Utmattad.
Tråkad av den här behandlingen.
Den respektlösa.
Den som säger att jag inte är värd någonting.
Sakta skapades ett tyst krig.
Ett där jag fick nog.
Hej jag heter Tuva och är en människa!
Tydligheten glödde i min röst.
Om blickar kunde döda.
Jag hade varit död då.
Äntligen förstår jag att jag inte är värd det här.
Bli illa behandlad.
Förmågan att förstå blev mindre.
Det här är din sista chans.
Värre kan det inte bli.
Jag använder samma ton som jag bli bemött med.
Det är så jag gör nu.
För att överleva.
Jag kvävs sakta och det här är en anledning.
Att vända ut och in på sig själv för att passa in.
Aldrig igen!
Visas ingen respekt kommer ingen respekt från mig.
När orden var slut gick jag.
Det här är din sista chans!
Ta den!
Jag vet vad som kommer hända.
Borta en vecka.
Hemma tre dagar.
Smörande.
Plötsligt är jag luft igen.
Ett dammkorn som ligger fel.
Som borde dammas upp.
Men som hans fru låter ligga kvar.
Jag är redo för strid.
Han har en chans till.
När jag kom in på mitt rum var jag inte rädd.
Aldrig mera rädd för honom.
För jag är en människa som ska få respekt.
Och ingenting kan ändra på det.