Jag såg en dokumentär tidigare idag. Jag kan varmt rekommendera den. Estetjävlar heter den (länk i slutet av inlägget). Den handlar om gymnasiet, hur det är för de flesta som går estet under gymnasiet. Det finns mycket jag känner igen mig i men också mycket som inte alls stämmer med min gymnasietid.
När en tjej berättar att hennes mamma fått cancer på tre ställen i kroppen började jag gråta. Smärtan och minnen kom tillbaka. Jag kan känna igen mig i hennes ögon, hennes rädsla över att förlora sin mamma. Hur hon faktiskt hade dåliga dagar då allting blev till gråt i skolan. Så var det för mig en gång. Gråtiga dagar som aldrig ville komma till sitt slut. December i ettan var en lång väntan på en död jag inte ville skulle komma. Denna tjej i dokumentären säger att hon tvingats att bli vuxen fort. Kanske är det precis så för mig också. Mina skratt och leenden som i dagsläget förgyller mina dagar här i Oskarshamn kanske är en rest efter de dagar jag bara satt och grät. Efter de dagar som jag inte längre ville någonting men tvingade mig till skolan för att ha någonting annat att tänka på.
Det är så konstigt att se tillbaka på den tiden nu. Det är så nära men så långt bort. Pappa är nära, jag pratar ju om honom dagligen, men december 2009 är de en bit till. Kanske är det tur de. Jag vet att jag kommer återuppleva december 2009 om några månader men då kommer jag vara beredd, då kommer jag inte vara ensam.
Den pirrande känslan som steg i magen när jag lämnade cykeln i garaget första dagen. Det var soligt och i aulan försökte jag se vilka som var esteter. Vilka som jag skulle umgås med i tre år. Då helt ovetandes om allt som väntade. Så blev vi en klass. En klass där jag skulle öppna mitt hjärta och gråta så många tårar. Det skulle bli en hemsk tid, en bra tid och en tid att träffa riktiga vänner. Tänk att jag skulle börja på gymnasiet! Så stort, de största som hänt mig. Många trodde att de här var de största som skulle hända dem men jag visste på något vis att det var någonting annat mindre roligt som skulle ske inom en snar framtid. Vad visste jag inte då när jag gick in i den gamla byggnaden med röda byxor. Då hade jag ingen aning. Nu så här efteråt, efter lila lugg, brunt hår och korta frisyrer, är jag glad att jag hamnade där. Livet kunde varit värre. Jag kunde ha mått sämre under dimmans tid som gymnasiet blev för mig.
Det är lite sjukt att bara för att man tittar på en dokumentär på SVT 1 så skingras några dimmor och man börjar inse att man aldrig kommer tillbaka till gymnasiet igen.
http://www.svtplay.se/video/326676/estetjavlar