Där står hon.
Hennes ögon är blå.
I vissa ljus lite gröna.
De blonda håret lockar sig.
Näsan är bred.
Överläppen putar ut när hon tänker.
Ögonfransarna är bleka.
Nästan obefintliga.
Kinderna runda.
Hakan skarp.
Leendet är snett.
Och ger små skrattgropar.
Dem ser man om man tittar noga.
En allvarlig blick.
Nästan lite sur.
Hon ser kärlek i allt hon ser.
Tror alla om gott.
Litar dock inte på någon.
Inte förrän bevis funnits.
Bevis på trygghet.
Bevis på tillit.
Naiv och blåögd
Knappast
Hon tänker på tok för mycket.
Musiken upprepar sig om och om igen.
Just nu saknar hon något.
Något hon känner igen.
Först nu förstår hon vad.
Varför tryggheten finns där.
Varför allt och ingenting vilar där.
Varför hon kastar sig ut.
Önskar att allt ska blir bra.
Hoppas att tryggheten finns kvar.
För utan den blir det svårt.
Svårt att se sig i spegeln.