Kanske

Kanske ska jag plantera om några blommor.
Kanske spela lite på en orgel i en vacker kyrka.
Kanske ska jag åka till landet.
Kanske ska jag läsa en bok.
Men för att kanske göra allt de så måste jag sova.

Blunda min vän så är det över sen.

Hastigt stängs dina ögon. 

Det är som att du inte vill se världen runt omkring dig.

Nu är du tvungen att se världen med andra ögon. 

Andra än vad du är van vid. 

När jag öppnar mina ögon ser jag inte som du. 

För mycket ilska får dig att blinka. 

Du ser ut över tillvaron och önskar att du sluppit öppna ögonen. 

Precis som jag känner och tänker ibland. 

Nu är du mitt inne i de jobbiga. 

Snart vänjer sig ögonen vid de nya ljuset. 

Frågan är om ditt hjärta kommer gör det. 

Framtiden såg ljus ut.

För 67 år sedan gick en kvinna på Stockholms gator.
Hon hade en rund mage och var lycklig.
Hon väntade då sitt första barn.
Kriget hade tagit slut för bara några månader sedan.
Framtiden såg ljus ut.

För runt 7 år sedan firade vi denna förstfödda på födelsedagen.
Vi firade med kräftor och jag vill tro att han var lycklig.
Allting började lösa sig.
Framtiden såg ljus ut.

Nu ligger mor och son sida vid sida.
Deras namn är inristade i sten.
Hon skulle ha fyllt hundra år de året han dog.
Han hade fyllt 64 år.
Deras framtid finns inte längre.

Min tisdag i bilder.

Ännu en dröm.

Jag var i stallet där hästarna stod senast.
Man hade gjort om där och moderniserat.
De mysiga lilla stallet för fyra hästar var nu ett stort stall.
Den dunkla delen av ladan var omgjord.
Loftet var totalt rensat och alla saker var borta.
Men våra hästar var där.
Jag kom dit av en slump.
När jag stod och förklarade för en vän att jag faktiskt kan en del om hästar såg jag Golden.
Golden en stor ganska klumpig fux som jag ridit på.
Jag gick fram till honom och klappade om honom.
Sen när jag såg mig omkring i stallet såg jag vart jag var.
På Upphörda gård.
Jag hittade tillslut våra hästar.
De sas att du var där.
Dock hittade jag dig inte.
Jag gick runt på gården länge.
Sen hör jag radion som spelar någon konstig musik.
Jag öppnar ögonen och vaknar i Norrköping.
Jag hann inte träffa dig den här gången.

Resultatet den 23 juli

Min garderob blev ju snygg i alla fall men övningen hans tyvärr inte med. 

23 juli

Dagens uppgifter:
Städa lägenheten. 
Packa inför Stockholmsresa som avslutas i Björkvik.
Öva..
Lyssna på bra musik.
Läsa klart boken om Cornelis.

Tänka sig vad en lugn dag kan erbjuda!

Min morgon.

30 sekunder till.
Snälla bara 30 sekunder till.
Ändå gick jag upp ur sängen.
Det är sommarlov.
Jag har inte ro att inte göra någonting.
Men bara en minut till.
Täcket ligger över min kropp.
Radion har inte gått igång än.
Mobilen ringer.
Om jag bara kunde få sova lite till.
Varannan timme vaknar jag och sätter mig upp i sängen.
Upptäcker hur tomt det är.
Min frukost blev med näsan nere i en bok.
Lite tv tittande. Nyhetsmorgon.
Sen iväg genom staden.

Ego

Nedräkningen har börjat.

Om en månad flyttar jag hemifrån.
Det känns så overkligt.
Så konstigt.
Det är nästan som i en dröm.
En månad.
Tiden går fort när man har roligt.

Glad för alla fel.

Jag andas in doften.
Doften av kallt, damm, kyrka.
Doften av de liv jag vill ha.
Jag tar in känslan på fingertopparna.
Mot olika tangenter.
Känner anslaget.
Jag trevar efter bastoner med fötterna.
Känner efter var jag ska spela.
Njuter av ljudet som fyller salen.

Med olika ljud spelar jag fel.
Fel gång på gång.
Men det är inte felen som betyder någonting.
Det är de få rätt jag spelar.
När det blir rätt klingar allting fint.
När jag går ner för trappan till den riktiga världen ler jag. 
Glad för alla fel.
Glad för alla rätt.
Kanske kommer jag aldrig lära mig spela.
Men jag har i alla fall haft mysigt och kul.
Det är de som räknas.

Hur stavas igenligen egentligen?

Jag kan titta på ett papper och inte förstå något av orden jag läser.

Jag kan läsa meningar och inte förstå dem. 

Men om jag inte blir tvingad att läsa snabbt så går det. 

Om jag själv får välja. 

Jag har funderat lite över hela dyslexigrejen. 

Visst finns det problem. 

Visst är det jobbigt att läsa. 

Svårt att tyda ord snabbt. 

Bli blir lätt till bil. 

Jag kan inte stava till igentligen (egentligen). 

Det är ett av alla ord som förföljer mig. 

Jag vågar inte skriva det för hand. 

Om jag gör det blir det fel. 

Jag bara vet att det måste vara fel. 

Jag har heller ingen aning om när man ska skriva de eller det. 

Vad är skillnaden egentligen? (nu suddade jag ut i:et och satte dit ett e). 

Det finns så många ord jag inte kan stava till. 

När jag tog studenten var jag tvungen att fråga en vän hur man stavade något ord. 

Han log och bokstaverade. 

Jag har alltid haft lätt för matte. 

Tills dessa jobbiga lästal uppfanns. 

Där tog det stopp. 

Men jag tror inte att man ska skylla på dyslexin. 

Vad har den med mitt liv att göra?

Jag fick veta att jag har dyslexi för lite mer än ett år sen. 

Innan dess lärde jag mig allt de svåra sakta men säkert. 

Plötsligt behövde jag inte lära mig de svåra. 

Som adjektiv, verb, substantiv och andra ordklasser. 

Vad är de? 

Fråga inte mig! Jag har ingen aning. 

Via T9 har jag lärt mig att stava. 

Men jag omformulerar mig så fort jag inte är 100% säker på ett ord. 

Ibland googlar jag ord. 

Jag läser hälften så snabbt som alla andra. 

Hur det känns? Ja, jag vet inte hur det är att läsa fort. 

När jag var yngre blev jag arg och slutade skriva. 

Nu frågar jag andra hur saker stavas. 

Hur stavas igentligen egentligen? 

Ibland har jag tur för då kan inte mina vänner stava heller. 

Detta är på svenska. 

Men engelska språket kan jag nästan ingenting av. 

Läsa funkar, lyssna och tala lite grann. 

Men skriva! Det klarar jag aldrig. 

Så är min dyslexi. 

Det är konstigt.

Plötsligt har bitarna fallit på plats. 

Jag trivs. 

Jag saknar. 

Jag längtar. 

Men jag tar dagen som den kommer. 

Utan att stressa. 

Det är konstigt. 

17 juli 2012

17 Juli

Med dammiga ögon lästes noter. 

I mörkret öppnades en dörr. 

- Vad trött du ser ut. 

Kanske är det min sommar de. 

Jag spelar fortfarande Oboe.

Fyra grundstolpar.

Fyra enheter som är inspirationskällor.
Fyra enheter.
Jag har inte tre än.
Men kanske finner jag de snart.
För jag vill ha fyra enheter.
Stabila grundstolpar.

En fribiljett mot himlen.

Jag vill bara visa dig nåt stort
Jag kanske har nåt som du beundrar
Jag drömde att du lyssnade
Att du hörde nåt i mig som du förstod


Nu skulle jag inte säga nej
Till en fribiljett mot himlen
Är du ute nånstans
Inatt så drömde jag om dig
Och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig nån chans

Du snurrar min värld.

När jag har mycket att göra tänker jag inte så mycket.
Det finns så mycket som kommer till liv när jag blir ensam.
Nu har jag inte varit ensam på en vecka.
En veckas paus från tankar som skrämmer mig.
Jag läser inlägg jag skrivit.
Maj 2012 var ingen bra månad.
Men mitt i allt har jag mycket att göra igen och slutar skriva.
Slutar minnas,
slutar tänka.
Jag andades in ny luft under den här veckan.
Det var en sån vecka som får mig att inte drunkna.
En vecka som rensar mitt inre.
Kanske kommer du inte förstå.
Jag önskar att du slipper förstå.
Ibland har man dåliga veckor.
Men den kommer inte nu.

De dagar då man är stentuff!

Jag lyssnar.

Vägen svänger och man dras motvilligt med i strömmen.
Följer vägen och hoppas på att alla vägar leder till Rom.
Tänker att man inte ska ge upp utan fortsätta kämpa.
Vad man än gör så kan inte allt vara åt skogen.
Jag stod i skogen.
Andades in den rena luften.
Fick minst tio myggbett.
Rensade tankarna.
Ibland svänger de närmaste in på en ny väg.
Då kan man bara lyssna.

Vit är en färg.

Det regnar utanför fönstret och inne i köket strömmar musik.
Väggarna är vita och det sista pensel draget närmar sig.
Köksluckorna står och väntar på att få åka bil till en annan stad.
Om några dagar är även dem vita.
Vitt vitt vitt, allting är så vitt.
Då är det bara att börja städa, men det slipper jag.
Från och med söndag är jag ledig.
Så ledig som jag kan bli.
Alltså övning några timmar men annars ledig.
Det är dags att sätta mål.
Mål som ska vara klara tills min säng flyttas in i ett litet rum.
Kanske ska söndagen bli till att smida planer.

11 juli

Den här veckan har jag och min syster målat. Vi är inte klara men en god bit på väg. Så nu kan jag måla väggar och tak utan större problem. Dock har vi vit färg överallt. Såg nyss att jag inte fått bort alla fläckar från benen när jag stod i duschen. När vi är klara ska vi måla köksluckor och grilla på landet! Det längtar jag till. Det är dags för årets första dopp också. Efter mycket funderande över ekonomi osv så kommer jag ha min sista körlektion idag. Det är helt enkelt inte värt att ta körkort just nu. Jag kommer ändå inte köra någonting i Oskarshamn. Vad surt saker känns när man så gärna vill men inte kan. Men alla drömmar kan inte uppfyllas på en gång. 

Vårtal 2012

Kära lärkor, i år blev det jag som fick äran att skriva vårtalet. Att skriva ett vårtal fick mig att fundera på gymnasiet i stort och på att studenten närmar sig. Men jag började direkt fundera över vad jag egentligen har lärt mig under gymnasietiden.

Jag kom fram till dessa saker:

Jag har lärt mig att byta vägguttag, att Alexander den store är en het politisk potatis. Jag har lärt känna addan i matte B, vi kom dock inte så bra överrens. 

Jag har träffat kocken klorofyll . 

Jag vet numera att kvintfall inte är någonting att sträva efter i fyrstämmigsats och även att en 2 5 1a gör så att vilken jazzmänniska som helst lyser upp, även att man skrattar när man hör ett slicklick. På idrotten lärde jag mig att känna pulsen och just nu kan jag tala om att den är lite för hög eftersom jag bara står här helt stilla. Jag har lärt mig hur ett samarbete med Symfoniorkestern fungerar och även hur man kopierar noter. Jag vet nu att man kan läsa dikter både fram och baklänges. Det här är ju bara ett urval av allt jag har lärt mig så lärare ni kan vara lugna, jag förtjänar mitt betyg.

Kommer jag ha nytta av min nya kunskap då?

Kanske men jag tycker istället att gymnasiet handlar om Sapere aude: Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans vägledning eller kort och gott våga veta.

Det är ju vad jag väljer att ta in under lektionerna som formar mig. Kunskap blir vad man gör den till. Eller det blir lite jobbigt för mig att jag säger så här, jag är den som ofta minns saker om lärarens barn eller hur gammal deras hund är före hur man böjer verb på engelska. Men det är nu under gymnasiet som man hittar sig själv och kommer på i vilket sammanhang som man passar bäst in i. Kanske är det meningen att jag ska lägga personlig fakta på minnet.

De val vi gör formar oss som människor. När kulturskolan hade öppet hus när jag gick i 3an på lågstadiet valde jag att börja spela oboe, vilket ledde till att jag började musikklass på Hagaskolan, vilket i sin tur gjorde så att jag hamnade här där jag är precis just nu. Det är som om puzzelbitarna läggs på plats och plötsligt är man vuxen.

Vuxen ja. Det där tillståndet som verkar så häftigt men som inte känns ett dugg när man väl fyller 18. Kanske är det en roll som man växer sig in i. Jag tror att man kommer till insikt under denna treårsperiod och jag tror även att lärarna tycker om att se oss som blyga ettor, pluggalna tvåor och skoltrötta treor.

Kommer jag sakna gymnasiet?

Den kluriga frågan slår jag vad om att alla som tar studenten kommer få brottas med under våren och sommaren. Om jag skulle vara gammaldags skulle jag säga ”Att var sak har sin tid även gymnasiet”. Men nu säger jag inte det. Mitt svar på frågan är: Jag kommer sakna vissa delar men jag kommer se tillbaka på hela gymnasietiden som en långsam vår. En pirrande period då man längtar tills gräset blir grönare. Då solen tittar fram mer och mer och tillslut har körsbärsträden blommat och pollen sprids i luften. Våren som är den häftigaste årstiden då allting väcks till liv efter vintern.

Min gymnasievår började samma dag som jag klev in på Kristinaskolan och gick upp för trapporna den där första dagen i ettan. Under vårens gång har livet gått upp och ner, klassen har minskat i antal personer. Lärare har kommit och gått. Avslutningar har hållits och konserter har blivit gjorda. Min gymnasievår knoppas i detta nu, mindre än två månader kvar till studenten. Den kommer att avslutas med vita mössor, blommor som blommar och grönt gräs.

Snart är det valborg och då ska vi fira att vintern rasat än en gång och hur skönt majsol ler. ”Visst gör det ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka?” nu tycker jag inte att vi ska tveka mer. Nu står vi upp och hurrar för den nya våren. 

Så kan det låta när man viskar under en mässa.

- Jag funderar på att bli präst. 

- Va? Du, nej det tänker du inte. 

- Jo, allvarligt. 

- Tyst nu han ska predika!

...

- Menar du allvar?

- Tyst det är nattvard nu!

...

- Nu vill jag veta. Ska du bli präst?

- Ja, eller kantor eller operasångare eller vad som helst.

- Haha du är rolig du. Jag tycker operasångare! 

Ja, ja, ja

"Känner mig som om jag var tretton och kär"
En text som rullat i mitt huvud hela dagen.
En mulen dag med mycket smärta och regn.
Men det är ju tillåtet att ta det lugnt på söndagar.

Funderingar kring ett par ögon.

I dina ögon såg jag någonting vackert en gång.
Du hade en gnista som ingen annan.
Du trodde på dig själv och litade på din omgivning.
Vad hände med dig?
När jag ser i dina ögon nu finns de vackra inte kvar.
Gnistan har slocknat och en osäkerhet fyller din näthinna.
Din omgivning är den samma men du fick inte jobbet.
Automatiskt blev du en skugga av dig själv.
En skugga som ingen vill ha att göra med.
Med din slitna blick ska du nu förvandlas till någon annan.
Som om du behöver det.
Aldrig någonsin kommer jag se in i samma ögon igen.
Aldrig kommer du ha samma gnista.
Vad hände med dig?
Jag kommer hålla koll på de ögon jag en gång kände.
Men sluta vara någon du inte är.
Dina ögon avslöjar dig.

Nästa kapitel.

Det finns någonting grönt i din blick.
Någonting heligt och ärligt.
Någonting som jag inte klarar av att se.
Därför stänger jag av nu.
Hoppar till nästa kapitel.
Du väljer själv hur du gör.
Men nu vet du.

Tro mig.

Skriver.
Läser.
Minns.
Skriver lite till.
Gråter.
Minns detaljer som nästan varit borta.
Allting är så nära.
Men ändå så långt borta.
Det gör ont.

Jag skriver som så många gånger förr:
Jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs. 
Tro mig.
Det gör jag.

Slarvig.

Jag tyckte inte att mitt slavande med medicinen under studentveckan skulle göra så mycket. Tji fick jag. Nu har jag ont som bara den från vänster sida. Jag kan känna någonting runt och hårt. Någonting som växer i detta nu. I höger finns det nya även där. Men dem gör inte lika ont. Kanske kommer jag bli fri en dag! Det vore skönt. Men nu får jag inte glömma en tablett till. För knölar är ingenting man vill ha. Särskilt inte när dem gör ont och växer.