Jag ledde ut Schwalbe.
Den vackraste häst som någonsin funnits.
Agrell försökte bita honom i sidan.
Du stod vid Agrell och såg till att det inte blev bråk.
Jag hade vita ridbyxor på mig.
En blå tröja.
Ridskor.
Handskar.
Vi skyndade på stegen på vägen.
Det skymd sikt där.
Vi gick förbi bilen.
Mot ridbanan.
Du tog pallen och hjälmarna.
Jag började longera.
Min fina häst travade med lätta steg.
Tog ut stegen ordentligt.
- Ser du hur fint han travar?
Du ville lära mig hur man ser en perfekt trav.
- Titta på fotspåren ser du att han kommer en hov framför?
Jag såg.
Jag lät honom skritta några varv.
Du kom in till mitten och Schwalbe följde efter.
- Duktig.
Vi klappade om honom båda två.
Tog bort linan och du hoppade upp.
Jag gick iväg och satte mig på pallen.
Tittade hur vackert det var.
Du undervisade från hästryggen.
Visade hur det skulle se ut.
Jag lyssnade.
Försökte höra från andra sidan ridbanan.
Solen sken den dagen.
När jag satt på hans rygg levde jag.
Och du som är perfektionist sa vad jag gjorde för fel.
Ibland blev vi osams.
Men den dagen var allt bra.
För utomhus kände jag inte av min allergi.
För du log när jag ledde in Schwalbe i stallet igen.