Jag ville skrika Stopp!
Ville inte höra vad som väntar.
Jag fick inte ens läsa orden.
Plötsligt var orden ute i luften.
Klockan närmade sig konserttid.
När jag klev över tröskeln var min värld krossad.
Allt jag kämpat för var förstört.
Jag visste ju.
Innerst inne.
Precis som när du berättade för mig.
Jag visste.
Försökte intala mig innan att det var okej.
Det var och kommer aldrig att bli okej.
Så satt jag där.
Hade ett val.
Skita i den första och sista konserten som blivande kantor.
Eller visa dem att jag kan.
Jag svalde och skrev en presentation.
Valde att sjunga.
Häpna blickar uppmuntrade mig inte.
Så fort vi sjungit under genrepet grät jag.
Gick inte till mitt.
La mig på sängen och ville sluta andas.
Men valde att byta om och genomföra vad jag påbörjat.
Magen värkte något fruktansvärt när jag rödgråten satte mig i publiken.
Underbara stycken från mina nuvarande klasskamrater framfördes.
Jag kunde inte sluta gråta.
Så var det vi.
En duett ur Trollflöjten av Mozart som hade premiär en månad innan han dog.
Så sjöng vi.
Rent och vackert.
Inga nerver fanns hos mig.
Jag var bara ledsen.
Så fort jag var klar gick jag ut.
Dagen därpå.
Efter allt valde jag att ta en paus.
Dagen blev fylld av tårar.
Så fick jag ett brev.
Nu vet jag inte alls vad jag ska göra.
En sak vet jag.
Jag kommer ha svårt att lita på någon igen.