Tog spårvagnen bort till en annan del av stan.
Kände kylan tränga in i skinnet.
Gick på frusen mark.
Hostade utanför porten.
Log när jag hörde sången.
Hade utvecklingssamtal med en bra människa.
Blev inspirerad.
Blev lovad hjälp.
Önskar att jag talat om hur jag mår tidigare.
För nu vet jag att våren kommer bli bra.
Att efter jul och nyår kommer jag ha roligt.
Pressen kommer inte hårdna.
Jag kommer inte ens känna av den.
Redan nu är jag inne i en egen bubbla.
När vi rensat upp lite bland mina krav så fixade vi dem.
Vi tog bort det onödiga.
Sen ska jag få hjälp med det som känns hopplöst.
"Du måste göra det roligt och mysigt.
Det är inte bara att ta sig igenom läxan."
När jag efter samtalet, satt på spårvagnen,
var livet inte lika jobbigt längre.
Det finns någon som tror på mig.
Och han känner igen mina känslor.
Det är inte min tid att vara populär.
Det är inte min tid att glänsa.
Men den kommer.
Nu är jag inte längre orolig för det.
Nu ska jag bara njuta av hjälpen och inspirationen jag fått.