Jag kan höra ord.
Meningar.
Från mig och från andra.
Jag hör dessa meningar och stannar till.
Kan nästan höra din röst.
Vill höra din röst.
För det var dina ord.
Inte mina.
Inte någon annans.
Det är dina ord.
Som väcker mig.
Som får mig att fundera.
De ord som finns där.
Den meningen som jag har hört förut.
Jag älskar dessa meningar.
Dock kan jag inte nämna det för någon.
Att du brukade säga så.
För då förstörs det lite.
Då försvinner gnistan.
Gnistan och spänningen i orden.
I meningen.
Bäst av allt är när jag själv råkar säga en mening.
Stannar upp ett tag.
Andas.
Tänker efter.
Ler.
Tänker att vi är ganska lika du och jag.
Att jag har din envishet.
Din dryga sida.
Samma kämpar glöd.
Att jag kan göra tokigheter som du.
Inte i samma grad.
Men nästan.
För jag är stolt över min bakgrund.
Så jag ler.
Går vidare med nästa mening.
Men har ändå i bakhuvudet dina.
Dina tankar och ord.
Det som jag lärde mig av dig.
För jag glömmer inte.
Jag minns.