Det finns gånger som man bara vill gråta. Tårarna bränns bakom ögonlocken. Att då bita ihop och kämpa lite till är inte lätt men ofta nödvändigt. Detta hände igår. Jag kände mig som en usel sångerska. Kämpade med rytmer och ord som var allt för svåra för mig. Jag trodde att det syntes att jag inte skulle klara av det. Men kanske var det inte att jag tyckte att jag inte sjöng bra utan de ord jag på morgonen hörde som fastnat i tår kanalerna. Hur jag fick bekräftat för mig att jag inte utvecklats så mycket under gymnasiet. Att jag låtit min sorg ta över och därför inte kommit lika långt som mina klasskamrater. Det var inte illa menat det där orden. Det var ett faktum. Jag hade chansen att bli bra och duktig om jag inte hade gett upp den där julen för två år sedan. Det gör ont nu att tänka på dessa ord. Samtidigt som jag blir sur på allt som har med cancer att göra så blir jag så otroligt frustrerad på att någon vågar säga så till mig. Kanske har jag inte utvecklats så mycket som jag kunde ha gjort, men jag hoppade inte av någon kurs och struntade inte i skolan. Jag har tagit mig framåt. Så de där tårarna som bränns bakom mina ögonlock kom ut först hemma. Inte för att jag är en dålig körsångare utan för att jag är så trött på att bevisa mitt värde.
Idag fick jag bekräftat att jag inte alls gjorde fel på de svåra rytmerna och att jag uttalat språket bra. Det är skönt att ha en förstående lärare ibland.