Gick hem med skoskav på hälen.
Kände mig inte alls sugen på att åka hem.
Snarare förvirrad över allt jag pratar om.
Om en vecka vet jag vad jag ska göra i höst.
Då kanske jag vet hur jag ska klara mig.
Hur jag utan alla dessa känslor ska kunna se klart.
Varför ska man göra det så svårt för sig?
Varför gör jag det så svårt för mig?
Jag vet precis vad jag vill.
Vet precis vad jag vill ha och göra.
Ändå går saker och ting fel.
Ibland hade det varit skönt att inte veta.
Då hade jag kanske fått säga: du är perfekt. Men inte nu.
Då kanske jag skulle förstå.
Kanske kunnat släppa.
För nu kan jag inte släppa.
Det är ju lättare att gå runt och tro.
Än att släppa och vara vänner.