Den härligt svala luften var skön att andas in efter en lång dag.
Vid ett vackert hus ville jag pröva mina vingar.
Vingar som jag uppenbarligen inte har.
Joggande tog jag mig fram till en busshållplats.
Kanske gjorde det lite ont men inte som för fem år sedan.
Kanske hade smärtan vuxit bort, det var de jag ville tro.
Fem år tidigare hittade jag den första knölen som skulle förändra mitt liv.
En av många knölar.
Gatlyktorna blev mitt mål, jogga två gå en.
Efter några låtar på spotify och lite sunt förnuft återvände jag.
Svettig hamnade jag på mitt rum.
Jag vaknade inte helt utvilad.
Valde att stiga upp för att öva innan frukost.
Intet ont anande om hur dagen skulle bli.
Med lycka att ha sprungit och inte känt så mycket smärta.
Nålsticken fanns vid frukosten, fikat och lunchen.
Nålstick jag så många gånger förr känt och lärt mig leva med.
Om det bara skulle vara så lite smärta så skulle jag kunna springa framöver.
En lektion efter lunch i ett rum tillsammans med blommor fick mig att känna astman.
Med inhalator vatten och näsdukar gick jag till nästa lektion.
Blommorna togs ut.
Lite svårt att andas har inte varit problem för mig.
Förvirrad av en rinnande näsa försökte jag koncentrera mig.
Blek av smärta sjöng jag några takter.
Smärtan i brösten skapade andnöd och rädsla.
Efter tjugo minuter kunde jag inte vara kvar.
Jag har inte varit så rädd för min egen kropp sen sommaren 2010.
Oförmögen att kunna stå, gå och prata la jag mig för att sova.
När rädslan försvunnit uthärdade jag smärtan.
En smärta som fortfarande sitter kvar.
Jag ska aldrig springa igen.