Vi skulle gå upp till stora hagen.
Titta till stoflocken.
Det var då vi hade ston.
Ner förbi ridhuset.
Upp någon konstig väg förbi lektionshästarna.
Upp för en backe.
In genom grinden.
- Hästarna! ropade du.
Precis som du brukade göra vid utfodringen på Vaxholm.
Inga hästar syntes till.
Vi gick genom en liten dunge och vidare ut på ängen.
Det var grönt gräs.
Det var tidigt.
Precis efter sommarlovsmorgon.
Natten innan hade vi fodrat hästarna.
Prinsen sparkade nästan sönder väggen igen.
Kompis hade stått och sovit när jag kom in i stallet.
En katt satt på en hästrygg.
Men nu var det ljust ute.
Lite blött av daggen i gräset.
Där kom ledarstot.
Hon som faktiskt bestämde allt.
Hon gick långsamt fram till dig.
Carl-Michael sprang om henne.
Ercea tävlade med honom.
Hennes yngre syster försökte också hänga med.
När dem kom nära blev jag lite rädd.
Jag var inte van vid att hästar galopperade mot mig.
De äldre stona stod kvar.
Dem stod som i ring.
Jag skymtade några mycket smala ben.
En tjock päls.
- Där har vi påsen, sa du och skrattade lite.
Jag förstod inte vilken påse du pratade om.
Du föste undan unghästarna som sprang vidare in i dungen.
Mitt i flocken av äldre damer stod ett litet föl.
- Där är hon, du nickade med en gratis reklamkeps på huvudet bort till fölet.
Hon var fin, så söt.
Fux som sin mor.
Triceas sista föl.
Du log och var glad.
Klappade om den nyblivna mamman.
Jag höll mig på avstånd.
Ledarstot tog hand om mig.
Jag kliade henne mellan öronen.
- Nu får vi inte störa mer.
Du tittade på mig och vi gick ett varv i hagen.
Kollade om stängslet var helt.
Vi mötte våra nyfikna unghästar.
Dem följde oss till grinden och försvann sen i full galopp upp till ängen igen.
Du var glad då.
Det var ditt sista föl.