. 

Till höger ligger ett större stall med ridhus. 

Längre bort ligger ett nybygge 

där dem glömt att måla klart garaget. 

Jag vet hur allting ser ut.

Vilken gård pappa jobbat på.

Jag vet precis. 

En dag ska jag köra på dessa vägar.

Jag finns kvar.

Dina ord.

Jag kan höra ord.
Meningar.
Från mig och från andra.
Jag hör dessa meningar och stannar till.
Kan nästan höra din röst.
Vill höra din röst.
För det var dina ord.
Inte mina.
Inte någon annans.
Det är dina ord.
Som väcker mig.
Som får mig att fundera.
De ord som finns där.
Den meningen som jag har hört förut.
Jag älskar dessa meningar.
Dock kan jag inte nämna det för någon.
Att du brukade säga så.
För då förstörs det lite.
Då försvinner gnistan.
Gnistan och spänningen i orden.
I meningen.
Bäst av allt är när jag själv råkar säga en mening.
Stannar upp ett tag.
Andas.
Tänker efter.
Ler.
Tänker att vi är ganska lika du och jag.
Att jag har din envishet.
Din dryga sida.
Samma kämpar glöd.
Att jag kan göra tokigheter som du.
Inte i samma grad.
Men nästan.
För jag är stolt över min bakgrund.

Så jag ler.
Går vidare med nästa mening.
Men har ändå i bakhuvudet dina.
Dina tankar och ord.
Det som jag lärde mig av dig.
För jag glömmer inte.
Jag minns.

En dag i stallet.

Djurrättsaktivister släppte ut alla minkar.
Det sades på lokalnyheterna att minkarna inte skulle klara sig själva.
Utan mat eller vatten.
Vi hörde besvikelsen i chefens röst.
Han sa i TV att några redan har blivit överkörda.
Vi åkte till soptippen, lämnade gamla hästskor.
Där var dem.
Alla tomma burar.
När vi körde mot stallet såg vi flera döda minkar i diket.
I hund gården fanns en ny vacker hund.
Den var gräddvit och hoppade upp och ner.
När vi gick ut i foder boden hörde vi hur det fräste och morrade.
Det kom från vedboden.
Vi tänkte inte mer på det.
Hästarna släpptes ut.
Jag höll mig undan från fräsandet.
Såg hur någonting smalt och snabbt jagade en av hundarna i trädgården.
Ägaren till stallet kom hem.
Han klagade över någon stank i vedboden.
Ägaren till den gräddvita hunden tog fram ett gevär.
Han tog ut sin vackra hund och gick mot boden.
Hunden kom lös och stanken spred sig.
Det var den femte minken som tagit sig in till stallet.
En mink hade hittats i burarna med harungar.
Det fanns inga harungar kvar.
Minkar hittades långt senare,
smala och hungriga.
En i kräftburen i dammen vid travbanan.

Jag är lite kluven om dem gjorde rätt eller inte.
Vem gör rätt?
Den som släpper ut minkar som ska bli päls.
Eller den som äger burarna.

En sak kan jag säga.
Jag tycker inte att rädd mink luktar gott.

Gammal sång.

En sång vars text går runt i mitt huvud gång på gång.

Getryggen.

Inga hästar springer där.
Dock har det sprungit hästar där förr.
På travbanan med gropar.
Det finns en stor sten precis bredvid.
Innan jag började färga håret.
Innan jag hade kort hår satt jag på den stenen.
Jag satt där och skrev.
Det spelar ingen roll vad jag skrev.
Jag kunde ju ändå inte stava.
Jag gav upp.
Det blev kallt och löven började falla från träden.
Travbanan som fortfarande är tom var tom även då.
Man beslöt att göra sönder travbanan.
Det grävdes en damm precis bredvid.
Dock inte nära stenen.
Stenen som är som en måne.
Jag bestämde mig för att inte gå ensam ner till travbanan.
När snön kom fodrade jag hästarna.
Bakom stallet finns det harar.
Hararna har utsikt över en öde travbana.
Dem kan även se när tåget åker förbi.
Bortom travbanan.
Travbanan där inga hästar springer.
Travbanan där jag en gång gick och filosoferade.

Allt.

Jag har en bokhylla.
Där har jag böcker.
Om vulkaner, öknar, hästar, bilar och romantiska möten.
Jag har inte läst alla mina böcker.
Bokhyllan andas kunskap.
Det som jag faktiskt kan lära mig.
När jag har tid över att läsa.
Just nu föredrar jag en bok:
"Allt du behöver veta."
av Calle Marthin.
Där står allt jag behöver veta.
Just nu.
Resten lämnar jag över till bokhyllan.
Men en dag vill jag kanske veta allt om grottor.
Då har jag en bok som berättar allt för mig.