29 november

Fokuserar på fel saker.
Tänker för mycket på vad det är som händer.
Vad som kanske kommer att hända.
Utåt försöker jag vara glad.
Försöker vara som vanligt.
Idag slog det mig att jag inte är som vanligt.
Kanske kommer jag aldrig att bli det igen.
För som det är nu stressar jag över stressen.
Hela tiden funderar jag över vad det är som gör mig sjuk.
Kanske skulle jag fokusera på vad jag ska göra åt det.
Nu äter jag speciell kost och sover mycket.
Men ändå blir jag mer sjuk.
Kroppen säger ifrån men jag förstår inte vad den menar.

Nu vet du.

Sa jag någon gång att du gör mig glad?
Nämnde jag någon gång att jag trivs i ditt sällskap.
Att du är en av få som får se mig svag.
Vänner är familjen man väljer själv.

En bön.

Självklart har du funnits med i mina tankar.
Du som förut var någonting av glädje.
En trygghet att vända sig till.
Jag vill inte tvivla.
Du måste finnas.
Med olika tecken ber du mig att sluta stressa.
Jag har varit arg och stört mig på dig.
Velat konfrontera dig och ställa dig mot väggen.
Besvikelsen som du själv har skapat är stor.
Jag går tillbaka till mig själv och försöker förstå.
Det finns en mening med allt.
Det har du själv sagt.
Så förlåt mig för att jag är besviken.
Du försöker ju bara visa mig någonting.

Små ansträngningar.

Utsätter mig själv för små ansträngningar.
Som att spela ett pianostycke.
Som att handla i affären med vänner.
Med mycket vila fortsätter magen värka.
Men saker och ting börjar falla på plats.
Jag vet nu hur jag vill ha det.
Och ingenting är värt att stressa sig igenom.

En svidande känsla.

Med en svidande mage går jag runt.
En vän kallade det för att mysa.
Om det ändå var så.
Att jag går runt och myser.
Men så lätt är det inte.
Aldrig har jag känt en sådan frustration tidigare.
Att inte få göra det som man älskar.
Jag kände på tangenterna idag.
Utan krav spelade jag tills jag var trött.
Och fy så bra det kändes.
Underbart.
Men fortfarande har jag en sur känsla i magen.
En magvärk som växt in i mitt liv.
Som bosatt sig där de senaste tre veckorna.
Allting ska göras i lugn och ro.
För om en vecka måste magen vara frisk.

Måndagsbaket.

Fick för mig att jag tycker om att baka. Resultatet blev en kladdkaka, bullar, kakor och ett försök till kringlor som inte smakade någonting och inte heller ville grillar på galler.

Två veckor.

Frustrerad.
Går som på nålar.
Vill inte göra någon illa.
Vill inte göra mig själv illa.
Magen hatar mig.
Med snäll mat skulle det lugna sig.
Med vila.
Men efter två veckor är det svårt.

Tillvaron.

Jag ser mig omkring och inser hur lycklig jag är.
Lycklig över att jag är här.
Över att mina klasskamrater har konsert ikväll.
Över tillvaron.
Att jag trivs här.
Just nu är jag sjukskriven men lycklig.
För varför ska jag klaga?
Lite illamående och ont i magen med lite yrsel är ingenting.
Jag får ju göra det jag vill.
Jag får hålla på med musik.
Och nu lär man mig att inte stressa.
Jag har fina vänner lite överallt just nu.
Kanske håller jag på att förstå att man inte ska rusa fram.
Varför har jag så bråttom?
Jag har ju hela mitt liv framför mig.

Tog en promenad.

Tio minuter.

Radion gick igång och den kalla luften sipprade in genom fönstret. En mulen dag. Känslan i magen var som bortblåst. Med skeptiska tankar gick jag ut i den mörka morgonen, ingen lampa var tänd i byggnaden jag snart skulle göra entré i. Väl framme vid orgel andades jag ut, äntligen en halvtimme helt ensam med ett instrument på morgonen. Veckan av vila har fått mig att förstå att jag behöver de där stunderna för mig själv innan frukost. Fingrarna och fötterna börjar spela de stycke jag spelat minst hundra gånger tidigare. Jag tillåter mig själv att bli nöjd. Efter vad som känns som en halvtimme börjar illamåendet komma. Yr lägger jag mig ner på orgelpallen och känner hur magvärken strålar ut i ryggen. Jag tittar på klockan, det har gått tio minuter. Det som började så bra fungerade inte alls. Att vara helt slut efter att ha övat i tio minuter bådar inte gott.

Av vana..

Du sa ingenting.
Jag får ingen chans att prata.
Jag orkar inte fråga.
Det sken till i dina ögon en gång.
Då inbillade jag mig att det skulle bli som förut.
Nu är allt borta.
Av vana ses vi.
Av vänlighet hälsar vi på varandra.
Men det är inte samma sak längre.
Nu har någon annan tagit din plats.
Din plats av omtanke och fnitter.
Min plats hos dig har också blivit fylld.
Det är bara du som fattas mig nu.
Visste du det?

En filt på magen.

Efter många om och men ligger jag här.
I sängen med en filt på magen.
Frukosten har blivit äten så det gäller att ta det lugnt.
Lugnt och le åt besvären.
Jag beklagar mig mycket och ofta över illamående och ont i magen.
Att stress kunde skapa så här mycket ont visste jag inte.
Tröttheten ligger på ögonlocken om kvällarna.
Men med en orolig mage är det svårt att somna.
Mitt på dagen är det en annan sak då somnar jag utan tunga ögonlock när som helst.
Livet är en överraskning.
Just nu en mindre stressig överraskning.

Det tomma pappret.

Du bad mig att skriva.
Jag skrev så att pennan glödde.
Tårarna rann ner för kinderna.
Orden flöt ut på det förut tomma pappret.
Jag hamnade i ett vakuum.
Vad mer kunde jag skriva?
Varför skulle någon vilja läsa den text som jag skrivit?
Mitt i historien slutade jag skriva.
Vågade inte fortsätta.
Orden som blivit till meningar stod ensamma på pappret.
Du sa ingenting mer om att skriva.
Du talade inte om det alls.
Kanske insåg du att jag aldrig skulle kunna slutföra uppdraget.
Varför jag slutade skriva vet jag inte.
Och du minns inte att du bad mig skriva.
Kanske skulle jag fortsätta skriva den där historien.
Om jag bara vågade.

Vändpunkt?

Om en månad fyller jag 19 år.
Just nu ligger jag i min säng och kan inte sova. Tankarna om morgondagen är oroande. Det är imorgon eller senare idag som jag ska ta tag i mitt liv. Ta tag och sätta ord på stressen. Det är imorgon jag måste försöka förstå och förändra. Lära mig att säga nej. Min mage värker som ett bevis på att jag behandlat mig själv illa. Av någon underlig anledning känns det som att jag bara gått och väntat på den här dagen. Jag reser tillbaka med glädje och trötthet. Med ett nytt framtidstänk och en rädsla. Jag vill ha en bra vardag. Jag vill må bra men hur gör man? Kanske får jag svaret imorgon eller snarare senare idag en månad kvar till min födelsedag.

Med nya utsikter.

Om man inte tar hand om sig själv vem ska då göra det?
Frågan min syster sa idag.
Ja, men ska ta hand om mig om jag inte ens tar hand om mig själv?
Jag har fått tid att tänka.
Fått tid att bestämma mig för att jag är viktig i mitt liv.
Grunden till allting är jag och min hälsa.
Därför ska jag välja att må bra istället för att stressa.
Man måste ta reda på varför man stressar innan man kan arbeta med det.
Så kommande vecka ska jag helt enkelt lista ut varför.

När livet vänder ska jag ännu be!

Funderar kring stress.

Magkatarr.
Där har vi ordet.
Magkatarr.
Jag har magkatarr.
"Men du kommer ju komma in."
Var en reaktion på ordet.
"Du behöver ju inte stressa så bra som du övar."
Tanken att det kanske inte handlade om intagningsprov hade inte slagit varken mig eller min vän.
Tankarna flyger genom hjärnan.
Tankarna om vad orsaken är.
Varför magkatarr?
Stress.
Varför nu?
Jag trodde att det var övande.
Men varför skulle min lugna timme på morgonen orsaka stress?

13 november.

Är hungrig men får ont i magen och mår illa när jag ätit. Har sovit och tittat på tv hela dagen vilket har varit jobbigt. Jag orkar inte göra någonting och att gå till allrummet är en kraftansträngning. Det är ju tur att det finns vänner som hämtar mat i matsalen, den mat jag inte kan äta. Imorgon är det en ny dag då jag vill kunna äta och gå på lektioner. Så detta skrivs av en trött tjej som inte tittat så här mycket på tv och tagit det så här lugnt sen jullovet förra året.

Avslutar ännu ett kapitel.

Lite yr och tankspridd.
Lite borta men ändå här.
Hjärnan är fylld av toner.
Öronen fyllda av musik.
Funderingarna har flugit omkring.
Nu avslutar jag ännu ett kapitel.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Hoppet om dig försvann med vinden.
Vinden som rensade mina tankar.
Med solen i ögonen står jag på ett berg.
Kisar mot solen och andas in den friska luften.
Övningen går framåt och det är allt som räknas just nu.

En jobbig dag.

I flera veckor har jag blivit påmind om den sorg som skadar mig. 

Genom reklam, skyltar, människor som köper saker. 

Genom nära vänner som pratat om det. 

Fars dag. 

Det är fars dag och jag kan inte ringa pappa. 

Jag kan inte skicka ett kort eller ett paket.

Saknade är stor varje dag men på dessa dagar är det svårt. 

Svårt att stå helt rakt och le. 

För jag saknar att höra hans röst. 

Jag har tur när jag träffar någon som är lite lik. 

Då kan jag andas in allt som är pappa. 

När jag går förbi stallet här andas jag in doften av pappa. 

Jag stänger in mig och låter täcket vara kvar över huvudet. 

För det är fars dag, inte min. 

Till dess..

Tillåter mig själv att ta tid på mig. 

Låter fingrarna spela och hjärnan tänka intensivt.

Med hjälp av promenaden fokuseras det på andra saker. 

Att inte bara bäst betyder inte att man är dålig. 

Att ta sig framåt behöver inte gå fort. 

Jag skyndar långsamt och längtar ingenstans. 

Om det är meningen att det ska hända någonting så gör det de. 

Till dess sliter jag på med musiken. 

Jag är inte med i slutet av din film.

Tänker du någonsin på mig?
Du sa att jag gör dig glad.
Lycklig.
Men tänker du på mig?
Jag ser dig och vill vara nära.
Nära dig.
För jag blir lycklig av dig.
Jag tänker på dig.
Man ser de man vill se.
Man hör de man vill höra.
Ständigt slutar jag vara tillgänglig.
Har annat för mig.
Vill inte finnas där hela tiden.
Kanske har du sett de.
Jag går mina vägar.
Vägrar att inte klara mig själv.
Jag behöver ingen annan för att få upp en tavla.
För att installera min tv.
För att gå på mässa.
Men jag väljer att fråga andra om hjälp.
För jag vill ha människor nära mig.
Du sa att mitt skratt gör dig lycklig.
Du är inte den första som säger så.
Men du anar inte hur mycket de orden betyder.
Men jag lovar att vara tyst.
För mina läppar äro förseglade.
Tjejerna med problem är prinsessor.
Prinsessor som i slutet av filmen finner kärleken.
Jag är inte med i slutet av din film.
Därför håller jag mig på avstånd.
För att inte förstöra någonting.
För att få lyckan till att öva bättre.

En timme om dagen.

Den första backen känns mest i benen. 

Armarna får sig en omgång med hjälp av vikterna. 

Det är där i kurvan som jag börjar tänka. 

Tänka på så mycket dumt, som att jag inte är värd att göra olika saker. 

Vid stallet andas jag i smyg in doften. 

Doften av hästskit, spån och lycka. 

Den kärlek som jag inte vågar känna just nu finns där. 

På trottoaren utanför stallet. 

Som om jag bara vågar känna den kärleken precis just där. 

Den lyckan som faktiskt får mig att gå framåt. 

I uppförsbacken övervinner jag alla mål. 

Övervinner mig själv.

När jag svänger till höger efter uppförsbackarna finns nya tankar i mitt huvud. 

Tankar som att jag inte duger försvinner. 

Snarare tycker jag att det ska bli spännande att komma hem. 

Hem till mitt rum och mina saker. 

Då slutar analysen av mig själv och musiken i öronen tar över. 

Vad sjunger dom om? 

Med ett tomt huvud övervinner jag den sista backen. 

Ser mig omkring och inser att jag är hemma. 

Tänker att vägen är tråkig och lång. 

Tänker att jag måste hitta en ny väg. 

Men ständigt hamnar jag på vägen igen. 

Går snabbt och bestämt. 

Så pass bestämt att jag själv undrar vart jag ska. 

Just nu finns det bara en väg. 

Den väg som gör att jag inte släpper in mina känslor. 

För varför tillverka känslor som kanske inte finns. 

Inte borde finnas. 

Jag ser mig omkring när jag går ner för den lilla trappan. 

Benen har arbetat bra och armarna känns tunga. 

Ännu en dag med powerwalk. 

Rätt fjärilar för att synas.

Analysen blir hårdare och hårdare.
Ingenting kommer genom tankarna.
En rörelse och rummet är ur balans.
Ibland finns bara jag och instrumentet.
Ibland finns flyktiga tankar på annat med.
Ibland finns ett par ögon med i bilden.
Med snabba steg går jag vändan upp för backarna.
Sorterar ut all analys till papperskorgen.
För ibland står rummet stilla.
Ibland ser jag ingenting för solen.
Ibland är det lättare att vara tyst och lyssna.
Ibland vill jag säga allt.
För en stund berättade jag någonting.
För en stund lyssnade någon.
Allting är inte en flyktig tanke.
Men ibland finns inte rätt fjärilar i luften.
Rätt fjärilar för att synas.

Ett samtal.

Ett telefonsamtal och livet blir annorlunda.
Tankarna flyger tillbaka till spårvagnar och promenader.
Till den plats som jag glorifierat hela hösten.
Med en välbekant röst i örat försvann tiden.
Tiden som annars styr hela min existens.
Att prata om livet tillsammans igen blev en fin överraskning.
Vi är så långt från varandra men ändå så nära.
Kanske precis så som vänner ska vara.

Liten

Det är ju helt otroligt att man själv har varit liten, ett barn så ovetandes om världen. Här är en bild av mig: jag slickar mig runt munnen väl medveten om att burken är full med kakor..

Det är dags att åka hem.

Nu känner jag att det är dags att åka hem.
Komma hem till mitt täcke, min tv och min hall.
Att gå genom den lilla staden och upp för backen för att komma till internatet.
Kommer kännas underbart.
Att komma tillbaka till en vardag blir skönt.
Det var välbehövligt med ett avbrott men nu vill jag hem.

På tal om att blogga...

En blogg vad är det?
En sida där personer skriver ner sina tankar. Skriver ner vad som hänt de senaste dagarna, vad som är bra och dåligt just då när fingrarna möter tangenterna. En blogg kan innehålla text och bild eller bara bilder om man så önskar. Det är ingen garanti att någon läser bloggen bara för att den finns. Det är heller inget som garanterar hurra rop eller medlidande. En blogg kan användas för reklam och påverka läsarna till att använda samma produkter som bloggaren. En blogg kan vara inriktad på ett visst tema som mat, träning och hundar. Andra skriver av sig om mindre roliga saker. Varför man bloggar vet jag inte. Varför jag bloggar är nog av vana. Jag började blogga under sommaren innan gymnasiet och har fortsatt. Oftast skriver jag nedstämda texter för att lämna datorn med ett lättare sinne. Ibland fungerar bloggen som en dagbok men utan fullständiga meningar rakt på sak. En vän sa en gång att man måste dra saker ur mig och kanske är det så ibland. Jag kastar ut en halv mening för att se om det finns något intresse i de jag säger. Ibland får jag frågor annars släpps ämnet ut i tomma intet för att försvinna. När min vän sa detta till mig var han irriterad över detta. Han hade inte lust att dra saker ur mig och hade heller inte tid. Men kanske ändrar man sig efter ett tag. På tal om att blogga...

Innan jag kände dig.

Jag har skrivit mina regler.
Ingen fick ändra på dom.
Jag tog första bästa vägen ut
när någon bad mig tänka om.
Det kanske kommer kännas
det rår jag inte för.
Jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör. 

Tretton trappor opp.

Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp och körda lopp.

Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp. 

Och min kärlek finns minst tretton trappor opp, i min drömda sagovärld.