Vad jag än säger så blir det fel.
Tystnad kanske vore någonting ett tag.
Jag önskar att jag kunde gråta.
Gråta och hata lite ett tag.
För att sen släppa allting helt.
Det som funkar för andra finns inte i min värld.
För broarna är brända.
Jag har gått över en gräns.
Så sitter jag nervös igen.
Önskar att jag ska ha fel.
Önskar att allting ska vara annorlunda.
Men ingenting är som jag önskar.
Ingenting är annorlunda.
Jag har än en gång varit dum.
Skickat en text jag inte minns.
Till personen som vill vara vän med alla i korridoren.
Det finns inga fler ord.
Ingenting kan rädda detta nu.
Samtidigt funderar jag på vad jag förlorar på
att inte vara vän.
Att inte umgås.
Att radera ett nummer.
För det är ju tydligen jag som förlorar på det.
Jag kan inte umgås med någon på någon annans villkor.
Antingen bestämmer man tillsammans eller inte alls.
Så kanske är jag töntig nu.
När jag raderar numret.
Väljer bort dig för evigt.
"För dina ögon kan krossa min värld.
Som stenar mot glas."
Och det är precis vad som händer nu.
- Förlåt, men jag klarar inte av att du är så perfekt.
- Jag är inte perfekt och det vet du.
Tyst tänkte jag:
- Nej, perfekt är du inte. Du är ju inte kär i mig.
- Vi behöver ett sommarlov.
Så sitter jag här.
Trött och irriterad.
Hatar att någon påverkar mig så mycket.
Nu lägger jag ner det här.