Jag tycker om att se trädens löv ändra färg.
Därför stannar jag till ibland och njuter av löven.
Jag tycker om att se ut över havet och blicka mot horisonten.
Därför cyklar jag mot hamnen.
Jag tycker om doften av hästskit.
Därför cyklar jag förbi ridskolan varje vecka.
Det finns så mycket vackert.
Det finns så mycket som jag har missat.
Det finns trots allt mycket tid som ska spenderas.
Tid då jag kan upptäcka saker och ting.
Om staden, om mig själv.
Att ta cykeln till affären är frihet.
Hamna på en udde med en vacker utsikt.
Lämna alla tankar på övning och mål.
Bara andas in den rena luften.
Rensa tankarna och lära känna sig själv lite till.
Den här veckan har jag lärt känna mig själv.
Upptäckt än en gång vad jag inte får göra.
Vad jag inte kan göra.
Upptäckt att jag tycker om havet.
Att jag trivs i mitt eget sällskap.
Att mina saker är viktiga för mig.
Förstått än en gång att jag älskar mina vänner.
Veckan började med bitterhet och osynliga tårar.
Fortsatte med smärta på en helt annan nivå.
I onsdags var min kropp så utmattad att jag trodde att jag gått tusen mil.
Men slutar med solsken och en vacker horisont.
Från katastrof till lycka.
Veckan har varit väldigt mycket upp och ner.
Jag bestämde mig för att älska staden jag kommit till.
Att bli kär i Oskarshamn.
Jag tror att jag har lyckats.
Det hände igår.
När jag cyklade till hamnen.
För mig känns det obegripligt att jag lyckats missa det vackra.
Det är kanske inte så konstigt.
Förut var jag blind för så mycket.
Blind för att jag inte ville vara ensam.
Nu känner jag mig själv.
Jag kommer aldrig vara helt ensam.
"Men jag kommer alltid vara den
som gått från väldigt kär till obegripligt ensam."