Djurrättsaktivister släppte ut alla minkar.
Det sades på lokalnyheterna att minkarna inte skulle klara sig själva.
Utan mat eller vatten.
Vi hörde besvikelsen i chefens röst.
Han sa i TV att några redan har blivit överkörda.
Vi åkte till soptippen, lämnade gamla hästskor.
Där var dem.
Alla tomma burar.
När vi körde mot stallet såg vi flera döda minkar i diket.
I hund gården fanns en ny vacker hund.
Den var gräddvit och hoppade upp och ner.
När vi gick ut i foder boden hörde vi hur det fräste och morrade.
Det kom från vedboden.
Vi tänkte inte mer på det.
Hästarna släpptes ut.
Jag höll mig undan från fräsandet.
Såg hur någonting smalt och snabbt jagade en av hundarna i trädgården.
Ägaren till stallet kom hem.
Han klagade över någon stank i vedboden.
Ägaren till den gräddvita hunden tog fram ett gevär.
Han tog ut sin vackra hund och gick mot boden.
Hunden kom lös och stanken spred sig.
Det var den femte minken som tagit sig in till stallet.
En mink hade hittats i burarna med harungar.
Det fanns inga harungar kvar.
Minkar hittades långt senare,
smala och hungriga.
En i kräftburen i dammen vid travbanan.
Jag är lite kluven om dem gjorde rätt eller inte.
Vem gör rätt?
Den som släpper ut minkar som ska bli päls.
Eller den som äger burarna.
En sak kan jag säga.
Jag tycker inte att rädd mink luktar gott.