Med en klump i halsen satt jag på stolen och nickade.
Tog in varenda stavelse som ljöd i rummet.
Ögonlocken sved och lättnaden strömmade genom kroppen.
En chock över att träffa en person som kan säga vad som är fel.
Frågorna var som bortblåsta.
Hela diagnosen är dock inte ställd.
Ett telefonsamtal bort sitter den jag vill berätta för.
Den jag hoppades skulle höra av sig idag.
Ett telefonsamtal och några frågor.
Det var allt jag ville ha.
Men ändå gör jag ingenting för att telefonsamtalet ska bli verkligt.
För är man inte på rätt plats så händer det ingenting.
Min koncentration hamnade efter tankar som fladdrar.
Sömn som inte hjälper mot tröttheten.
En promenad hem upp för backen.
På min egen del i det hela.
Kanske var det meningen att det skulle bli såhär.
Utan telefonsamtal.
Insikt om att ändra livsstil.
En födelsedag i lugn och ro.
Med glädje strömmade det liv i min telefon.
Utanför den stora byggnaden med sjuka människor.
En sång ljöd och plötsligt var samtalet i byggnaden långt bort.
Det finns fina människor i världen.
Jag har glädjen att känna några av dem.
Därför försöker jag glömma det uteblivna samtalet.
Det är när man är svag som ens riktiga vänner kommer fram.
Jag har fina vänner.