Ingen av oss är perfekt.
Vi ser inte längre samma saker varje dag.
Vi är spridda i landet.
Ibland 60 mil från varandra.
Så mycket som sades.
Samma energi som när vi stod bredvid varandra på ett flak.
Fina människor.
Människor jag inte vill leva utan.
Med spända öron hörde vi på varandra.
På drömmar och upplevelser.
På fina och jobbiga ting.
Det var längesen någon lyssnade så intensivt på min sorg.
Man kastas tillbaka.
Klassmorsa, plugghäst, partypingla, sångerska, miljövän, grön, rosa, utstickande, arg, ledsen och glad.
Vad man än var så kommer det tillbaka.
Det fina med att mötas är att man kan diskutera saker.
Saker jag inte nämner hemma.
Saker som oroar eller roar.
För några timmar var vi tillbaka igen.
Och jag måste tacka för det.