Varför?
Jag känner mig blind.
Jag känner mig frustrerad.
Aldrig har jag någonsin känt såhär förut.
Vi borde inte umgås.
Det känns som att du vet det.
Lika väl som jag.
Att du driver mig till vansinne.
Om jag kunde skulle jag göra någonting.
Häromdagen förstod jag hur fel du är.
Helt fel men så rätt.
Det var väl då jag började om igen.
Nu undrar jag vad du ser i mig som vän.
För så underbar som vän är jag inte.
Vill jag inte vara.
Just nu vill jag bara ha dig nära.
Måste man sätta namn och ord på allt?
Varför kan du inte bara vilja det jag vill?
Varför kan jag inte bara komma vidare?
Varför kändes det helt rätt när du sa att jag skulle flytta?
Varför gjorde det ont när du inte ville se de jag visade?
Varannan gång jag lämnar detta kommer jag tillbaka till det här.
Olycklig kärlek?
Eller är det bara frustration?
Kanske borde jag bryta med dig helt.