Jag ser mig om i rummet.
På alla saker som står här och var.
Man kan se att någon bor här.
Man kan andas in Tuva överallt.
För det syns att det är mina saker.
Det är jag.
Hyllan är full med böcker.
Under sängen står gamla lådor i olika färger.
På stolen hänger kläder.
I hallen står en garderobsblomma och en byrå.
Nattduksbordet är en liten brun byrå.
På väggen hänger två tavlor.
En silhuett av en fiol på en svart bakgrund.
En dirigent utan huvud med ett berg till hals och ett piano på berget.
Den svarta mattan göra rummet mysigt.
Ljusstakarna med doftljus.
Allting är jag.
För en vecka sedan visste jag inte vem jag var.
Det var som att ha åkt ner i ett hål.
Jag hade spytt ut allt som var jag.
Krampaktigt försökte jag hålla kvar i saker som inte fanns.
Jag blickar ut mot min lilla hall.
Den är liten men ordnad med kärlek.
Jag känner mig som dirigenten utan huvud.
Som har en hals av sten.
Utan hjärna kommer man inte så långt.
Utan självrespekt kommer man ingenstans.
Jag har under en längre tid nedvärderat mig själv.
Inte kunnat säga nej.
Tvingat mig till att inte känna efter.
I morse fick flera mig att tänka efter.
Man går inte ut och springer när man är förkyld.
En sjukskrivning kanske inte är så dumt just nu.