Du ger mig inget utrymme.
Förut har det varit jag som mått dåligt.
Det kanske var lättare för dig då.
Jag frågar en fråga och får ett korta svar.
Utrymmet tillåter ingenting utöver orden ja och nej.
Du stänger mig ute från din värld.
Jag försöker förstå vad jag bör göra.
Utrymmet rymmer inga ord från mig.
Vakuumet mellan oss pressas och blir allt svårare att kontrollera.
Aldrig någonsin har du varit så blek.
Jag önskar att jag kunde göra någonting för dig.
Mer än de tafatta försök till en politisk diskussion.
Den diskussion som nästan blev för mycket.
Där ilskan blev till rädsla.
Att umgås utan att prata känns så fel.
Jag är så långt ifrån dig.
Jag vill bara kunna säga att allt kommer att bli bra igen.
Men vi båda vet hur sanningen ser ut.
Jag saknar dig.