Min valborg.

En vacker vårpromenad.
Myror som kryper på marken.
En snok som slingrar i gräset.
Halsont som inte går över.
En tyst dag.
Sittande vid stranden med en bok.
Funderade över livet i stort.
Gjorde upp en brasa helt ensam.
Molnen på himlen skymde min utsikt.

Idag har jag tänkt.
Jag hoppas att jag är klar nu.

En lek med ord.

När du kände mig var jag nere.

Då kunde jag inte ta i det som jag nu klarar.

Det är som att vintern tog tag i mig.

Höll mig kvar i det iskalla vattnet. 

När jag brottat mig loss kom våren.

Då hade du försvunnit för längesen.

Efter hårt slit.

Går det äntligen bra för mig.

Syns jag nu för dig?

Det är de jag kallar falskhet.

Eller vad tycker du?

När du kände mig var det vinter.

När jag brottat mig loss efter hårt slit syns jag.

Dig är de jag kallar falskhet.

Tankar kring ett Hej då.

Halsen svider.
Svalget vill inte svälja.
Jag flyr ut till landet.
Fredagen fick mig att tänka.
Tänka på så många olika saker.
Tänka på vad jag faktiskt har gjort.
På ett hej då, som jag måste släppa.
På känslor som aldrig skulle ha blivit visade.
Men hur hade det då gått?
Hur hade jag då mått?

Avslut är en viktig del av livet.
Men det är så svårt att släppa gamla tankar.
Tankar som plötsligt bubblar upp.
Bubblar upp på grund av ett dödsfall.
Att undvika saker är inte bra.
Men kanske är det just det jag gör nu.
Därför flyr jag ut till landet.
För att tänka mina tankar klart.
Inte bli störd.
Och för att bli frisk.

Ett prov.

Jag satt där på orgelpallen. 

Kände på tasterna med fötterna. 

Önskade att jag skulle vara i Matteus.

Att jag bara skulle öva. 

Inte spela för sista gången den här veckan. 

Andas.

Blunda någon sekund och räkna in i huvudet. 

Fingrarna flyter bra över tangenterna. 

Fötterna gör som det står. 

Tå, tå, tå, häl, tå, tå, häl, tå. 

Snubblade till någon gång. 

Men annars gick det som en dans. 

Ritardando på slutet... 

Ett långt slutackord. 

Jag kände mig som hemma. 

Det är det här jag vill göra.

Men nu är det paus. 

Ett avbrott.

Det kliar i ben och fingrar. 

 

Vårens första dag.

Med blonda slingor som bara ligger där på huvudet.
Med fingrar som kliar.
Med svullna ögon.
Med perfekta strumpbyxor.
Med ett självförtroende som stärkts.
Har jag sagt mitt.
Min vän, du förstår.
Det var ett hej då som du läste nyss.
Ett punkt.
Nu är det slut.
Kanske har vi gått om varandra i en dyster vinter.
Rädda för missförstånd.
Rädda för att misslyckas.
Du som blev rädd för mig,
när jag inte skrattade.

Efter snabb promenad.
Efter en timmes grubblande.
Efter att ha sett vad livet ger.
Efter att jag inte hade tid.
Efter ditt försvinnande.
Har jag levt.
Min vän, även om du inte förstår.
Texten framför dig sa hej då.
Ett slut.
Nu är det punkt.
Kanske möts vi igen i en annan långsam vår.
Orädda för att missförstås.
Orädda för att misslyckas.
Jag är inte rädd,
för jag skrattar utan dig.

Vecka 17

En vecka av oro, stress, applåder och skratt. 

Kanske kan man kalla veckan för galen. 

Att sitta och skriva ett vårtal klockan halv sju på morgonen. 

Ha sökning dagen efter.

En dag efter sökningen hålla talet för hela skolan. 

Häftigt och maffigt må jag säga. 

"Kom våren, kom skratten, 

kom tårarna om natten. 

Låt mig vara, låt mig vara

litet till, jag är, 

Jag är inte beredd att gå än."

När fyra timmar blev mysiga.

Är nöjd med mitt slit idag.
Fyra timmar gav jag åt musiken.
Fem timmar i en kyrka.
Gick på en mässa med totalt sju personer.
Ett vanligt rum.
En lite pinsam skara.
Tre anställda och prästens fru.
Resten var där frivilligt.
Mycket intressant.
Så idag har var gjort vad jag kan.
Vad jag kan för att komma in på rätt spår.
Jag tror jag lyckades.
Lyckades göra övningen mysig.

Tankar om natten.

Var nära att ringa.
Mitt i natten.
Tänkte att vi kunde prata.
Som vi gjorde förut.
Att jag mår dåligt har med dig att göra.
Därför struntade jag i det.
Istället öppnade jag en låda.
Städade som en tok.
Hamnade i fåtöljen framför datorn.
Jag saknar dig, fattar du inte det?

Varför gav du upp?

Jag har en byrålåda som är stängd.
Vissa nätter öppnar jag den.
Tittar på bilder i album.
Får tårar i ögonen.
Byrålådan är oftast stängd.
Det är för jobbigt att ta in allt som ligger där.
Ett helt liv.

Vad hände med dig?
Varför gav du upp din dröm?
Det finns så många bilder där du gör det du brinner för.
Varför slutade du?
Vad var det som skrämde dig?

Det finns en pärm med fina ord.
Ord från Småland.
Om jag bara kunde skulle jag följa dina fotspår.
Bli lika kunnig som du.

Jag stänger min byrålåda.
Har tårar i ögonen.
Önskar att får höra din röst igen.
Önskar att få sitta bakom dig i bilen.
Önskar att jag ska vakna ur den här drömmen.

Lite mindre smärta.

Att inte ha lika ont som jag brukar är underbart.
Ett litet steg för mig.
Trots att jag inte är frisk eller ens i närheten av att vara smärtfri
så ler jag.
Ler åt att livet blir lättare.
Att det är lättare att vakna på morgonen.
Veta att det kunde varit värre.
För det är så det är.
Det har varit värre.
Kanske blir jag frisk en dag.
Jag hoppas så.
För jag vill känna hur många knölar som är kvar.
Sen vill jag springa till bussen.
Sätta mig ner och inte bry mig om någon smärta.
Ett delmål är avklarat.
Snart är jag framme vid nästa delmål.

Allt jag gör är att andas.

I 10 år har jag levt med min oboe.

Jag har spelat mer eller mindre genom åren. 

Nu har jag tagit ett stort beslut. 

En sista chans i höstas. 

Nu är det över. 

Mina sista toner är spelade. 

Det känns konstig men befriande. 

Ska det vara så?

Blöta skor.

Livrädd går jag runt i blöta skor.
Vill försvinna från pressen ett tag.
Den press jag sätter på mig själv.
Jag har börjat sucka.
Så fort jag gör fel suckar jag.
Tycker att jag är värdelös.
Blir lätt stressad.
Mina mål är som skyskrapor.
Vad händer om jag inte når upp?
Om jag inte orkar gå upp för alla trappor?
Mina blöta skor får mig att glömma.
Får mig att tänka på nuet.

När jag satt på mig torrt igen börjar jag tvivla.
Jag kan sitta tyst och fundera.
Sen kommer allting ut på samma gång.
Mina torra skor får mig att tänka på bristerna.
Det som inte går framåt.
På allt som inte längre finns.
På det som för mig är skrämmande.
En framtid som inte är som jag planerat.
Hittills har allt gått enligt planerna.
Kan det fortsätta så?

Jag måste gå genom stan med blöta skor för att komma framåt.