Att inte hela tiden vara missnöjd.
Man presterar så gott man kan hela tiden.
Bättre kan man inte under omständigheterna.
Att få beröm och ta in de är svårt.
Det är lättare att få kritik.
Lättare att ta in att man är dålig och inte bra.
Men vem mäter de?
Dugligheten och dåligheten?
Vem har rätt att gå fram till mig och säga att jag är dålig?
Min lärare kanske har rätt till de.
Men det är en hårfin gräns.
Det är ingen som säger att jag är dålig.
Oftast är det jag själv som tycker att jag borde vara bättre.
Undra varför.
Jag börjar sakta finna en balans i min kritik.
Jag börjar sakta finna en balans i min vardag.
En rutin som fungerar för mig.
Det har jag en kula att tacka för.
Man måste försöka ta in de bra.
Som när en vän sa att jag var bra igår tog jag inte in de.
Han ville ju bara vara snäll.
Men nu ska jag försöka ta åt mig.
För jag är en underbar människa som ska jobba med musik.
Ett mål som inte är omöjligt.