Ibland tror jag att du läser det här.
Att du sitter vid en skärm och läser mina ord.
Att du tycker att dem är viktiga och meningsfulla.
I själva fallet är dem inte så viktiga.
Mer än för mig.
Men ibland hoppas jag att du läser.
Att du tar in varje mening.
Analyserar delar utav mig som finns bakom texten.
Men du vet inte om att jag skriver här.
Du känner mig för lite för att kunna döma mina ord.
För att kunna läsa mellan raderna.
För att förstå de osynliga tecken som jag ständigt ger.
Fast ibland känns det som att du läser här.
När vi råkar prata om någonting som jag skrivit om.
Men det sker inte så ofta.
Vi pratar ju trots allt inte så ofta med varandra.
Varför jag vill att du ska veta allt.
Kunna läsa mellan raderna.
Kunna tyda mina osynliga tecken är nog ren bekräftelse.
Bekräftelse som du får genom att finnas.
Bekräftelse som jag ständigt ber dig om.
Kanske behöver du inte läsa här.
Du vet nog en hel del ändå.
Saker jag råkat nämna.
Saker som syns på mig.
Ibland tror jag att du läser det här.
Sen inser jag att det är en omöjlighet.
För varför skulle du göra det?