Tar ett steg.
Går barfota.
Kan känna alla små stenar.
Kan känna gräset med tårna.
Går långsamt för att inte trampa på glas.
Råkar dock gång på gång trampa fel.
Kan känna blodet som sakta rinner.
Ser fotspåren som är röda.
Känner hur ont det gör.
Men smärtan försvinner.
Det finns en annan sorts smärta som är starkare.
Tar sakta ut en glasbit.
Sätter ner foten igen.
Glasbiten läggs i fickan.
Tar ett steg till.
Hamnar på grus.
Det svider till.
Andas och ler.
Bittert.
Livet är inte rättvist.
Orden ekar i min hjärna.
När fickan blir full av glas.
När fotspåren blir för tydliga.
Känner ensamheten.
Ser gräset längre fram.
Ser hur andra står där.
Förstår inte.
Var är deras glasbitar?
Var är deras fotspår?
Tar några steg till.
Struntar i glasbitarna som fastnar.
Ramlar.
Landar på gräset.
Plockar ut de sista.
Öppnar fickan som är full.
Skrattar åt det.
Barfota.
Ensam på gräset.
De som stod här nyss leker på stranden.
Har inga röda fotspår.
Skrattar.
Jag ligger utmattad kvar.
Men kan inte vänta.
För livet är inte rättvist.
Måste ställa mig upp på såriga fötter.
Fortsätta men på en egen stig.
Utan att komma till stranden.
Varför följa efter andra?
Andra som inte vet hur det är.
Att ha fickan full av glasbitar.
Att ha blodiga fotspår.
Tar ett steg in på en annan väg.
Trampar på grus.
Men vägen ser fri ut.
Fri från glas.
Och inte någon annan i sikte.
Ensamt.
Fritt.