Jag har aldrig tyckt om att bli analyserad. Det känns konstigt när man får höra av någon hur man är. Hur jag borde reagera. Eller hur jag kommer att reagera. Det är helt okej med sådana kommentarer från nära vänner. Vänner jag varit vän med länge. Mer än ett år. Dem som känner mig.
En gång sa en vän till mig att man känner varandra först när man kan varandras mellannamn. Sen träffade jag en ny vän som tog reda på mina mellannamn det första han gjorde. Kanske kan man inte sätta ett datum på när man känner någon, än mindre säga vad man ska veta om varandra för att vara vänner. Men det är konstigt att höra från någon att man är nära vänner utan att man själv känt det.
Förra veckan förbannade jag mig själv över att jag kan prata med människor. "Om jag ändå kunde sluta vara så trevlig". Det stämmer ju inte helt och hållet. Trevlig är jag ibland och skaffar mig vänner visst men kanske borde man inte klaga på den egenskapen. Tänk om jag inte kan skaffa vänner en dag, så tråkigt livet skulle vara då.
Kanske är jag rädd för att någon ska komma mig för nära, samtidigt som jag tycks vara mycket öppen. Jag undrar hur min nya vän reagerade när hen fick höra mig berätta om ett jobbigt sjukhusbesök för några gemensamma vänner några dagar senare som jag beklagat mig inför denne och varit ynklig och rädd. Hen är en expert på att analysera mig. Kanske är inte min vänskap lika äkta längre när jag kan öppna mig för flera om samma saker. Men hen känner ju inte mig än, därav alla analyser. Analyser och funderingar över hur jag fungerar och tänker.
Kanske borde jag inte säga någonting. Jag som är expert på att analysera själv. Men dock gör jag bara det på dem som gjort mig illa eller som jag är riktigt intresserad av. Varför analysera mina vänner som jag känner?